Vi går snabbt och tydligt mot en värld där statskapitalismen dominerar – i Kina, i USA, i EU.
Hur bör ett litet land som i grunden blivit rikt på frihandel egentligen möta den utvecklingen?
Finansmagasinets Arvid Åhlund finner till slut ett någorlunda tillfredsställande svar.
I en intressant artikel i dagarna tecknade Financial Times en bild av den ekonomiska politik Donald Trump går till val på. Skatterna ska sänkas brett för att få fart på tillväxten. Höga tullar ska införas på nästan all import för att skapa fler jobb och kraftigt öka intäkterna till staten.
En i princip samstämmig ekonomkår sliter sitt hår, tullarna kommer att slå mot amerikanska konsumenter säger de. Men Trumps idéer har starkt stöd i viktiga kretsar och vinner han bör man absolut inte utesluta att han denna gång gör allvar av sina mer radikala planer, varvid konsekvenserna lär bli mycket stora. Ekonomkåren är överens på den punkten också. Vi återkommer till det.
Krisen i det svenska batteriföretaget Northvolt är vid det här laget känd för alla med tillgång till internet eller en tidning. 1600 anställda har fått gå. Regeringen har tillsatt en krisgrupp. Balansräkningen är en katastrof. Bolaget har i praktiken slut på pengar men mycket stora lån. Att anskaffa nytt kapital under de förutsättningarna är inte så lätt. Förhandlingar med långivarna pågår. Allt står och väger.
Debatten om krisen har samtidigt formerat sig i två läger. Den ena sidan anser att det är marknadens uppgift att bedöma Northvolts öde, staten ska inte gå in med en krona och den bör inte garantera några lån. Ekonomiprofessorn och tänkaren Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning är en viktig röst, Svenska Dagbladets ledarsida en annan.
Det andra lägret – ett slags lös allians mellan Svenskt Näringslivs och LO:s opinionsbildare – anser att de gröna batterierna är ett högre intresse, varför staten har en skyldighet att stötta upp, i varje fall temporärt. Satsar inte Sverige på att ställa om kommer ekonomin att stagnera och batterierna till de viktiga elbilarna istället att importeras från Asien. För övrigt ställer staten ut exportkrediter hela tiden.
Men de delar också uppfattning i några grundläggande frågor. Båda sidor ser i huvudsak krisen som ett resultat av företagsledningens bristande kompetens. Och båda anser att ett Northvolt som överlever i slutänden måste kunna bära sig ekonomiskt. Marknadsmässighet är ett grundkrav.
Men går det? Är problembeskrivningen över huvud taget den rätta? Vad innebär det att vara marknadsmässig i internationell kontext numera?
Några saker vet vi.
Northvolt klarar inte att producera batterier i enlighet med sina egna utfästelser, det är inte ens nära.
Men vi vet också att ett Northvolt som klarat att producera batterier i enlighet med sina utfästelser helt säkert hade gjort det med hjälp av kinesiska jordartsmetaller, kinesiska katoder, kinesiska maskiner, kinesiska manualer samt helt avgörande kinesiska ingenjörer.
Vi vet nämligen att Kina dominerar den internationella marknaden för elbatterier helt och fullt, och som alltid med Kina vet vi att det är mycket svårt att reda ut om grundorsakerna är ekonomiska eller politiska. Den kinesiska batteriindustrin har komparativa fördelar i traditionell mening, inte minst tillgång till viktiga råvaror samt en bred och upparbetad teknisk kompetens. Men staten subventionerar också kraftigt, mest för att Beijing ser ekonomisk dominans som ett led i en större politisk strategi.
- Kina är inte i första hand ute efter att göra goda affärer, som många i Sverige fortfarande tycks tro. De investerar i en maktposition och är beredda att acceptera massa marknadsineffektivitet när de bedömer att det är vad som krävs. Och det måste alla andra förhålla sig till, säger Björn Fägersten, vd på analysföretaget Politea och tidigare chef för Europaprogrammet på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm.
