Andligheten har tagit över Silicon Valley

I slutet av 1900-talet pressades amerikanska företag av japanska konkurrenter och för att möta utmaningen började man importera asiatiska managementmodeller, som total quality management och lean production. Syftet var att öka effektiviteten och minska slöseriet.

Men det var som att något saknades. I bästsäljaren Theory Z från 1981 argumenterade William Ouchi för att amerikanska företag behövde något mer än effektiva flödesscheman och rationell planering. Om man verkligen skulle kunna konkurrera krävdes företagskulturer präglade av gemenskap, tillhörighet och delade värderingar. Det räckte inte att trimma systemen, utan man behövde få medarbetarna att investera själ och hjärta i arbetet.

Men hur gör man det? Vad kan inspirera anställda till den typen av offer – helst utan att de blir utbrända och sjukskrivna.

Till slut kom någon på svaret: religion.

I sin bok Work, pray, code intervjuar sociologen Carolyn Chen en ung och ambitiös chef som hon kallar Patrick Sullivan. Han förestår ett techföretag i Silicon Valley med runt tusen ingenjörer. De hade nyligen blivit uppköpta av ett tyskt konglomerat, och i kölvattnet av omorganisationen växte stressen bland de anställda.

En trötthet spred sig och arbetsplatsundersökningar visade att allt fler vantrivdes. Företaget som tidigare hade räknats som en av Silicon Valleys mest attraktiva arbetsplatser var nu ett företag där folk började se sig om efter något nytt.

Patrick Sullivan sökte efter en lösning. Han mindes ett citat av Einstein: att vissa problem i den andra dimensionen bara kan hanteras genom att man hämtar lösningen från en tredje. Det var så, tänkte han, man skulle ta sig an frustrationen bland medarbetarna. Inte bara som en fråga om organisation eller ledarskapsmodeller, utan som ett andligt problem.

Han kontaktade en buddistisk vägledare med erfarenhet av att arbeta med företag. Tillsammans utvecklade de ett program där meditation och yoga skulle hjälpa de anställda att uppnå själslig balans på jobbet. Programmet fick namnet ”Be your best self”. Intresset var massivt – och resultatet enastående.

Tidigare timida medarbetare trädde fram som ledare efter att ha gått igenom programmet. Och de som upplevt ett andligt uppvaknande på arbetstid var benägna att engagera sig helhjärtat i företaget. En extern utvärdering visade att företaget tjänade dubbelt så mycket som de investerat i ”Be your best self ”. Samtidigt stortrivdes de anställda: i interna undersökningar gick Patrick Sullivans enhet från bottennoteringar till toppbetyg.

I arbetet med sin bok möter Carolyn Chen en rad företagsledare som använder sig av religion för att göra sina anställda maximalt produktiva. Hon har tillbringat fem år i Silicon Valley, studerat arbetsplatser och gjort djupintervjuer med både chefer och anställda.

”De flesta chefer”, skriver hon, ”använder inte ordet ’andlig’ när de talar öppet om vad som sker på arbetsplatserna.” Ett sådant språk uppfattas som för flummigt och oseriöst i en värld av analytiska ingenjörer. ”Men bakom stängda dörrar,” fortsätter hon, ”berättar många av dem att andlighet är en viktig – för att inte säga den viktigaste – dimensionen av deras arbete.”

Att företag ser till sina anställdas välmående är inget nytt. Redan under 1800-talet erbjöd industrier som Ford sina arbetare bostäder, lunchrum och vissa former av rekreation. Forskare har kallat det företagspaternalism: en strategi där arbetsgivaren tar ansvar för de anställdas fysiska välbefinnande, med fokus på deras kroppar. För företagen är målet att skapa förutsättningar för effektivt arbete, vilket säkrar stabilitet och vinst.

