Fredrik Strage: Alla presidentens låtar
Kamala Harris spelar Beyoncés "Freedom". Donald Trump spelar musik av en massa olika artister som blir arga och hotar att stämma honom. Men vilka är egentligen de bästa låtarna som använts i amerikanska valkampanjer? Och vilka är de sämsta? Här är Fredrik Strages guide till historisk propagandapop.
LYCKADE KAMPANJLÅTAR
"Happy days are here again" (Franklin D Roosevelt, 1932)
I efterhand kan det, åtminstone ur ett europeiskt perspektiv, framstå som snurrigt att någon 1932 kunde sjunga att de lyckliga dagarna stod för dörren. Men i USA hoppades många att den ekonomiska depressionen, som satt igång efter börskraschen 1929, äntligen skulle ta slut och att spritförbudet skulle slopas. I valet tävlade demokraten Franklin D Roosevelt mot den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover som misslyckats med få fart på ekonomin.
Motståndarna anklagade honom för att vara socialist – och en del socialister hoppades att han var det – men Den nya given var snarare ett sätt att rädda kapitalismen.
Under sin kampanj lovade Roosevelt omfattande statliga insatser, ett stort program som fick namnet The New Deal (Den nya given) för att rå på arbetslösheten. Motståndarna anklagade honom för att vara socialist – och en del socialister hoppades att han var det – men Den nya given var snarare ett sätt att rädda kapitalismen.
På partikonventet i Chicago presenterades Roosevelt av domaren John E Mack. Enligt Time Magazine höll den senare ett så tråkigt tal att kampanjarbetarna blev nervösa och uppmanade orkestern att spela något mer modernt än "Anchors aweigh", amerikanska flottans sång, som Roosevelt egentligen föredrog. De valde den romantiska och hoppfulla "Happy days are here again" som skrivits tre år tidigare av Milton Ager och Jack Yellen, blivit en hit med Leo Reismans orkester och spridits ännu mer genom filmen "Chasing rainbows". Låten hjälpte till att få Roosevelt, som blivit förlamad av polio och satt i rullstol, att framstå som pigg och vital. Han vann stort över Hoover i presidentvalet. Under sitt första år som president avskaffade han det 13 år gamla alkoholförbudet så att amerikanerna kunde festa igång de lyckliga tiderna. Som det stod på plakat under hans kampanj: "Happy days are beer again!"
USA Freedom Kids, "Freedom's call" (Donald Trump, 2016)
I valet 2016 fick Donald Trump hjälp av den unga gruppen USA Freedom Kids – fem flickor från Florida som sjöng om frihet. De hade inte bara attityd, de hade "ameritude"! Izzy, Bianca, Victoria, Sarah (som var blind) och Alexis rekryterades av den senares far Jeff Popick som var stuntman och hängiven Trump-supporter. Det var hans idé att spela in en ny version av "Over there", en propagandasång från 1917 som fått amerikanska män att ta värvning i både första och andra världskriget. "Freedom's call", som covern fick heta, framfördes av USA Freedom Kids på flera valmöten och charmade Trumps supportrar lika mycket som den chockade liberaler. Och det var förstås smaklöst att en melodi som under förra seklet fick hundratusentals amerikaner att offra sina liv för demokrati, plötsligt användes för att marknadsföra en neofascist.
Ordet "frihet" har sällan ekat så tomt.
"Freedom's call" är lika obehagligt entusiasmerande som "Tomorrow belongs to me", nazistsången som de judiska kompositörerna John Kander och Fred Ebb skrev till musikalen "Cabaret" (och som trots sitt ursprung gick hem hos riktiga nazister).
Att USA Freedom Kids påminner om den k-poppiga propaganda som brukar komma från Pyongyang gör samtidigt att "Freedom's call" nästan känns som en satir avsedd att lyfta fram Trumps antidemokratiska tendenser. Och det går inte att värja sig mot den peppiga melodin.
