”Sparris” vinstmaskin blev världens största

Sexårige Jonas Johansson dinglar med benen när han sitter på bussen hem. Han bor utanför Lidköping i Västra Götaland och är snart hemma efter en dag i skolan. När hans kompisar frågar vad han skulle äta ikväll, som de alltid gjorde på resorna hem, svarar han ärligt: Sparrissoppa.

Men det svaret gick inte obemärkt förbi. De äldre eleverna snappade upp hans föräldrars val till kvällsmat och Jonas Johansson försvann.

"Sparris" var född.

Namnet hänger kvar än i dag, över 40 år senare. I Lidköping – och kanske i hela Bandysverige – är sparris ingen grönsak. Det är i stället synonymt med ingenjören bakom mästerbygget Villa Lidköping: Jonas Johansson, 47.

Mannen som tog en förening som hade varit nära ruinens brant och gjorde den till världens största. En ekonomisk motor för hemkommunen, Lidköping, som nu mycket tack vare sporten har en 200 miljoners-arena.

Hans hem i många år

Mot den gråa asfalten slår höstregnet häftigt ner. Alla springer från sina parkerade bilar som målsökande missiler med siktet inställt på entrén.

Ikväll spelar Villas damlag sin första cupmatch för säsongen. Inte den mest publikfriande matchen, men för de trogna fansen är det självklart inget som missas.

På en av bänkarna utanför uppgångarna till ena långsidan sitter "Sparris" och väntar. Troget bärande en Villakeps hälsar han artigt tillbaka på alla som blir glada av att se honom.

Det är långtifrån en ovan syn att hitta honom på arenan, egentligen. Det här var hans hem i många år, tills den dagen det inte gick längre.

Det är en lång karriär för "Sparris" att blicka tillbaka på. Redan 2008 klev han in som klubbchef för föreningen, men Villa var inget nytt för honom. Han hade redan innan varit djupt engagerad i klubben, som kock, volontär och supporter.

Men när han fick frågan var beslutet inte självklart för honom. Han visste att det inte var något lätt jobb. Med tanke på Villas ekonomiska bakgrund kom jobbet med stora krav.

– 2008 hade vi precis tagit oss ur en tuff ekonomisk situation, säger "Sparris".

– I början av 2000-talet var föreningen konkursmässig. Man sa upp alla spelarkontrakt och hade skulder på 2,5 miljoner. Då gjordes en konstruktionsplan med alla stora företag i Lidköping, till exempel Sparbanken. De räddade Villa, men med hårda krav.

Föreningen fick inte visa några negativa resultat – då skulle pengarna frysa inne och Villa återigen hamna i trubbel. Precis när "Sparris" hoppat in hade man klarat sig undan kollapsen. Föreningen hade 55 000 kronor i eget kapital och omsatte någonstans mellan 4–5 miljoner kronor.

Det var ingen stor förening. Förutom "Sparris" fanns det bara en anställd till. Jobbet var krävande och "Sparris" var målmedveten: han skulle bygga något stort.

– Ofta satt jag här långt in på småtimmarna, åkte hem och sov ett par timmar för att sedan återvända, säger han.

Men bara efter tre veckor på jobbet kom ett historiskt beslut att fattas. Något som skulle få "Sparris" god hjälp på traven med att nå sina mål.

Ett arenabygge.

200 miljoner

I Lidköping krånglar man inte till det. I Badhuset finns simbassängerna, i Idrottens hus inomhushallarna och på Is-stadion isrinkarna. Fram till 2009 spelade Villa sina matcher här, på den klassiska utomhusarenan. Men kommunen ville tidigt 2000-tal bygga om den och Sparbanken Lidköping – där många Lidköpingsbor förvarar sina pengar – blandade sig i.

Idén var att bygga en evenemangshall som inte bara skulle bli ett lyft för bandyn, utan även hela staden.

Kommunstyrelsen gav grönt ljus till satsningen och första spadtaget togs 2008. Totalt kostade hela byggnationen strax över 200 miljoner kronor. Arkitekten Carl Bergfjord – som även står bakom Färjestads BK hemmaarena i Karlstad, Löfbergs arena – ritade skrytbygget.

På rekordfart växte arenan fram. Med plåt i silver och svart träpanel reste sig den 7 700 kvadratmeter stora arenan intill riksväg 44 – som sträcker sig genom Lidköping – bara ett år efter byggstarten.

Nu hade "Sparris" blivit varm i kläderna och fått ett nytt kontor i den moderna arenan, redo att sätta Lidköping på kartan.

Och tio år senare skulle allt hårt arbete betala av sig.

Historisk vinst

Klockan närmar sig 90 minuter. På resultattavlan står det 8–4 till Villa. På läktarna hejar över 18 000 besökare.

Den 23 mars 2019 kom att bli en historisk dag för klubben. Då vann Villa det första SM-guldet någonsin. Vid sidlinjen till klassiska Studenternas i Uppsala stod "Sparris". Fem minuter innan det var slut hade redan den första gratulationen nått honom.

