Niklas Ekdal: Sluta tjata om klassresor
Kommer ni ihåg Stefan Löfven, statsminister 2014 till 2021? Vad han ville åstadkomma politiskt blev diffust, men en sak måste man ge honom.
Tack vare sin bakgrund hade han en sympatisk egenskap: Respekt för handens och hjärtats arbete, inte bara hjärnans. Man behöver inte vara metallarbetare för att genomskåda det moderna yrkeslivets hierarkier, men det verkar underlätta.
Född i Sävsjö 1961, journalist och författare, före detta politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Niklas har bland annat varit programledare för ”Min sanning”, ”Ekdal & Ekdal” samt ”Politik i bokhyllan” på SVT. Han är ekonomisk-politisk kommentator på EFN.
Niklas Ekdal
Löfven har nu skrivit sina memoarer, ”Svetsare och statsminister” i samarbete med Ulrika Knutson. Recensenterna kliar sig i huvudet. Varför tonar han ner sitt personliga trauma som barnhemsbarn? Varför vill han inte skildra det politiska spelet?
Allt som kritikerna håller emot denna bok talar till Löfvens fördel som människa, trots att omständigheterna gjorde honom till en blek regeringschef. Han var och förblir underbart otidsenlig.
Av lätt insedda skäl ligger fokus i ”Svetsare och statsminister” på den så kallade klassresan. ”Det där kan bara hända i Sverige”, viskar stolta partivänner bakom Löfvens rygg.
Här måste man protestera. Se på USA, där till exempel Harry Truman blev president 1945 fast han var son till en misslyckad lantbrukare i bakvattnet Missouri.
Trumans favorithistoria (när han väl polerat bort rasismen mot asiater, judar och svarta) var den om sydstatsbonden som för första gången besöker en restaurang. Han serveras selleri och consommé – som han sväljer utan att klaga – men när det kommer in en hummer blir det för mycket:
”Jag åt er bukett. Jag drack ert diskvatten. But I’ll be darned if I’ll eat your bug.”
Där ligger socialdemokratiska klassresenärer i lä.
Vid ett par tillfällen har jag intervjuat den brittiske journalisten David Goodhart, som skrivit boken ”Head Hand Heart”. En av hans käpphästar är att ”smarta människor har fått för mycket makt”.
En lika provocerande som intressant observation. Å ena sidan kan den förklara varför folk röstar på uppenbar idioti som Brexit och Trump, eller rakt av förnekar vad experter säger om vacciner och klimatförändringar. Å andra sidan fångar det ju denna pinsamma brist på respekt för hederligt arbete.
Utbildning har blivit samhällets guldstandard, noterar Goodhart. Det är oförskämt mot alla som jobbar med annat än tangentbord. Varför ska det vara så fint att lämna arbetarklassen, i meningen den arbetande klassen?
Sverige har tagit utopin längst av alla, som vi ofta gör. Först skapades ett utbildningssystem som antydde att människovärde sitter i högskolebehörighet – alla skulle ju med – sedan fick massor av barn betyget F, lika med underkända.
Rena rama sadismen. Äntligen är en betygsutredning under ledning av ekonomiprofessorn Magnus Henrekson på väg att rätta till detta. Men vi har betydligt mer att korrigera för att få ett rättvisare och rörligare samhälle, med bibehållen position som exportland i världsklass.
Sveriges problem är inte klassresor i betydelsen utbildningsresor, utan lotteribetonade förmögenhetsresor på grund av en sjuk bostadsmarknad. Hyresregleringar och ränteavdrag låste in oss i ett pyramidspel som ingen politiker vågar avsluta.
När skattetrycket på arbete minskar en aning kritiseras regeringen för att gynna ”de rika”. Det är helt enkelt inte sant. Finansministern gör alldeles rätt i att fortsätta på detta framgångsrika spår från Reinfeldt-åren, som moderaterna gjort allt för att förtränga.
Den dag landets största partier släpper sin fixering vid invandringen har de många hemläxor att göra och allt att vinna. Rörlighet, rikedom, respekt.
Sverige skulle älska en sådan politik.