"Freedom's call" är lika obehagligt entusiasmerande som "Tomorrow belongs to me", nazistsången som de judiska kompositörerna John Kander och Fred Ebb skrev till musikalen "Cabaret" (och som trots sitt ursprung gick hem hos riktiga nazister).
Efter valet kom rapporter om att USA Freedom Kids ville stämma Trump-kampanjen för avbokade spelningar. 2020 kallade Jeff Popick plötsligt Trump för narcissist och sa att han ångrade sitt stöd. Popick påstod till och med att gruppen skulle spela in en ny version av "Freedom's call", som i stället hyllade Joe Biden, men den blev aldrig av. Det har varit tyst om USA Freedom Kids de senaste åren. Sarah Hardwig (den blinda) har dock haft vissa framgångar som countryartist.
Frank Sinatra, "High hopes" (John F Kennedy, 1960)
I februari 1960 uppträdde Frank Sinatra på Sands Hotel & Casino i Las Vegas. Mitt under konserten pekade han ut John F Kennedy som satt vid ett bord nära scenen. "Mina damer och herrar", sa Sinatra. "Här har ni Förenta staternas nästa president." Sångaren och politikern hade varit vänner i flera år. Den notoriskt otrogne Kennedy älskade den syndiga nattklubbsvärld där Sinatra blev hans partypolare. Och Sinatra älskade att befinna sig nära makten. Hans kontakter med den organiserade brottsligheten blev nyttiga under valkampanjen 1960 då fackföreningarna, som till stor del kontrollerades av maffian, övertalades att stötta JFK. Sinatra lät sig också övertalas till att spela in en ny version av sin hit "High hopes" med lovord som "everyone is voting for Jack, 'cause he's got what all the rest lack" och "K-E-double-N-E-D-Y, Jack’s the nation’s favourite guy". Sinatras enorma röst förlät den klämkäcka texten.
Sinatra blev rasande över sveket. Så rasande att han avreagerade sig på helikopterplattan med en slägga.
Vänskapen ebbade ut efter att Kennedy blivit president. Maffiabossarna hade förväntat sig att Vita huset skulle behandla dem varsamt som tack för hjälpen. I stället utsåg JFK sin bror Robert Kennedy till justitieminister och han började jaga gangsters med blåslampa. Som president passade det sig inte heller för Kennedy att synas i skumma kretsar. Sinatra hade låtit bygga en helikopterplatta till sitt hem i Palm Springs, eftersom han förväntade sig prominenta gäster från Vita huset. Han blev rasande över sveket. Så rasande att han avreagerade sig på helikopterplattan med en slägga. Trots det kritiserade han aldrig Kennedy offentligt. Efter mordet grät han, enligt dottern Nancy, ensam i sitt sovrum i tre dagar.
Connie Francis, "Nixon's the one" (Richard Nixon, 1968)
Att Richard Nixon förlorade valet 1960 – det första där tv blev det viktigaste mediet – berodde delvis på att han inte var lika fotogenisk som JFK. Han hade inte heller en lika svängig kampanjsignatur som Sinatras "High hopes". När Nixon åtta år senare gjorde ett nytt försök att bli president anlitade hans medarbetare Connie Francis, en av sextiotalets största stjärnor, som sjöng det storbandsjazziga propagandastycket "Nixon's the one". Låten kändes mer femtio- än sextiotal, vilket passade Nixon som ville nå den tysta majoritet som tyckte att hippies och flower power var en styggelse. Den var också tillräckligt slagkraftig för att hjälpa Nixon att vinna över både demokraten Hubert Humphrey och den oberoende kandidaten George Wallace.
Connie Francis kampanjade för Ronald Reagan på åttiotalet och festade med den blivande presidenten Donald Trump på nyårsafton 2016. Trots det beskriver hon sig numera som liberal.