Under 2000-talet utvecklades detta ansvarstagande genom mjukare förmåner. Företag började erbjuda nyttiga lunchalternativ, festliga fredagsfikor, avkopplingsrum, en personlig barista, kontorsgym och massage – ibland också tillgång till en sommarstuga. Det här har kallats företagsmaternalism: företaget är inte längre bara en pappa som ordnar med det praktiska, utan också en moderlig gestalt som ser och bryr sig om medarbetarnas själsliga behov.

Målet är att jobbet inte ska upplevas som en kall och opersonlig plats, utan som ett hem. En miljö där man gärna vistas och med glädje investerar sin energi. Sociologen Arlie Hochschild menar att denna typ av arbetsplatser kan tillgodose de anställdas sociala behov bättre än familjen. Medan familjelivet – särskilt under småbarnsåren – kan vara krävande, kaotiskt och ofta otacksamt, så erbjuder arbetet i stället stabilitet, struktur, gemenskap och bekräftelse.

”Arbetet blir vårt hem, och hemmet vårt arbete”, sammanfattar Arlie Hochschild utvecklingen. Det illustreras bra av alla småbarnsföräldrar som drar en lättnadens suck när föräldraledigheten äntligen är över och de får återvända till arbetets ordnade värld.

Men för företagen handlar det naturligtvis om vinstmaximering. Genom att få de anställda att trivas ökar deras vilja att investera sig själva i arbetet. I en artikel i Harvard Business Review med rubriken ”The 3 things employees really want: career, community, cause” skriver ett antal chefer på Facebook att företag måste ta ansvar för sina anställdas sociala och psykologiska behov. Gör man det skapas en stabil och högpresterande arbetsstyrka – vilket i slutändan kan mätas i lönsamhet. Dagens företag, skriver de, nöjer sig inte med att tillgodose de grundläggande behoven – de strävar efter att möta alla behov. Måltider, gym, bekvämligheter och förmåner erbjuds i en kapplöpning om att bli den mest attraktiva arbetsplatsen. Och mellan 1984 och 2011 gav de företag som vann i denna tävlan i genomsnitt 2,3 till 3,8 procent högre årlig aktieavkastning än konkurrenterna.

Andlighet på jobbet är det tredje steget i den här utvecklingen. Om företagspaternalismen tog hand om kroppen och maternalismen vårdade själen, så har det blivit dags för anden. Det räcker inte att göra arbetsplatsen till ett hem, nu ska den bli ett tempel.

Ett problem i många moderna företag är att de anställda känner att de måste stänga av för att stå ut. Företagsvärlden är, som sociologen C. Wright Mills formulerade det, fylld av ”glada robotar”.

Det finns en rad populärkulturella uttryck som illustrerar kontorslandskapets själsdödande tillvaro: från seriestrippen Dilbert av Scott Adams till tv-serien Severance, där medarbetarna genomgår ett kirurgiskt ingrepp som skiljer arbetsjaget från privatjaget, så att de helt saknar vetskap om sitt arbete på fritiden.

Det är denna klyvning av jaget som den andliga arbetsplatsen vill övervinna. Målet är att arbetet ska bli själfullt snarare än själsdödande. Vägen dit går via meditation, yoga och annan spiritualitet som ska hjälpa de anställda att komma i kontakt med sitt ”autentiska jag” på jobbet.

De här övningarna utgår från en new age-färgad världsbild där människans inre betraktas som en helig, nära på gudomlig kraftkälla. När en människa kommer i kontakt med sitt autentiska jag fylls hon därför, menar man, av kraft och energi. Om det sker på jobbet blir de anställda effektiva och kreativa och kan ge sig hän utan att gå in i väggen. För nu handlar arbetet inte längre om att slita för någon annan, utan om ett personligt självförverkligande.

Denna förandligade syn på den anställde och hennes arbete speglas i otaliga uttryck som blivit populära i managementlitteraturen de senaste åren: ”unlock your true potential”, ”bring your whole self to work”, ”authentic engagement”, ”soul-centered leadership”, ”channel your energy”, ”soulful productivity”, ”thrive, don’t just survive”, och så vidare. Dessa glosor trycker på vikten av att du inte bara ska ge ditt yttersta på jobbet, utan att du ska ge jobbet ditt allra innersta.

