Agri Ismaïl: Jag förstår att min släkt slår knut på sig själv

Israels bombningar av Gaza till följd av Hamas terrorattacker den 7 oktober hade ännu inte blivit en del av en allt mörkare vardag, så när Youssef frågade vad den gällande växelkursen var för antalet döda palestinier för varje död israel lät det, om än cyniskt, som en koncis sammanfattning av realpolitiken så som den sett ut i Mellanöstern de senaste decennierna. Ett visst antal på ena sidan hade dött, vilket innebar att ett visst antal på andra sidan skulle dö.

Att i dagarna tala med vänner och släkt som befinner sig i Mellanöstern förstärker denna känsla av att allt är ett spel, med regler som måhända är svåra att tyda för medborgarna men som antas vara tydliga för makthavare. Iran ska ha godkänt attacken mot Hezbollahs ledare Hassan Nasrallah, hävdar en vän i den irakiska delen av Kurdistan. USA håller i trådarna, de kommer snart att få Israel att avtrappa konflikten, hävdar en annan: “Det är snart val, det är inte i amerikanernas intresse att detta pågår.” Missilerna som Iran avfyrade från den kurdiska staden Kermanshah var bara ett maktspel, ett avslut på något snarare än en eskalering. “Presidenten Masoud Pezeshkian säger ju att han inte vill ha krig med Israel.” Min mamma, som ska flyga från Kurdistan till Europa nästa vecka för en operation hon väntat länge på, tror att luftrummet över Irak kommer att öppnas igen i tid för hennes flyg. Uppehållet under det judiska nyåret ger dessutom Israel en chans att med dignitet ta sig ut ur konflikten, att kunna hävda att det är mission accomplished (som Bush sa sex veckor efter invasionen av Irak).

Hur frustrerande det än må låta att höra folk slå knut på sig själva för att få det senaste årets händelser att ingå i något logiskt system, en slags simulering av krig där tusentals döda kroppar är priset som betalas för upprätthållandet av status quo, förstår jag ändå psykologin bakom. Bara under min livstid i den lilla delen av irakiska Kurdistan jag kommer ifrån har vi sett gasattacker, Gulfkriget, folkmordskampanjer, inbördeskrig, USA:s invasion, Al Qaida och IS. De som bor i gränsområden med otydlig suveränitet som Gaza, som Kurdistan, som till viss grad Libanon, är vana vid att deras städer används som en teater där regionala makter kan utöva diverse proxykrig mot varandra. “Har vi någonsin tillkallat våra städers namn för något annat än elden?” skriver den libanesiska poeten Zeina Hashem Beck. Det måste finnas en plan för det hela, varför skulle annars vi behöva offras, gång på gång?

Här hemma i Sverige, på säkert avstånd från missiler och bomber, kan jag själv inte hålla fast vid någon känsla av upprätthållen status quo. Jag påminns om Jean Girodoux pjäs Trojanska kriget blir inte av från 1935 där Hektor desperat försöker undvika ett krig där ödet, enligt pjäsens Kassandra, blott är en “accelererad form av tid.” I New York Times skrivs krönikor om att vi absolut bör eskalera kriget mot Iran, ett eko av krigshetsandet innan kriget i Irak 2003. En annan text i samma tidning förklarar varför USA inte kan utöva något inflytande i den stegrande konflikten trots att de bara i år har ingått vapenavtal med Israel för 15 miljarder dollar. Varenda attack är ett aktivt val, och ändå känns de alltmer oundvikliga.

Från mina skärmar, där nyhetsflödet växlas med vidriga bilder på avlidna barn, skickar jag meddelanden till vänner och bekanta, folk som har familj i Gaza, i Libanon. Hur är det?

Som om det vore en fråga som har ett svar.