Alexander Ernstberger om tiden i fängelse – exklusiv intervju

Det är valborgsmässoafton på Gateau i Näsbypark när Alexander Ernstberger äntrar kaféet. Pollen är ett jävla skit men det är ändå det han fokuserar minst på. I stället är det härligt att befinna sig på fri fot efter tre år i fängelse och elva månader med fotboja. Det är de första månaderna utan bojan och en annan känsla av frihet har börjat infinna sig. Än är det en månad kvar till dess att han är av med alla restriktioner.

En tanke slog mig innan. Hur kommer han agera i lokalen? Vill han sitta i ett av hörnen och förtroligt luta sig fram för att viska fram sin historia eller kommer han göra tvärtom? Bad boy-auran har kanske inte riktigt fått fäste på honom även om han ser mer vältränad ut än de Täbyfarsor i samma ålder som rör sig kring köpcentrumet. Efter att han hämtat en kopp kaffe väljer han ett centralt placerat bord och gör ingen ansats att varken gömma sig eller prata lågmält.

Alexander Ernstberger tycker inte att han har något att dölja.

– Det är så med svenskar att ingen låtsas om att de vet min historia, men efter ett litet tag försäger sig nästan alla och då blir det uppenbart att personen vetat om vem jag är hela tiden.

LÄS MER: Här är domarna i Allra-härvan: "Brotten har varit grova"

"Hela mitt liv är utflängt"

Under tiden i fängelse har familjen vuxit med en dotter och hans fru har köpt en villa i Norrort som nu blivit familjens hem.

– Man kan säga att jag gjorde en perfekt due diligence på min fru. Jag anställde henne som CFO på Allra och jag har därför gått igenom rekryteringsprocess, psykologtester och arbetat med henne och följt henne genom en skilsmässa innan vi hittade varandra.

Han skrattar till. Det går att förstå att den jargongen har dragits på många middagar.

Alexander Ernstberger om tiden i fängelset

Det finns inte längre något som är privat, säger han. Från att ha varit både privat och mån om sin integritet är allting borta, även blygheten försvann i processen. Han sitter följaktligen i mitten av kaféet och kallar en spade för en spade. Gör sig inga tjusigheter kring vem han är: en som just muckat från kåken och har räntekostnader på 28 miljoner kronor om året.

– Hela mitt liv är utflängt digitalt oavsett om det gäller min relation, ekonomi, bohag. Jag har ingenting kvar att skydda. Det har jag varit tvungen att förlika mig med precis som med mycket annat.

Köpte villa för 50 miljoner

Han blev känd för att leva ett uppseendeväckande lyxliv. Rekordvillan på Lidingö som han köpte för 50 miljoner kronor visade sig bli en god affär när summan nästan dubblades vid försäljningen. Snabba bilar, tuffa båtar och helikoptrar har utmärkt Alexander Ernstbergers livsstil. Han förnekar inte att han är materialistiskt intresserad.

– Vissa säger att pojkar aldrig växer upp, och jag gör ingen hemlighet av att jag är tekniskt intresserad. Men egentligen saknar jag inte allt det där, prylar kommer och går men minnen består. Min stora passion är att flyga så det kan jag i och för sig sakna ibland.

LÄS MER: Allras uppgång och fall – det här har hänt

Han tvekar. Det är en sak till han saknar.

– Att köra på Nürburgring. Riktigt fort.

Det där med pengar återkommer. Alexander Ernstberger har sin egen trappa som han förhåller sig till när det gäller rikedom.

– Det första steget är att inte vara utblottad den 25 varje månad. Att komma över det är väldigt skönt för alla människor. Steg två är att kunna göra spontana köp och det tredje steget är att kunna köpa en dröm som en bil eller en båt. Trappan kan ju fortsätta, men för mig tar det stopp där och sedan investerar jag hellre i mina bolag och ser dem växa än att konsumera. Marginalnyttan med rikedom avtar efter det tredje steget, i alla fall för mig. Jag var vid det tredje steget och jag trivdes där, jag kunde realisera mina pojkdrömmar och samtidigt leva ett bra liv.