Vinsten 2019 blev starten på Villas storhetstid. Det skulle ta 85 år, men nu fick klubben sin plats i vinnarrummet. "Sparris" hedrades och föreningen blev nu ännu större, kraftigare och rikare.

– När vi vann guld för första gången så titulerades jag upp till klubbdirektör. Det var liksom min "reward", för att jag förde klubben till sitt första ligaguld, för herrar.

Sedan dess går det inte att förminska Villas maktposition i svensk bandy. Herrarna har vunnit tre SM-guld senaste åren och varit i final varje år sedan 2019. Damerna vann sitt första guld 2021 och har vunnit samtliga år sedan dess.

Omsätter 30 miljoner kronor

I dag är föreningen Villa Lidköping en koncern, där föreningen äger både ett restaurangbolag och ett evenemangsbolag. Föreningen är en betydande del av Skaraborgs näringsliv.

Under lunchruschen i Villas restaurang är det svårt att få ett bord. Villas nya klubbchef sedan i maj Jacob Kaufman, 32, ordnar ett privatrum i en av logerna.

Iklädd hoodie och ljusblåa jeans visar den relativt nya – och unga – klubbchefen upp sin arbetsplats. Han är född och uppvuxen i Lidköping men efter en sejour i Stockholm, med bland annat eftertraktat jobb på fotbollslaget AIK, vände han hem till en rollen som marknadschef på Villa 2020.

– Det är bara att titta på Villa innan och efter. Han har varit den trygga punkten som drivit på, säger Jacob Kaufman om "Sparris".

När han till slut tackade för sig var det ingen tvekan över om att det var Jacob Kaufman som skulle ta över.

Totalt omsätter koncernen Villa i dag över 30 miljoner per år (mer än sex gånger mer än när "Sparris började). Största sponsorn för klubben är Sparbanken Lidköping. Listan på alla partners och sponsorer har nästan 300 namn – där många är mindre bolag i Lidköpingstrakten.

Jacob Kaufman ser potential för mer, särskilt av Lidköpings kommun.

Det nya sponsoravtalet mellan kommunen och Villa har nyligen blivit klart och landade på 185 000 kronor, vilket är 60 000 mindre än förra säsongen.

– Vi tycker inte det går åt rätt håll. Det är ju inte så att vi gör mindre för Lidköping nu än vad vi gjort tidigare. I regel är vårt samarbete med kommunen bra. Men jag önskar vi kunde få ut mer ekonomiskt av dem och att de värderade vårt mediala värde och samhällsengagemang högre, säger Jacob Kaufman.

Världens största

Det är just Villas samhällsengagemang som "Sparris" är mest nöjd med när han ser tillbaka på sin tid som klubbdirektör. Det är inte alla SM-guld och vinster som är det viktigaste i slutändan. Det handlar snarare om hur Villa har vuxit under hans tid i föreningen.

Från fattig lokal bandyklubb, till världens största förening inom sporten. Villa har i dag 33 lag i seriespel och hel organisation – inklusive ledare, ideella krafter och anställda – på runt 400 personer.

– Utan dem hade det aldrig fungerat, då hade vi aldrig varit där vi är, både ekonomiskt och sportsligt, säger han.

Tidigare har "Sparris" framför allt mätt Villas storlek mot klubbarna i Ryssland. Sedan 2017 har Villa, enligt honom, varit större än dem. Men efter att kriget i Ukraina bröt ut har det blivit omöjligt att få den insynen, säger han.

Men det är inte heller bara hur organisationen vuxit i sig som gör honom stolt, utan även allt omkring. Han som själv fick upp intresset för sporten via supporterkulturen pekar även på hur viktigt det är att den är så pass stor som den är i dag.

– Jag minns att jag var ute som liten grabb och sparkade boll mot garageporten hemma. Då hörde jag ett jäkla liv. Sprang direkt in till grannen och frågade var det var. Han svarade att det är ju "bara Villa som har hemmamatch". Han lovade då att ta med mig på nästa match och efter det var jag såld.

"Sparris" var då tio år och nyförälskad. I dag är mannen bakom smeknamnet 47 år. Han har ägnat sitt liv åt Villa, så varför lämnade han då drömjobbet i våras?

"Pungen!", "Prinsen!", "Lövet!". Villas herrlag har snart träning och byter om. Smeknamnen haglar ner på alla i omklädningsrummet.

Bandylegendaren Pelle Fosshaug – Villas nya huvudtränare – står och planerar dagens pass. Han är stingslig och pratar och skojar med alla han ser och lägger inte jättemycket fokus på papperna framför honom.

Spelartruppen är på upploppet av en ny säsong.

– Att de står och testar kläder här nu är inget bra tecken. Det är alltid lika med utgifter, säger Jacob Kaufman och visar in till omklädningsrummet.

