Vad ska förlösa Sandviks potential?

Den 23 januari drar Sandvik som första stora verkstadsbolag igång en ny rapportperiod. Som vanligt kommer mycket fokus att ligga på vilka konjunktursignaler som går att läsa ut från försäljningen av bolagets skärverktyg.

Det är en faktor som tenderar att styra aktiekursen, inte bara för Sandvik utan även för sektorkollegorna, och alla tecken på att efterfrågan bottnar ur eller piggnar till vore förstås välkommet. Men det är inte den kortsiktiga försäljningen av skären, som används i kundernas svarvar, borrar och fräsar, som är den stora och mer långsiktiga frågan för Sandvikaktien.

Snarare är det om vd Stefan Widing kan övertyga investerarna om att bolaget inte längre borde hålla till i verkstadssektorns mellanskikt värderingsmässigt. Medan ABB, Atlas Copco, Assa Abloy, Alfa Laval och numera även Trelleborg är exempel på bolag där p/e-talen regelmässigt ligger en bit över 20 så tycks Sandvik ofta vara fastlimmat kring börsens snittnivå runt 15.

Som synes i grafiken ovan så värderar aktiemarknaden den renodlade gruvkonkurrenten Epiroc till en klart högre multipel än vad Sandvik värderas till. Och tittar man på amerikanska Kennametal, som är en av de mer renodlade konkurrenterna inom det andra stora verksamhetsbenet Machining Solutions, så värderas de också några hack högre än Sandvik.

Inte undra på att förslaget om ytterligare en uppdelning av Sandvik efter att stålverksamheten Alleima knoppades av år 2022 ofta förs fram som en gyllene väg till att frigöra större aktieägarvärden. Sandvik avvisar lika ofta den tanken. Likaså gör Fredrik Lundberg som är dominant ägare via både Industrivärden och Lundbergföretagen.

Osvuret är bäst men man ska nog inte ha allt för höga förhoppningar om en snabb och värdeförlösande strukturaffär. Även om en ny klyvning vore ett betydligt mindre känslomässigt band att klippa av i förhållande till separationen från Alleima, vars stålverk i Sandviken var själva ursprunget till hela koncernen.

Förutsatt att ordföranden Johan Molin och vd Stefan Widing inte plockar fram klyvyxan så återstår alltså att visa att den sammanhållna koncernen har kvaliteter som bör få mer uppskattning på börsen. Det har gått sådär de senaste åren om man låter aktiekursen stå för betygsättningen.

Sidledes strax över 200-kronorsstrecket är vad kursen mestadels har bjudit på sedan Widing tog över efter Björn Rosengren för snart fem år sedan i början av år 2020.

Lite orättvist kan tyckas för det är verkligen inga dåliga verksamheter eller marknadspositioner som Sandvik sitter på. Det stora gruvaffärsområdet Mining and Rock Solutions taktar på med en rörelsemarginal strax över 20 procent och det andra stora området Machining and Manufacturing Solutions rör sig oftast mellan 20-22 procent.

Båda områdena är världsledande i sina segment, har starka kundrelationer och i synnerhet inom gruvutrustning finns en lockande omställningsresa mot elektrifierade och självkörande maskiner där Sandvik tillsammans med Epiroc är dominanta under jord.

Koncernens marginalmål (justerad ebita) ligger på ståndsmässiga 20-22 procent, vilket är ett annat bevis på att Sandvik i flera avseenden hör hemma i elitserien. För tillfället ligger man visserligen några tiondelar under målintervallet men så är också volymerna nedtryckta, inte minst av fordonsindustrin i Europa.

Problemet stavas snarare tillväxt. Verktygen är beroende av en industriproduktion som rullar på men som sällan exploderar uppåt i tillväxt, och här är biltillverkarnas mående ett orosmoment som riskerar att dröja sig kvar. Gruvkunderna har samtidigt bra tryck i sin verksamhet med hjälp av höga metallpriser, men även här är det ganska försiktiga tillväxttal som väntas framgent.

Konsensusprognoserna för hela Sandvik pekar på ett mellanår med några procents negativ tillväxt i fjol som vänds till 5-procentiga uppgångar både i år och nästa år.  

En återhämtning i marginalerna ger lite ytterligare skjuts på vinsttillväxten men det sprakar inte.

På önskelistan över saker som kan få fart på vinster och på optimismen kring aktien står just nu ett par olika saker: En konjunktur som tar fart snabbare och kraftfullare än väntat, att de relativt dyra förvärven av mjukvarubolag visar sig ge vassare avkastning än befarat samt att gruvboomen fortsätter i oförminskad styrka.

Allt kan hända, men blickar man ut över verkstadsåret 2025 så finns det många andra bolag där det finns tydligare kurstriggers. Som SKF:s avknoppning av sin fordonsdel, som Hexagons ALI-avknoppning och ett ordförandebyte, som Atlas Copcos exponering mot halvledar- och AI-investeringar och som Volvos marknadsoffensiv på en amerikansk marknad som piggnar till i år.

Flyger inte konjunkturen så flyger inte Sandvik

I den konkurrensen är det lite svårt att måla upp Sandvik som det mest intressanta caset i sektorn, om man inte har en väldigt stark övertygelse om att konjunkturen flyger ur startblocken i år.

Rättvist eller inte, risken är överhängande att Sandvik tuffar på helt okej ute i gruvorna och på verkstadsgolven men att det inte räcker för att lämna andradivisionen värderingsmässigt i år heller. Det blir till att avvakta.