– Till skillnad från andra miljardärer gjorde jag tydligen misstaget att konsumera öppet i Sverige i stället för att smyga med mina intressen utomlands. Men jag gillar att vara här, jag gillar Sverige.

"Inga av mina vänner har svikit"

Det finns varken pengar eller tillgångar undangömda, säger han, dessutom är han ekonomiskt ruinerad.

Hur det känns?

– Spännande. Jag kommer inte från en bakgrund med pengar så det här är inte första gången som jag tvingas lita helt på min egen förmåga.

Det säger han och verkar mena det.

– Jag kommer ju att komma tillbaka och den återkomsten blir stark eftersom jag ligger så mycket på minus. Jag måste tycka att det är spännande, eller hur? Annars kommer jag aldrig klara det.

Det kommer fram främmande människor som vill ta selfies med honom och han har fått vänja sig vid att bli en frontfigur för grischkulturen.

– Den yngre generationen är piggare, mer ifrågasättande och lyhörd för vad som faktiskt har hänt mig. Till skillnad från många äldre, de som slentrianmässigt köper allt vad de läser i kvällspressen.

– Nej, inga av mina vänner har svikit och det beror väl på att vi har samma värdegrund i botten.

Han tvekar – … värdegrund, låter väl konstigt att höra det från någon som har suttit i fängelse.

Alexander Ernstberger om tiden i fängelse

Målkamraterna från Allraprocessen har han kontakt med om än sporadisk. Med de tjusiga kollegorna som Thomas Bodström, Anton Abele och Ebba Lindsö är det värre.

– Anton Abele försvann direkt som en avlöning när det började blåsa och de andra har inte hörts av …

– … Jo, förresten, Meg Tivéus, hon har alltid varit schyst och pragmatisk och stått upp för mig.

En lärdom från processen återkommer.

– Alla står sig själv närmast. Alltid. Särskilt när det smäller.

Vid vårt nästa samtal ska Alexander Ernstberger börja med att tala om en nedbrytningsprocess.

– Att sitta i fängelse är en otrolig maktlöshet. Du blir marginaliserad till att inte vara en människa utan en siffra i statens förvaltning. Det är väldigt opersonligt och hela din identitet fråntas dig. Du avpersonifieras helt enkelt snabbt som person.

Hans erfarenhet grundar sig på de tre åren och de fyra anstalter som han avtjänade sitt straff på: Kumla, Storboda, Högsbo och Åby.

– Det var lättare att hitta någon att umgås med på de högre säkerhetsklasserna, där de tungt kriminella satt. Många av dem är inga dumskallar. Hade de vuxit upp i en annan kontext med rätt förebilder så hade nog flera av dem blivit framgångsrika entreprenörer. De är affärsmän. De har koll på ”hur pengar in och pengar ut” fungerar, och hur man bygger organisation, ledarskap och logistik. Men jag står så klart inte bakom något av de brott de gjort och har inte kontakt med dem i dag. Vi överlevde bara tillsammans.

– Många av dem jag lärde känna på Kumla är betydligt smartare än de entreprenörer som jag känner i Stockholm som byggt upp miljardbolag. Och kanske är det just det som är utmaningen för våra styrande politiker.

"Fängelset var som ett socialt experiment"

 Domen blev fängelse i sex år samt tioårigt näringsförbud, bland annat för mutbrott och trolöshet mot huvudman.

– Tingsrätten friade mig på alla punkter. Jag vet att jag är oskyldig. Min uppfattning är att hovrättens bedömning byggde mer på politisk vilja än på juridik. Det skulle helt enkelt inte se bra ut – och då tar man till verktyget ”en sammantagen bedömning”.

Det är något med det experimentet ändå. Alexander Ernstberger har på papperet varit god för över 1 miljard kronor och hans nästa steg var att ta Allra till börsen.