En av förespråkarna för detta perspektiv är Fred Kofman, vicepresident för ledarskap och utveckling på Google samt tidigare coach åt Facebooks Sheryl Sandberg. Som vicepresident på Linkedin kallade han sig för företagets ”chief spiritual officer”, och i sin bok Conscious business skriver han:

Det högsta syftet med affärsverksamhet – eller sport, eller vilken tävlingsinriktad aktivitet som helst – är inte att lyckas, utan att det ska leda till självinsikt, självförverkligande och självöverskridande.

Om gårdagens företagspaternalism handlade om att vi skulle komma fysiskt friska till jobbet, och maternalismen att vi skulle göra det med ett leende på läpparna, så är målet i dag att arbetet ska bli vår religion. Det som ger oss mening, riktning och som våra liv kretsar kring.

Problemen med det här är otaliga. För det första handlar det om en kapitalistisk expansion där företaget försöker sluka hela vår varelse – inte bara vår tid och kraft, utan också vårt allra innersta. Det finns något djupt cyniskt i hela projektet: att odla arbetsplatsandlighet i syfte att exploatera människors inre liv.

Om arbetet expanderar på det här sättet måste något annat ge vika: familj, vänskap, eller kanske tiden i kyrkan eller moskén. Carolyn Chen visar hur detta redan sker. I Silicon Valleys ”Techtopia” tar arbetet så mycket tid och energi att både privatlivet och det civila samhället urholkas.

Arbetsplatsen är den värld där de anställda lever, rör sig och är till.

Det gäller i alla fall dem som finns på välmående företag som har råd att skapa dessa bubblor. För dem som sliter på arbetsplatser som aldrig skulle komma på tanken att erbjuda den typen av förmåner finns sällan någon fristad efter arbetsdagens slut. Den balans mellan livets olika sfärer – arbete, religion, civilsamhälle – som skapat stabila samhällen undermineras när de välbeställda låter sig konsumeras av sina arbeten.

Men även för dem som befinner sig innanför bubblan är riskerna höga. De ger arbetet sin lojalitet, sitt engagemang och sin tillbedjan – men kan bli avskedade så snart kvartalsrapporten kräver det. Mammon är en nyckfull herre. Den som ger honom sin själ riskerar att förlora den.

Ur teologisk synvinkel representerar arbetsplatsandligheten en urvattning av djupa religiösa traditioner. I den judiska, kristna eller buddistiska vägledningen handlar tron om mer än stresshantering eller att ”komma i kontakt med sitt inre”. Den är inte ett privat wellnessprojekt – den är oupplösligt knuten till etik, empati och ansvar för andra.

Den som verkligen fördjupar sig i en religion tenderar att nedprioritera karriären – eller åtminstone växla ner. Materiella belöningar väger lättare, och livet riktas mot annat: som att efterleva Jesus uppmaning att tjäna de fattiga. I sin studie möter Carolyn Chen några sådana troende. Hon noterar att de hör till de få som lämnar jobbet klockan 17, eftersom att de vill hinna med sina familjer och sina församlingar.

Den andlighet Silicon Valley erbjuder sina anställda är en tillrättalagd och tämjd form av religion. En som är noggrant anpassad för att främja produktivitet och rensad från allt som skulle kunna störa den. Det är ett slags opium för kontoret, där själen reduceras till en resurs som ska hjälpa de anställda att överleva i en obarmhärtig och alltmer konkurrensutsatt tillvaro.

Visst är det sant att religion rymmer en kraft som kan gjuta liv i det mest livlösa maskineri. Men i längden låter den sig inte instrumentaliseras. Det är, som Jesus sade, svårt att tjäna både Gud och Mammon.