I valet 1972 anlitade Nixon inte Connie Francis utan försökte i stället avlyssna demokraternas partihögkvarter. Det ledde till Watergateskandalen som tvingade honom att avgå efter knappt halva sin andra presidentperiod. Connie Francis kampanjade för Ronald Reagan på åttiotalet och festade med den blivande presidenten Donald Trump på nyårsafton 2016. Trots det beskriver hon sig numera som liberal.
Fleetwood Mac, "Don't stop" (Bill Clinton, 1992)
Massor av popstjärnor slöt upp bakom Hillary Clinton i valet 2016. Hon gavs det ungdomliga smeknamnet Chillary. Men inte ens supertrion Katy Perry, Miley Cyrus och Lady Gaga kunde rädda henne. Och den officiella låten "Fight song" av Rachel Platten – som framfördes i en a cappella-version av skådespelare från filmen "Pitch perfect" – var så pajig att Platten efter förlusten sa: "Jag tyckte synd om min låt. Jag tyckte synd om mig själv. Jag tyckte synd om oss alla."
Det är ingen vild gissning att Bill Clinton som president och Fleetwood Mac-fan lyssnade en hel del på "Rumours" när han fem år senare hade äktenskapliga problem som fick bandets att blekna.
14 år tidigare använde makarna Clinton popmusik på ett desto mer effektivt vis. Valstrategerna försökte övertala Bill Clinton att välja en ny låt men han älskade Fleetwood Mac och var fast besluten om att "Don't stop" skulle spelas på mötena. Det är en av de mer upplyftande låtarna från "Rumours", deras mångmiljonsäljande skilsmässoskiva från 1977, som spelades in när de två paren i bandet (John och Christine McVie samt Stevie Nicks och Lindsey Buckingham) gick igenom svåra relationsproblem (trummisen Mick Fleetwood hade dessutom fått reda på att hans fru bedrog honom med hans bäste vän). "Don't stop" handlar om att inte fastna i det förflutna utan hoppas på morgondagen. Den blev ett perfekt soundtrack till den optimism och framåtanda som genomsyrade Clintons kampanj. Bandets "Greatest hits", som varit ute i fem år, klättrade till plats elva på topplistan och när Clinton svurit presidenteden 1993 återförenades Fleetwood Mac för en spelning på festen (med Michael Jackson på kör i "Don't stop"). Det är ingen vild gissning att Bill Clinton, som president och Fleetwood Mac-fan, lyssnade en hel del på "Rumours" när han fem år senare hade äktenskapliga problem som fick bandets att blekna.
MINDRE LYCKADE KAMPANJLÅTAR
Celine Dion, "My heart will go on" (Donald Trump, 2024)
Över 40 artister och grupper har protesterat mot att Donald Trump använt deras musik på valmöten. Det har inte hejdat hans framgångar. Tvärtom har det bidragit till att svagsinta väljare uppfattar honom som en motståndare mot en inbillad elit som dyrkar Satan, festar med P Diddy och äter pedofilpizza med Hillary Clinton. Vissa musikval är ändå obegripliga. Som när Trump i augusti 2024 hade valmöte i Montana och publiken som väntade på honom fick se en musikvideo där Celine Dion sjöng "My heart will go on". De flesta förknippar powerballaden med "Titanic", en film om ett fartyg som kör på ett isberg och sjunker. "Denna användning är inte tillåten på något sätt", skrev Celine på Instagram. "Och på riktigt, DEN låten?"
Trump has used Celine Dion’s “My Heart Will Go On” at his rally. This was likely not approved by Celine Dion.
Rolling Stones, "You can't always get what you want" (Donald Trump, 2016 & 2020)
"My heart will go on" var ändå ett smartare musikval än den Rolling Stones-klassiker som Donald Trump började spela på sina valmöten 2016. "You can't always get what you want" gavs ut 1969 och handlar om att försöka hitta droger i Chelsea. Mick Jaggers musa Marianne Faithfull, som i slutet av sextiotalet fastnade i ett tungt heroinmissbruk, inspirerade texten om att man ibland inte hittar knarket som man vill ha, utan får nöja sig med ett substitut som visar sig vara det som man behöver. Även om man bortser från drogreferenserna borde låten inte vara lämplig i en valkampanj. Ska man tolka den som att Trump ersätter presidenten som man egentligen vill ha? Eller är det, om man ska göra en mer optimistisk tolkning, en uppmaning till Trumps supportrar att besinna sig (och undvika att storma Capitolium) utifall han inte vinner?