– Fängelset var som ett socialt experiment. Jag placerades tillsammans med individer som klassificerats som Sveriges farligaste, gängkriminella och livstidsdömda. Personer dömda för mycket grova brott, människor jag aldrig frivilligt hade umgåtts med. Vi kom från helt olika världar, men nu skulle vi dela vardag. Till och med rum. Alla såg likadana ut i fängelsekläderna, det var omöjligt att veta vem du hade framför dig. Jag brukar inte ha svårt att komma överens med folk, och det gällde även här. Men man får ta seden dit man kommer. Jag lärde mig snabbt att läsa av stämningar och undvika konflikter. Men det är en tuff miljö. Varje dag kräver sin energi.

Tillbaka till nedbrytningsprocessen.

– Det går till så att man trycker ner och förnedrar någon så mycket som det bara går. När du befinner dig helt avklädd på botten och är totalt nedbruten så ska du byggas upp igen till exempelvis för att bli en god soldat. Den här modellen tillämpas i lumpen eller i militära specialförband, men också i svenska fängelser.

Men.

– Skillnaden är att på svenska fängelser finns ingen som helst uppbyggnadsprocess. Utan självdisciplin och självinsikt förblir du nedbruten. Kriminalvårdens behandling är ovärdig. De ägnar sig åt en allmän förnedring för att bryta ned människor.

Ernstberger om svensk kriminalvård

Kritiken han riktar mot svensk kriminalvård är stark.

– Det är en katastrof och den katastrofen finns på alla nivåer. Det här är statlig ineffektivitet personifierad, och det betyder att det blöder sanslöst mycket skattepengar och är totalt dysfunktionellt. De klarar helt enkelt inte av sin uppgift längre. Om politiker är intresserade av mina iakttagelser och erfarenheter då är det bara att höra av sig. Jag har inget emot att bidra, tvärtom.

Hans erfarenhet är att vården är obefintlig.

– Kriminalvården gör alltså ingenting för att människor ska bli bättre när de kommer ut i samhället efter sitt straff. Kriminalvården handlar bara om förvar. Kriminella människor är sämre människor när de kommer ut från fängelset än när de kliver in. Varför pratar vi inte om det? Det finns inga preventiva insatser, ingenting som skapar förändring på riktigt. I stället är det mycket fluminsatser där man ska sitta och rita kryss på en tavla och säga vad man tycker om sin gärning.

– För de som inte hade ett statligt förakt innan de hamnade i fängelset får de det garanterat i kontakten med kriminalvården. Jag har svårt att komma på någon annan myndighet med så många uppenbart missnöjda människor i sin personal. Människor som inte trivs, inte bryr sig, och som i stället ägnar sig åt maktmissbruk. Småpåvar som tar varje chans att trycka till dem som redan befinner sig i en utsatt position. Pennalism och trakasserier är inte undantag, det är vardag. Visst finns det några äldre eldsjälar som försöker göra rätt, men de är få, så få att du kan räkna dem på ena handens fingrar.

Fick en dotter under tiden i fängelse

Alexander Ernstberger menar också att Kriminalvården löpande bryter mot olika mänskliga konventioner.

– Advokatsamtal förvägras löpande och meddelande om att advokaten sökt en klient framförs inte. Det är vanligt att brev försvinner. Att göra en anmälan är bara dumt för då är risken att du blir av med permissioner eller att personal hämnas på dig på olika sätt. Ligg lågt, ta skit, ta dig ut. Så gör man om man är smart.

Under tiden i fängelset föddes Alexander Ernstbergers dotter. Sedan tidigare hade han en liten son.

– Min dotter föddes en månad efter domen i hovrätten. Min begäran om att få närvara vid förlossningen avslogs med hänvisning till att det skulle kräva ”omotiverat höga säkerhetsinsatser”, trots att jag hade inställt mig frivilligt. Det ansågs helt enkelt inte tillräckligt viktigt att en pappa fick vara med när hans barn kom till världen. De kunde inte, eller ville inte, ge mig den möjligheten.

Övriga kontakten med familjen var kraftigt begränsad.

– Under min tid på Högsboanstalten fick jag 10 minuters videosamtal i veckan med min familj – via Skype. Det var den enda stunden vi kunde se varandra. Då blir man offside från verkligheten och oron över att vara i sådan ovisshet är oerhört plågsam. I mitt huvud tänkte jag hela tiden på min fru och mina barn och vad som hände i deras vardag.

