"AI kan skapa en science fiction-dystopi om vi inte agerar"

I science fiction-författaren H.G. Wells roman Tidsmaskinen reser protagonisten långt in i framtiden, till en tid då kombinationen av teknisk utveckling och allt djupare klassklyftor har delat mänskligheten i två underarter. Eloi, barnlika och vackra ättlingar till de privilegierade som levt av teknikens frukter – och Morlocks, de brutala grottmänniskoliknande arbetarna. Romanen är en dystopi där civilisationen har kollapsat.

När H.G. Wells i The world set free (1914) beskrev hur flygbombningar i framtiden skulle ödelägga civila städer fick han tragiskt nog rätt. Simon Johnson, fjolårets Nobelpristagare i ekonomi, fruktar att H.G. Wells också kan få rätt i en annan profetia: att tekniken i händerna på en liten elit leder till skenande klyftor och en framtid som liknar en science fiction-dystopi.

– Redan 1914 föreställde sig H.G. Wells hur människor skulle släppa granater från flygplan, till och med atomgranater, säger Simon Johnson.

Han sitter och blickar ut över Göteborg, högst upp i Karlatornet, 240 meter ovanför staden. Själv har han börjat skriva science fiction, för att bättre kunna föreställa sig vart tekniken och samhällsekonomin kan föra mänskligheten.

– Jag tror att science fiction i många fall är ett bättre sätt att utforska framtiden än nationalekonomi. Om du vill föreställa dig hur det kan bli finns framtiden någonstans i science fiction, säger han.

Historiska lärdomar

Förutom science fiction använder sig Simon Johnson av historiska paralleller för att förstå hur framtidens tekniska utveckling kan komma att forma samhället. Enligt honom är det en seglivad myt att tekniska framsteg skulle ha drivit fram välstånd och alltid varit i allmänhetens intresse.

– Ibland har man fått stora fördelar för många människor på kort tid, ibland har det tagit decennier, och ibland har nästan allt hamnat i händerna på några få människor som redan är ganska rika, säger Simon Johnson.

Den tidiga industriella revolutionen är ett tydligt exempel på när den tekniska utvecklingen koncentrerade välståndet och makten till en liten elit och försämrade villkoren för stora grupper. När de industriella maskinerna började spridas i England på 1700-talet ledde det inte till högre löner utan snarare till sämre levnadsvillkor för arbetarna, skriver Simon Johnson och Daron Acemoglu i Makt och framsteg, tredje delen av Varför är inte hela världen rik? (EFN Bok).

– Det tog 40–50 år innan reallönerna började stiga konsekvent genom hela ekonomin. Mellan den första vågen av industriella maskiner i norra England och de breda löneökningarna över hela landet fanns en lång fördröjning – för att inte tala om hur det var i andra länder, säger Simon Johnson.

Först när allmänheten och arbetarna började kräva del av vinsterna och sociala och politiska rörelser ställde krav på förändring började produktivitetsökningen också innebära ökade inkomster för massorna, enligt Simon Johnson.

– Men det hade inte behövt dröja så lång tid, säger han.

Datorrevolutionen

En historisk parallell som Simon Johnson anser ännu närmare AI är datorernas intåg på 1980-talet och den efterföljande digitaliseringen.

– Då fanns en stark tro på att datorerna, internet och de nya digitala tjänsterna skulle demokratisera tillgången till information och skapa stora välståndsökningar för breda grupper. Tyvärr blev det inte så, säger han.

Effekterna fördelades ojämnt. Tekniken gynnade välutbildade människor, medan de med lägre utbildning halkade efter. Företagen satsade framför allt på att automatisera och ersätta arbetare, snarare än att använda tekniken för att stärka arbetarnas produktivitet.

– Många människor och platser runt om i världen lämnades kvar. Samtidigt steg produktiviteten och inkomsterna per capita, säger Simon Johnson.

Det hade inte behövt bli så. Om starkare incitament hade funnits för att stärka arbetarnas position på arbetsmarknaden och för att investera i deras produktivitet med hjälp av ny teknik, i stället för att göra det mer lönsamt att ersätta dem med automatisering, skulle utvecklingen ha sett annorlunda ut.

Det finns belägg för att större investeringar i människor skulle ha kunnat öka produktiviteten ännu mer än vad som blev resultatet av investeringarna i automatisering, skriver Nobelpristagarna i sin bok.

Efterkrigstiden i Europa och USA är motsatsen: en period då tekniska framsteg kombinerades med fria val, starka fackföreningar och innovationer som ökade arbetarnas produktivitet. Resultatet blev en bred spridning av välstånd, enligt Simon Johnson.

Du skriver om hur tekniska genombrott ofta gynnat eliter långt före de gagnar vanliga människor. Tror du att AI riskerar att upprepa det mönstret?

– Ja, absolut. Det är den största risken, tror jag. Vi vet att det kommer att finnas några vinnare som äger AI:n, algoritmerna, datacentren och så vidare, säger Simon Johnson och fortsätter:

– Men vad får arbetarna ut av det? Vad får konsumenterna för fördelar? Hur mycket av detta välstånd delas i samhället?