Stones blev arga igen och efter det valde Trump att i stället spela den nästan lika opassande gaydiscoklassikern "YMCA" av Village People.
Trumps kampanj hade fått tillåtelse från amerikanska STIM att spela låten, men Rolling Stones protesterade ändå och sa att de inte stöttade honom på något vis. 2020 hördes "You can't always get what you want" på ännu ett Trump-möte i Oklahoma. Stones blev arga igen och efter det valde Trump att i stället spela den nästan lika opassande gaydiscoklassikern "YMCA" av Village People.
Tilläggas bör att han inte är den enda politiker som marknadsförts med en olämplig Stones-låt.
När hans blivande nemesis Angela Merkel valkampanjade i Tyskland 2005 tyckte hennes medarbetare att "Angie" var ett perfekt ledmotiv: "Angie, you're beautiful, yeah, but ain't it time we said goodbye?"
Patsy Cline, "Crazy" (Ross Perot, 1992)
IT-miljardären Ross Perot blev en hjälte för många amerikaner när han organiserade en fritagning av två anställda som fängslats av shahen i Iran 1978 (den privata styrkan misslyckades med att bryta sig in på egen hand, men passade på när en revolutionär folkmobb stormade fängelset). Perot kämpade också för att amerikanska krigsfångar i Vietnam skulle släppas fria. 1992 var han så förmögen och populär att han bestämde sig för att ställa upp i presidentvalet, som en tredje kandidat jämte George Bush och Bill Clinton. Han blev inte arg när motståndarna sa att han var tokig. Tvärtom valde han Patsy Clines countryhit "Crazy" som officiell kampanjlåt. Den handlar om att vara galet kär i någon, trots att man vet att partnern inte är den trogna typen och sedan bli dumpad: "I'm crazy for trying and crazy for crying." Willie Nelson, som skrev låten, är en mästare på sentimentala ballader men i en valkampanj behövs något mer sporrande. Perot vann 18,9 % av rösterna (den högsta siffran för en oberoende kandidat sedan 1912) men lyckades inte säkra några elektorsröster i valet som Bill Clinton kammade hem. Kanske var Ross Perot galen men han lyckades åtminstone framstå som genuint folklig när han sa: "Jag har inga pr-experter. Jag har inga talskrivare. Och det märks kanske."
"Little know ye who's coming" (Andrew Jackson, 1828)
Många klagar på att sociala medier gjort att grova överdrifter och bisarra lögner fått fäste i USA:s politiska debatt. Må så vara. Men redan 1828, i det elfte amerikanska presidentvalet, sjöngs en låt som vid en jämförelse får Donald Trump att verka subtil. Den sittande presidenten John Quincy Adams från det konservativa National Republican Party mötte för andra gången Andrew Jackson från Demokraterna som bildats samma år (det är nu världens äldsta politiska parti). Jackson hade deltagit i Amerikanska frihetskriget som 13-åring och tillfångatagits av britterna. Han blev krigshjälte efter slaget vid New Orleans 1815 och ansågs ha ett starkt rättspatos. John Quincy Adams var däremot en impopulär president som vann valet 1824 trots att han fick färre röster än Jackson. Därför drog han igång en smutskastningskampanj utan like. Att Jacksons fru lämnat sin första man (som bedrog henne) lyftes fram som bevis på hans bristande moral – mer än att han var slavägare, massakrerade indianbyar och gillade att duellera. Han kallades "jackass", åsna, av sina motståndare, vilket gjorde att det djuret så småningom blev en symbol för Demokraterna.