Det är en annan sak i svenska fängelser som förvånade.

– Hur personalen kunde jävlas med de intagna. Ett exempel är när du har ett 40 minuters besök med dina barn och personalen medvetet trilskas och förkortar besöket genom att långsamt först avsluta en kopp kaffe så de här heliga 40 minuterna med familjen i stället blir 25 minuter. Det här är mer regel än undantag.

Hur förändrades du av den här tiden?

– De flesta säger att jag är mig lik. Men det är klart att man inte blir helt opåverkad av att sitta på ett högsäkerhetsfängelse, jag kanske har blivit mer luttrad av det jag sett och upplevt. Jag har trots allt varit med om allt det som en normal människa hoppas kunna undvika under ett liv.

– Jag har blivit uthängd i medierna, anklagad, fråntagen allt jag ägde – och till sist dömd. För en affär som gav spararna 27 procents avkastning. Det var tydligen mitt brott.

– Jag kunde umgås med vissa där inne. Det blev en del intressanta samtal och gav mig insikter jag aldrig hade fått på utsidan. Men det var bara där och då. I dag har jag ingen kontakt med någon av dem. I fängelset blir det tydligt att du är dig själv närmast och det finns inte något som heter vänskap. Det kan bli slagsmål för en Coca-Cola.

"Glöm inte vem som låser in dig på natten"

Tiden i fängelset gav honom möjlighet att läsa. Helst valde han biografier eller managementböcker om ledarskap.

– Jag slutade räkna efter 100 böcker. Bland annat läste jag Skapa av Tony Fadell och Se människan! som jag fick av Jan Carlzon. Tidigare hade jag ingen ro för att läsa böcker, men där inne fanns det inte mycket annat att göra. Någonting har jag nog tagit med mig ändå.

Går det att ha en relation med personalen?

– Huvudregeln är ju att inte ha en relation till plitar. Glöm inte vem som låser in dig på natten, det är fängelsekodex nummer ett. Jag har varit korrekt och aldrig otrevlig. Bästa är att låta dem göra sitt jobb utan friktion.

Trots det sågs han som en mönsterfånge.

– Inte en enda varning, trots att personalen i princip dagligen försökte provocera mig till att säga eller göra något dumt. Vilket sannolikt provocerade dem ännu mer.

Hur tycker du att Kriminalvården ska förändras?

– Det är en övermäktig fråga för det är inget man gör med ett pennstreck. Man måste nog börja om från början. Särskilt naivt är det när man ska ta dagens cirka 7 000 och göra till 30 000 med samma ledning, system och organisation. Det krävs en stor kriminalvårdsreform nu för att klara av den här förändringen.

– Tänk på Kriminalvården som ett företag, det handlar inte bara om att hyra större kontorslokaler. Det krävs en helt ny struktur, rutiner, kultur och ledarskap för att det ska fungera. Men i den offentliga debatten pratas det nästan uteslutande om ”platser”, som om det vore hela lösningen. Platserna är bara en del av ett mycket större pussel för att Kriminalvården ska kunna lösa sin uppgift.

Tror du på fängelse som bestraffning?

– Ja, det gör jag och jag är för hårda straff. Men jag tycker att man måste göra en tydligare uppdelning. En del av systemet bör handla om ren förvaring, av dem som samhället behöver skyddas från. Den andra delen måste fokusera mer på återanpassning. Att bygga upp människor som dömts till kortare och tidsbestämda straff och som snart ska släppas ut i samhället som återrehabiliterade medborgare igen.

Hoppade av gymnasiet

Vi ses i Hagastaden och han berättar om den första ”fallouten” med offentlig förvaltning som kom i andra klass när han skulle byta från naturvetenskapliga programmet på Östra Real till det ekonomiska. Rektorn var hygglig och förstående och gav honom erbjudande att komplettera med de kurser som saknades över sommaren för att ha samma behörighet till höstterminens början.