Han skämtar givetvis. Men bakom skratten finns det ett spår av sanning. De senaste årens svajiga ekonomi har slagit hårt mot bandyn. Två år i rad har Villa redovisat röda siffror. 2022/2023 blev förlusten 969 000 kronor och året därpå landade minuset på 399 000 kronor. När privatekonomin tryter väljer många bort livebandy och publiken växer inte.

– Så sporten mår inte generellt sett bra, säger Jacob Kaufman.

Villa är inte ensamma om de dåliga ekonomiska resultaten. Fler föreningar i Sverige visar på negativa siffror.

– Vi försöker inte trissa spelarlönerna heller, säger han och berättar att det är viktigt för att föreningarna i Sverige ska överleva.

– Vi försöker hålla det på en jämn nivå. Men ibland kommer investerare in med pengar någonstans och gör att vi måste utmana.

Den senaste säsongen hade toppspelarna i Villa runt 700 000 kronor som årsinkomst. Men spannet går hela vägen ner till strax över 100 000 kronor.

– Sen jobbar också alla spelare i truppen. Hade de behövt det? Kanske inte. Men alla gör det, säger Jacob Kaufman.

Blev sjuk

Det beskrevs som ett chockbesked i lokalpressen. I slutet av mars 2024 skickade Villa ut ett pressmeddelande med nyheten att "Sparris" nu hade bestämt sig för att sluta, inte ens en vecka efter att årets SM-guld hade ramlat in på kontot.

Men det var inget chockbesked för "Sparris" själv, utan tvärtom. Det var noga planerat. Allt har sin grund i vad som började för över fyra år sedan.

– Parallellt med att jag var klubbchef, sportchef och ansvarig för restaurangen och hade egna bolag blev morsan dålig. Jag tog även hand om min farfars fru i Göteborg, säger han.

Det började det bli för mycket för "Sparris". Sedan dog hans mamma och hans svärfar blev sjuk. Som grädden på olycksmoset började coronaviruset spridas i världen och Sverige. Han var ansvarig för Villa och alla anställda och visste inte alls vad han skulle göra: när skulle bandyn komma i gång igen?

– Det var otroligt utmanade, säger han.

– Vi visste inte från en dag till en annan vad som skulle hända. Kommer vi reda ut det här? Kommer vi att överleva? Kommer vi att få lägga ner? Alla intäkter försvann över en natt.

Men "Sparris" kämpade på och tog damernas och herrarnas lag till finaler och guld även under de pandemidrabbade säsongerna. Men inför finalerna 2022, den första med publik på länge, kom ett nytt bakslag. Han satt och hjälpte till att sälja supporterartiklar i arenan när det högg till i hjärtat.

– Jag sa till min fru att jag kanske får åka in och kolla det här. Det kanske är en hjärtinfarkt. Det har jag ju inte tid med.

Det visade sig inte vara pågående infarkt. Men nära nog för att få ett skarpt besked av läkaren. "Sparris" var tvungen att varva ner.

Bara några dagar senare kom allt tillbaka igen. Ont i hjärtat, sjukhusbesök och han blev på nytt ombedd att ta det lugnt.

– Då bestämde de att jag skulle sjukskriva mig. Först i sex veckor. Jag kommer ihåg i början, då sov jag 16-18 timmar om dagen i två veckor. Först fattade jag inte hur illa det var, men jag behövde vila.

– Jag minns när jag hade överlämningen med min kollega innan jag skulle vara borta. Vi hade jobbat ihop i tolv år då, jag och Viktor som han heter. Men mitt i överlämningen så var jag tvungen att fråga: Jag är ledsen, men jag kommer inte håg. Vad heter du? Han trodde jag skämtade. Det var en rejäl krasch.

Sex veckor blev till slut nästan ett helt års sjukskrivning. Sommaren 2023 var han tillbaka och jobbade igen. Men det kändes aldrig riktigt rätt. Snart hade han bestämt sig för att denna säsongen blir den sista.

– Jag jobbade ju hundra hela sista säsongen, men med lite anpassningar i tjänsten. Men jag gillade det inte. Det är inte "my cup of tea" att folk ska behöva anpassa sig efter mig. Jag vill engagera mig fullt ut och kräver hårt engangemang av de runt omkring mig. Då kände jag att kan inte jag göra det här på 100 procent så får någon annan göra det.

– Jag hade inget mer att bevisa.

"Jag är stolt"

När "Sparris" kliver över tröskeln in på läktaren innan damernas match blickar han ut med ett lugn. Även om han har lämnat över till yngre krafter ekar hans arbete här, i varje vrå. Han hinner inte många steg innan någon vill fram och ta i hand och kramas.

– Det är svårt att se det när man är mitt i det, men nu så här i efterhand så kan jag säga det. Att jag är stolt.

Hans egen resa med Villa må vara slut. Men oavsett vad som väntar för föreningen och honom själv, vet alla att i Lidköping att sparris inte är någon grönsak.