Att Jacksons fru lämnat sin första man (som bedrog henne) lyftes fram som bevis på hans bristande moral – mer än att han var slavägare, massakrerade indianbyar och gillade att duellera.
John Quincy Adams medarbetare skrev den ödesmättade visan "Little know ye who's coming" som varnade för vad som skulle hända om han inte blev omvald: "Fire's coming. Swords are coming. Pistols, guns and knives are coming. Famine's coming." I tredje versen sjunger man att det kommer att bli tårar och pest. Och inte nog med det: Satan själv kommer att ta makten!
Väljarna lät sig ändå inte övertygas och Andrew Jackson vann en jordskredsseger.
Inte särskilt snygg, eller effektiv, propaganda, alltså. Men det är i alla fall sympatiskt att John Quincy Adams som 15-åring gjorde en lång resa genom Sverige (hans far var diplomat i Europa) och i sin dagbok skrev att svenskarna var "de mest godhjärtade, vänskapligaste och mest gästvänliga i Europa". Och kanske var "Little know ye who's coming" ändå profetisk. Som president tog Andrew Jackson initiativ till den tvångsförflyttning av – och det massmord på – ursprungsbefolkningen som kom att kallas "trail of tears" (och inspirerade Europes låt "Cherokee").
Sam Moore, "Dole man" (Bob Dole, 1996)
Tidigt på morgonen den 23:e juli 1967 blev det upplopp i Detroit när polisen gjorde en räd mot en bar och försökte gripa gästerna som firade att två soldater kommit hem från Vietnam. Den afroamerikanska befolkningen hade sedan länge fått nog av myndigheternas trakasserier och efter att någon kastat en flaska mot polisen bröt kravallerna ut. Kaoset varade i fem dygn. 43 personer dog, 7200 arresterades och över 400 byggnader förstördes. Artisten och låtskrivaren Isaac Hayes följde "the 12th Street riot", som upploppet fick heta, på tv och noterade att många av husen som klarat sig hade "SOUL" skrivet på fasaden. Svarta restaurang- och butiksägare hade sprayat det för att upploppsmakarna skulle lämna dem i fred. Den detaljen inspirerade Isaac Hayes till att skriva låten "Soul man" som i september 1967 blev en hit med duon Sam & Dave.
Den nya låten uppfattades inte bara som extremt töntig utan som ett hån mot originalets politiska budskap.
29 år senare bestämde sig den republikanske presidentkandidaten Bob Dole för att "Soul man" var låten som skulle hjälpa honom att vinna över Bill Clinton. Bob Dole var 73 år gammal, en av de äldsta kandidaterna någonsin, och ville nå en lika ung och cool målgrupp som sin motståndare. Därför övertalade hans medarbetare Sam Moore, ena halvan av Sam & Dave, att spela in en ny version av "Soul man" där refrängen gick: "I'm a DOLE man!"
Den nya låten uppfattades inte bara som extremt töntig utan som ett hån mot originalets politiska budskap. Bob Dole hade visserligen röstat för de Civil Rights Acts som infördes på sextiotalet, för att stärka minoriteters rättigheter. Jämfört med Bill Clinton framstod han ändå som ett högerspöke utan särskilt mycket soul. Isaac Hayes, som skrivit låten, hotade att stämma Bob Dole (en konflikt som upprepades 2024 när Hayes dödsbo kontaktade en domare för att få Donald Trump att sluta spela Sam & Dave-låten "Hold on, I'm comin'" på sina valmöten).
"Dole man" ledde också till en viss förvirring när folk trodde att Sam Moore sjöng "I'm a SOLD man!" eller möjligen "I'm a DULL man". Efter att Dole förlorat mot Clinton försökte alla inblandade glömma detta musikaliska haveri. "Dole man" gavs aldrig ut på skiva men hörs i den här videon från ett kampanjmöte i Illinois.
https://www.c-span.org/video/?c5100992/user-clip-dole-man