– När terminsstarten kom fick jag höra att klassen var full. Det fick mig att hoppa av gymnasiet, där någonstans var tärningen kastad. Från den stunden var jag helt utlämnad till min egen förmåga att hitta vägen i livet.

Då var det 00-tal och Alexander Ernstberger var ung och kunde bygga webbplatser och system. Det fanns en marknad för sådana som honom. Efter det startade han en digital rekryteringsfirma som noterades. Det gick vägen utan studentexamen.

– Hemligheten är att aldrig bli rättshaverist och att hela tiden vara påläst. Och att hålla sig kall.

Hur gör man det?

– Man klarar av att släppa saker och inte älta, fokusera mot målet.

Han menar att hans tjänster nu är efterfrågade. En kontakt vill ha första tjing på hans hjärna efter muck.

– Under det som kallas utsluss, tiden med fotboja, erbjöds jag ett jobb som analytiker på ett fastighetsbolag. Ett spännande uppdrag med bra lön, men frivården sade nej utan att ange något officiellt skäl, men lite off the record fick jag höra varför: det skulle sticka i ögonen på allmänheten, ”sådana som du ska inte tjäna några mer pengar”. I stället föreslog de att jag skulle sortera kläder på Myrorna, att arbeta ideellt och gå på bidrag hellre än ha ett kvalificerat jobb. Kompromissen blev att jag tog ett enklare jobb som administratör i ett bolag inom fordonsbranschen med en månadslön på 28 000 kronor, det kunde de acceptera.

Har näringsförbud i tio år

Han är förtegen om sina framtidsplaner, men medger att han saknar känslan av att bygga upp något nytt och eget igen.

– Sedan jag kom ut har jag fått förfrågningar om nya uppdrag nästan varje vecka, men jag har valt att prioritera tiden med familjen. Nu när jag inte längre behöver ta karriärsråd från frivården känns det lagom att gå vidare. Under våren har jag därför valt ut några förslag som känts rätt och klivit in som rådgivare. Det är kul att kunna hjälpa till.

De som hör av sig vet mycket väl vem han är och vad han varit med om.

– Det är inget de blundar för. Tvärtom. De ser mina erfarenheter som en tillgång.

Sverige är litet, säger han men han ser världen som sin spelplan.

– Jag kan säga så mycket som att ett par av mina uppdrag gäller tillståndspliktiga bolag i finansbranschen. Det säger en del. Jag går inte in på detaljer, mer än att det är roligt att kunna bidra med mina erfarenheter. Men för tydlighetens skull vill jag understryka att jag har näringsförbud och det är något jag både respekterar och förhåller mig till.

Han har inte druckit en droppe alkohol sedan sommaren 2021 och har ägnat åren i fängelse åt att träna mycket. Det går att säga att han kommer vara i sin livs form inför den stundande 40-årsdagen.

Även psykiskt?

– Också det är svårt att svara på själv men jag tror det. Jag har hunnit landa i många saker under den här tiden. Jag har fått ett inre lugn som jag inte hade tidigare. När man blir helt utlämnad till sig själv och sina tankar i tre års tid lär man känna sig själv på ett nytt plan, jag känner mig starkare.

"Bevisligen har jag varit naiv"

Snart ska Alexander Ernstberger få en fråga som får honom att för en kort stund tiga.

Kanske är det för att ämnet inte varit relevant för honom på länge.

Kanske är det för att han är mer van vid att diskutera affärssystem och regelefterlevnad.

Att det kanske är så man i hans kretsar berömmer varandra och pratar känslor.

Nu kommer frågan.

Vad är du bra på?

Tystnad.

– … det är just en fråga att ställa … Tystnad igen.

– … jag är kanske inte bäst på någonting men jag är rätt bra på det mesta. Lite så är det. I företagssammanhang är jag som en schweizisk armékniv. Eftersom jag programmerade när jag var yngre så jag har fortfarande hyfsat god förståelse för vad som går att göra tekniskt och hur man bygger effektiva system och flöden. Det är något som är helt avgörande när man arbetar med stora affärsvolymer. Jag har bevisligen byggt och lett en stor och effektiv organisation med motiverade medarbetare. Jag har arbetat mycket med försäljning, produktpaketering och marknadsföring, och känner mig ganska bekväm med juridik och compliance. För att vara knappt 40 har jag hunnit med en hel del.