USA nyligen införde 100-procentiga tullar på kinesiska elbilar och 25-procentiga tullar på batterier för att mota denna utveckling i grind. Beslutet var inte marknadsmässigt. Det kommer att slå hårt mot amerikanska konsumenter, främst i form av dyrare elbilar. So be it. Det allt överskuggande målet är numera att bromsa kinesernas politiska och militära framfart, men den nya aggressiva politiken har också en mer renodlat ekonomisk logik. Washington har tröttnat på vad man menar är Beijings mycket systematiska marknadsmanipulation – statliga subventioner, kapitalkontroller, stölder av immateriella rättigheter, en pressad valuta – och svarar nu med samma mynt. Här kommer Trumps aviserade tullpolitik in igen. Man kan tänka på den som ett slags radikal revolution mot frihandeln som idé, men man kan också tänka på den som nästa steg i en omorientering där den politiska samsynen för en gångs skull är ganska stor.
”Ett amerikanskt jobb är värt mer än en miljon billiga kinesiska produkter”, som Trumps vicepresidentkandidat JD Vance brukar uttrycka det. Demokraterna resonerar likadant, det är bara att titta på Joe Bidens epokgörande IRA-program.
- USA och Kina har för länge sedan lämnat den gamla marknadsstyrda ordningen och det är bottenlöst naivt att tro att vi andra då kan hålla fast vid den, säger Björn Fägersten.
Man kan såklart tycka annorlunda, men den tidigare ECB-chefen Mario Draghis stora framtidsrapport till EU-kommissionen häromveckan kan och bör läsas som ett enda långt förslag på hur EU borde förhålla sig till den nya sköna värld. Han vill integrera marknader och göra det lättare för lovande företag att anskaffa kapital i fler medlemsländer. Men framför allt efterlyser han massiva investeringar, gärna offentliga, i syfte att göra Europa mer konkurrenskraftigt. Man kan räkna ganska kallt med att sådana investeringar framför allt skulle koncentreras i de politiskt mäktigaste länderna, Frankrike, Tyskland, möjligen Italien.
Annorlunda uttryckt: Vi går snabbt och tydligt mot en värld där statskapitalismen dominerar – i Kina, i USA, i EU.
Hur ska ett litet och öppet land som i grunden blivit rikt på frihandel möta den utvecklingen på ett realistiskt sätt? Eller för att återvända till Northvolt: Är det alls möjligt för en svensk batteritillverkare att möta marknaden av egen kraft när långt större aktörer får statliga pengar i hand? Och omvänt, går det att backa upp strategiskt viktiga industrier som inte betalar sig givet hur jämförelsevis små resurser den svenska staten faktiskt har? Kort sagt: Hur vara Sverige när de gamla marknadsekonomiska troslärorna tappar mark och världen rör sig snabbt mot något annat och suddigare?
Under ett längre samtal frågar jag Magnus Henrekson, den kanske tydligaste kritikern av de gröna industrisatsningarna i Norrland samt en varm förespråkare av marknadsdisciplin, om det där.
Han blir tyst, begraver ansiktet i händerna en stund – det är oklart om han finner frågorna dumma eller svåra – och säger sedan:
- Vi får väl specialisera oss på produkter och industrier som de (större länderna) som subventionerar kommer att behöva för sin produktion. Då slipper vi själva subventionera. I stället drar vi nytta av att de gör det.
Det är ett klart intressant samt förmodligen sant svar som rymmer ett inte oansenligt mått av ironi.
Marknadslogik för de små som ett slags anpassning till statskapitalism för de stora.
Det talar inte för Northvolt.
Rättelse: I en tidigare version stod det att USA har infört 100-procentiga tullar på kinesiska batterier. Rätt är att USA har infört 100-procentiga tullar på kinesiska elbilar där batterierna ingår.