Precis som 1980-talets datorteknik missgynnade lågutbildad arbetskraft riskerar AI att gå i samma spår. Skattesystemen som gynnar kapitalinvesteringar genom avskrivningar och relativt låga skatter på kapital, samtidigt som arbete beskattas hårdare, ger företagen starka incitament att ersätta anställda med automatisering i stället för att utveckla teknik som förstärker mänskliga färdigheter. Om inte skattereglerna förändras riskerar AI att upprepa datorrevolutionens mönster: fördelarna koncentreras till kapitalägarna medan arbetarna antingen trängs undan eller ser sina löner stagnera.

– De här globala teknikföretagen betalar nästan ingen skatt alls, och bolagsskatterna har faktiskt sjunkit i större delen av västvärlden, säger Simon Johnson.

Risk att tekniken missbrukas

Utöver att förflytta makt och resurser till en liten elit finns det en annan risk som stora tekniska framsteg ofta medför: ökad övervakning.

– Om tekniken främst utvecklas av stora teknikjättar tillsammans med försvarsindustrin kommer den att ha en viss riktning och ett visst syfte, säger Simon Johnson.

Han tar upp entreprenören Peter Thiels bolag Palantir som exempel på hur AI redan har börjat användas för mer övervakning.

– Palantir är ju kristallkulan från Sagan om ringen, den som används av Sauron för att läsa tankar, lura och förgöra folk. Och det är alltså namnet på ett företag som arbetar med AI och levererar till amerikanska försvarsmakten.

I Makt och framsteg beskriver Simon Johnson och Daron Acemoglu hur makthavare, både i staten och näringslivet länge drömt om att kunna kontrollera arbetare och medborgare. Jeremy Benthams panoptikon – ett fängelse där en ensam vakt i ett centralt torn kan övervaka alla fångar utan att de vet om de observeras – har varit en sådan återkommande vision.

– Det är något som makthavare velat ha länge, och nu gör tekniken det möjligt. Men blir det verkligen så vi ska ha det? Kommer vi bara att acceptera det? Vilka motkrafter finns? säger Simon Johnson.

Pluralismen hotad

Simon Johnson varnar för vad han kallar den största faran med AI: att den dödar pluralismen och ersätter mångfalden av perspektiv med en enda ”sanning”. Många AI-förespråkare hoppas på en framtid där tekniken utvecklas till en generell superintelligens som snabbt kan lösa alla våra samhällsproblem. Men Simon Johnson menar att detta tänkande är farligt. Genom historien har varje försök att påtvinga ”ett sätt att tänka” slutat i katastrof, menar han.

– Filosofen Isaiah Berlin kallade detta ”monism”, tron på en enda sanning i stället för pluralism. Sovjetunionen, medeltida teokratier, det konfucianska Kina – inget av dessa system var dynamiskt. Framsteg sker när människor argumenterar, skapar nya saker och tänker utanför lådan, säger Simon Johnson.

Om AI blir ett verktyg för att servera färdiga svar på komplexa frågor riskerar vi att förlora denna dynamik. Det finns inte en enda version av historien utan massvis av perspektiv och alternativa lösningar.

– Om tekniken blir ett verktyg för kontroll uppifrån och för att tvinga på människor åsikter kommer det att bli en katastrof. Värre än Sovjetunionen, säger han.

Tekniken är ett val

Sensmoralen i Simon Johnsons och Daron Acemoglus arbete är att den tekniska utvecklingen inte är förutbestämd. Den följer inte en oundviklig riktning, utan formas av de politiska och sociala val vi gör.

– AI kan bli ett oerhört kraftfullt verktyg för att berika människors liv, eller så kan det bli ett massivt kontrollsystem, säger Simon Johnson.

Alternativet till övervakning, kontroll och koncentrerat välstånd är en teknik som kompletterar människan och på så sätt ökar produktiviteten och hjälper medborgare att själva lösa de samhällsutmaningar som finns.

– Om tekniken formas av vanligt folk med sina drömmar och förhoppningar får vi mer mångsidiga resultat. Då tjänar tekniken människan i stället för tvärtom, säger han.

Hur ska man då konkret gå till väga för att bana vägen för en mer omfördelande AI-utveckling? Simon Johnson och Daron Acemoglu förespråkar flera olika metoder. Fackföreningar bör mobilisera sina medlemmar och kräva plats vid förhandlingsbordet när företag bestämmer vilken teknik som ska införas och hur den ska användas.

– Vi måste föra en bred dialog mellan regeringar, företag, fackföreningar och andra delar av civilsamhället. Och vi måste börja med att ställa frågan: Vilka problem är det vi faktiskt vill lösa med tekniken, säger Simon Johnson.

Genom fackföreningarnas krav och statliga satsningar på fortbildning kan företagen uppmuntras investera i sina anställda och stärka deras konkurrenskraft. Offentlig efterfrågan kan också styra marknaden så att teknikutvecklingen går mot att komplettera anställda i stället för att ersätta dem.

Nobelpristagarna anser också att skattesystemet behöver reformeras så att det slutar att missgynna företag som vill anställa jämfört med att investera i automatiseringsteknik.

Slutligen menar Simon Johnson och Daron Acemoglu att de dominerande teknikjättarna måste brytas upp. Deras monopolliknande makt hotar konkurrensen, ger dem oproportionerligt politiskt och socialt inflytande och hindrar mindre företag från att skapa innovativa alternativ.