– Och framför allt brukar folk säga att jag är bra på att få saker att hända, jag är en doer.

Vad är du mindre bra på?

– Det finns många saker som jag inte är bra på och som kräver självinsikt. Jag kan vara lite otålig ibland, bevisligen har jag också varit naiv.

Hur han är?

Skarp, resonerande, analytisk.

Risken är väl att han inte kan släppa processen och långsamt väver in strävan efter återupprättelse i sitt eget dna.

– Snart släpper jag min bok. Det blir ett avstamp och början på något nytt. Jag har varit tyst länge nog. Nu är det min tur att berätta vad som egentligen hände och varför.

– Det är många som börjar inse att allt kanske inte har gått rätt till. Jag pratade till exempel med en välkänd professor i rättsvetenskap – hans reaktion var omedelbar: ”Ja, den domen … den är politisk.” Allt fler börjar få upp ögonen för att något inte stämmer.

"Kanske inte älskad av alla"

Under sommaren ska han lägga upp allt material på en öppen ftp i hopp om att fler ska börja granska hans dom och få upp ögonen för det han anser vara både ett rättsövergrepp som justitiemord.

Han kommer behöva hjälp och allierade för att det ska till en resning. Inte minst finansiering.

– Folk vet nog inte att jag har friats i tre av fyra rättegångar. Under flera år ägnade jag all min tid åt processerna. Nu ser jag det snarare som ett maratonlopp. Förr eller senare är jag övertygad om att jag kommer få upprättelse på ett eller annat sätt.

Ni vet vad det står på hypokondrikerns gravsten. Vad var det jag sade. Det skrattar Alexander Ernstberger gott åt. Han drar paralleller till allmänläkaren och obducenten i det uppmärksammade styckmordet

– Rådande tidsanda spelar roll för domstolar. Det politiska landskapet måste ändras nu för att jag ska få en rättvis prövning.

Sedan går vi till Din-Din Club i Hagastaden och Alexander Ernstberger äter perfekt med pinnar och kan knipsa åt vilket litet halt riskorn hur lätt som helst.

Stark som fan är kycklingen som Alexander Ernstberger har valt men på honom syns det inte alls.

Hur upplever du att ditt rykte är i dag?

– Det är svårt att svara på själv. Jag upplever nästintill bara positiva bemötanden, visst, folk kanske är lite nyfikna. Det finns säkert en del förutfattade meningar om mig baserade på den bild som medierna har målat upp. Men när jag väl träffar människor upplever jag ofta att deras uppfattning vänder. Jag har väldigt få ovänner, och jag lämnar sällan relationer på ett dåligt sätt. Kanske inte älskad av alla, men ärligt talat, vem är det?

Det finns ett annat fenomen.

– Dagligen får jag hejarop och tummen upp av unga människor som tycker att jag står för något häftigt. Att våga bli entreprenör och bolagsbyggare och att jag stått upp för mig själv och behandlat medierna efter det.

"Inget förvånar mig längre"

Han har många tankar i luften, och tillsammans med Göran Perssons tidigare pressekreterare Sebastian Navab skissar han på att bygga ett AI-verktyg tänkt att validera olika domar. Projektet kallar de Watch dog och är inte tänkt att vara vinstdrivande utan ett bidrag till samhället för att slå vakt om rättssäkerheten i domar och myndighetsbeslut och motarbeta aktivism bland statens tjänstemän.

– Jag har fått känslan av att varje gång jag tar bladet från munnen och kritiserar myndigheternas hantering så försöker staten trycka till mig på något sätt. Inget förvånar mig längre.

Värt att nämna är att Alexander Ernstberger verkar ha realistiska proportioner på att över huvud taget få resning och ett eventuellt skadestånd.

Han bidar sin tid. Vad är det de vise säger om dem som gör det?

Allt kommer till den som väntar.

EFN Finansmagasinet har sökt Kriminalvården som avböjt att kommentera.