Niklas Ekdal: Än är inte Ukraina förlorat

Bildt var också snabb att reagera på signalerna från den ryska delegationen.

Utrikesminister Sergej Lavrov i T-shirt med texten ”CCCP”, förkortningen för Sovjetunionen. Tydligare än så kunde inte Moskvas utgångspunkt illustreras. Som fototillfälle betraktat hade fredagens sammankomst likheter med München 1938 och Jalta 1945 – när stormakter gjorde upp om mindre nationers öden – men i fråga om substans blev det desto tunnare.

Efter ett par timmars överläggningar och tio minuters presskonferens utan besked om ”framstegen” framstod Putin som enda vinnaren. Redan inbjudan i den diplomatiska värmen var en seger, efter år av isolering och internationell efterlysning för krigsbrott. Frågan var om Donald Trump skulle låta sig distraheras av affärsuppgörelser, olja, mineraler, rymden, ”nedrustning” – och kasta ukrainarna under bussen direkt. Fullt så illa verkar det nu inte.

”No deal until there is a deal”, sade Trump, och lovade att ringa Europa.

Finns positiva tecken

Sedan lämnade han scenen utan att ta frågor. En antiklimax är också en sorts klimax. Även om freden i Europa inte kommit mycket närmare finns positiva tecken. Än är varken Ukraina eller USA förlorade.

Trump verkar motvilligt ta intryck av sina europeiska partners. Det vore en välsignad kursändring efter halvåret av förbryllande utfall mot den ordning som tjänat USA så väl. Ingen supermakt i historien har kunnat dominera världen så billigt som USA åren 1945 till 2025. Förklaringen var inte primärt tvång och vapenmakt, utan pålitliga allierade som Japan, Tyskland, Storbritannien, Frankrike.

Om Trump inser värdet av de banden blir det logiskt att öka pressen på ett aggressivt Ryssland. Korrigeringen är avgörande inte bara för Ukraina utan för den globala ekonomin. Hälften av världshandeln och 90 procent av alla valutaaffärer sker i dollar, ett privilegium som gett USA utrymme att låna och spendera som ingen annan. Även om Trump är måttligt intresserad av gränsdragningen i östra Europa kan han inte behandla USA:s vänner hur som helst utan att isoleringen till sist blir dyr, både i ekonomiska och geopolitiska termer.

”Next time in Moscow”

Trots bakgrund i olika universum har Trump och Putin en sak gemensamt: de håller sällan avtal och talar sällan sanning. Största skillnaden inför detta toppmöte var att den amerikanske presidenten omger sig med oerfarna rådgivare medan ryssen är världens slugaste förhandlare. ”Next time in Moscow”, sade Putin. EU med förbundskansler Friedrich Merz i spetsen tycks i någon mån ha kompenserat för Vita husets förvirring. Trump har kört över Europa när det gäller handel och klimat, men att helt svika Ukraina vore en bro för mycket.

Trots sin politiska svaghet är EU världens största konsumentmarknad, på USA:s sida i förhållande till det totalitära Kina. En bonus i sammanhanget är att Storbritannien nu står närmare Tyskland och Frankrike än på tio år, nästan som om Brexit vore glömt. Till och med Finland kan ha spelat en roll, tack vare president Alexander Stubbs golfrundor med Trump där han förklarat varför Ryssland inte går att lita på. Vladimir Putin har varit tydlig länge: Ukraina är ingen självständig nation utan en del av det historiska Ryssland.

I utbyte mot ”fred” kan Moskva nöja sig med den femtedel av grannlandet man ockuperat och garantier för att resterande åttio procent inte närmar sig Nato. Putin bluffar både om sin målsättning och styrka. Ryssland har förlorat fler soldater i Ukraina än vad USA förlorade under hela andra världskriget. Ryssland är stort men det är inte Sovjetunionen.

Inte ens kärnvapen kan maskera det faktum att rysk BNP är i paritet med länder som Spanien eller Australien. Ryska trevare om ”landbyte” i Ukraina är en fälla. Ukrainarna har en stark försvarslinje i Donetsk som går tillbaka till Rysslands invasion 2014. I nuvarande takt skulle det ta åratal för ryssarna att åstadkomma på slagfältet vad Putin vill åstadkomma i förhandlingar. Han söker en strategisk fördel för att rulla vidare mot Charkiv och Kiev.

Tiden är inte på Volodymyr Zelenskijs sida sida, men heller inte på Vladimir Putins. Trump kan avgöra vem som orkar längst, när han väl bestämmer sig- Men allt handlar inte om dessa presidenter. Trump och Putin kommer inte att styra för evigt. Sammanlagt har de levt längre än tiden som gått sedan USA köpte Alaska 1867. Storpolitiken handlar inte bara om deras fixeringar och personligheter. Rysslands ambition att svälja Ukraina lär inte försvinna med Putin, den är djupt förankrad efter detta krig, särskilt om det kröns med framgång. USA:s reträtt från Europa lär också fortsätta efter Trump, när världens tyngdpunkt förskjuts mot Asien.

Kina och Indien har varit alldeles för frånvarande i diskussionen om Ukraina. Det är i första hand de som köper rabatterad rysk olja och finansierar kriget. Trump har chockat indierna med tullar på 50 procent medan deras ärkefiende Pakistan kommit undan med 19 procent. I princip kunde det vara lovande, som straff för Indiens oljeimport. Men bakgrunden är personlig. Pakistan har nominerat Trump till Nobels fredspris, medan Indien dementerat beskrivningen av hur Trump mäklade fred mellan de två kärnvapenmakterna.

Stater som Ryssland, Pakistan och Saudiarabien är helt enkelt bättre på att hantera Trump än utvecklade demokratier. Artigheterna i Alaska bekräftar mönstret, men det kom ändå tecken på att Trumps tålamod med Putin börjar ta slut. Inbjudan till Moskva landade inte så väl. Vid toppmötena 2017 och 2018 hade de bägge ett gemensamt intresse: att spela ner rysk inblandning i amerikanska presidentvalet 2016.

Trump verkar snudda vid den insikten

Den här gången var ekvationen mer komplicerad. Om det är något Trump ogillar så är det att se svag och passiv ut, men idag var det sådan han framstod. Den som vill veta om Putin lyckas ducka sanktioner och driva kilen djupare mellan USA och Europa får lyssna på Fox News kommande dagar.

Om viljan fanns kunde Väst hjälpa Ukraina att befria hela sitt territorium, den enda vägen till varaktig fred. Sedan invasionen 2022 har runt 300 miljarder dollar i ryska centralbankstillgångar frusits i Europa. Pengarna borde gå direkt till Ukraina – inte bara avkastningen – även om det har finansiella och folkrättsliga risker.

Ryssland har ju redan rivit regelboken. Marknadsreaktionerna veckan före toppmötet var talande. En tillfällig nedgång för aktier i europeisk försvarsindustri på utsikterna till eldupphör i Ukraina. Här finns en intressant skillnad mellan Europa och USA. Under 2020-talet har amerikanska försvarsaktier i stort sett följt index, de är vana vid att ligga i krig. Multiplarna på europeiska vapentillverkare har däremot rusat, när Europa gått från förväntan om evig fred till förväntan om evigt krig. Så illa behöver det inte bli.

Ett trängt Ryssland är farligt, men ett Ryssland som belönas för slakten i Ukraina är farligare. Donald Trump verkar snudda vid den insikten. Inte ens han kunde få ihop toppmötets slogan ”Pursuing Peace” med en motpart som vill återupprätta Sovjetunionen.