Äntligen är slottsfrun Kristina Wachtmeister nöjd

Ni är väl inte hundrädda? frågar Kristina Wachtmeister artigt när hon tar emot på Wanås slott. Familjens nya jaktlabrador viker inte en tum från henne under den dag vi tillbringar på slottet. Jänta är ny i familjen och har inte riktigt hittat sin plats. Det har däremot Kristina. Vid det här laget har hon drivit Wanås Restaurant Hotel i åtta år.

Själv är hon uppvuxen i Åhus bara 40 minuters bilresa härifrån. På många sätt är det en annan värld.

– Åhus är en typisk sommarby känd för sina vackra stränder och kalla hav. Här ligger Absolut Vodkas fabrik, och det präglar byn. Åhus är litet och tryggt. Jag växte upp i en entreprenörsfamilj inom fastigheter och bygg.

Kristina Skoogh, som hon hette på den tiden, hade inte ens fyllt 18 när hon träffade den blivande maken. De gick på olika gymnasieskolor i Kristianstad, hon på teknisk linje, han på samhälle. Men båda var engagerade i elevrådet och tack vare ett skolsamarbete lärde de känna varandra. Maken Baltzar bodde i Linköping tills han var 12 år, sedan tog pappa CG Wachtmeister över Wanås gods och familjen flyttade hit.

Kristina drömde om att bli fotograf och gick några fotokurser. Så småningom började hon läsa industriell ekonomi i Linköping, men så kom hon in på den eftertraktade arkitektutbildningen i Lund och flyttade dit. När Baltzar fick jobb som jurist i New York blev USA parets bas, och snart hade också Kristina fixat jobb på ett arkitektkontor. När terrorattackerna den 11 september 2001 inträffade befann de sig på Manhattan.

– Jag var på Canal Street, och hade precis kommit upp ur tunnelbanan. Jag såg första tornet rasa, sedan det andra. Det var aldrig någon fara för mitt liv, men ändå speciellt att ha varit med om. Många människor drabbades hårt, inte bara de som dog i attacken, utan också alla de som förlorade sina jobb. Vi började fundera över vad vi ville med livet. Efter ett år åkte vi hem och gifte oss, och snart fick vi vårt första barn.

Ett liv i rörelse – New York, Stockholm, Skåne

Redan när Kristina gifte sig med Baltzar Wachtmeister visste hon att han, som äldste sonen av fem barn, en dag skulle ta över godset efter sin far CG.

– Men det var inget vi tänkte på då. Vi blev ju tillsammans när vi var väldigt unga och först ville vi göra vår grej. När vi kom hem från New York flyttade vi till Stockholm där nästan alla våra vänner bodde, ja, fortfarande bor.

Men efter tolv år gick flyttlasset tillbaka till Skåne. Om inte Baltzars pappa CG hade kallat skulle de nog ha bott kvar i Stockholm än i dag, tror Kristina.

– Men Baltzars pappa tyckte att det var dags att lämna över Wanås. CG hade en hållhake på Baltzar – han ville att vi skulle bo här. Baltzar, å sin sida, sade att om han ska bo här så vill han också äga Wanås. Redan då skedde alltså generationsskiftet. CG och Marika bodde dock kvar på slottet, vi hade inget behov av att ta över det stora huset. I stället flyttade vi in i flygeln som är mer som en stor villa, och där trivdes vi jättebra.

Vetskapen om att Wanås en dag kommer att bli deras liv skulle kunna vara en börda. Men Kristina ser det inte så. Det finns också något skönt med att livet är utstakat, att det finns en plan att förhålla sig till.

– På sätt och vis var det ganska nice att någon annan bestämde vilken riktning livet skulle ta. Annars hade vi nog stannat i Stockholm, och gått i samma gamla fotspår. Men nu hände automatiskt något nytt. Livet fick plötsligt en annan riktning, och det kändes utmanande och kul. Dessutom tycker vi att Wanås, med all sin konst, är en rolig plats. Det var ju inte så att vi bara flyttade ut på vischan.

En plats där mat, konst och landsbygd möts

Kristina byter loafers mot dotterns lite för stora Air Jordan, och vi tar en promenad i parken. Hon vill visa runt. Hon är förtegen om vilka gäster som har checkat in på hotellet, sådant skvallrar hon inte om. Men konstnärerna är ju inte hemliga. Kristina har träffat både Yoko Ono, som anlände till Wanås med svarta glasögon och keps på sned, och Marina Abramović.

Kristina tycker att Wanås verkligen är något att vara stolt över. Här förenas konst, historia och natur på ett naturligt sätt. Skånsk landsbygd och internationell konst är helt enkelt en lyckad kombo.

– Marika och CG har fått jättemycket uppmärksamhet för det de har gjort. Parken har alltid varit öppen för allmänheten, men innan konsten kom hit så var det ju bara en vacker park, det hände liksom inget speciellt. Men när Marika tog konsten till Wanås så blev platsen en del i ett internationellt konstsammanhang, och det var ju väldigt kul.

Redan från start bestämde sig Kristina och Baltzar för att göra platsen till sin. Innan de flyttade ner gjorde de en omfattande renovering av flygeln – enligt arkitekten Kristinas ledning. De ville ha ett boende som passade just deras familj.

– De flesta svenskar tycker väl att det egna hemmet är viktigt, men när man bor så här blir det liksom ännu viktigare. I Stockholm hade vi ätit på restauranger med våra vänner på kvällarna, men här ute finns ju varken krogar eller härliga saluhallar, så vi äter varenda måltid hemma. Om man är en matlagningsintresserad person som har ett deppigt kök är det inte så kul. Vi ville ha ett hem som passade våra behov. Jag ritade och tog alla möten med byggjobbarna. Jag gick runt här med en Babybjörn på magen, vi hade precis fått vårt yngsta barn.

Flyttlasset gick 2013, och sedan skulle familjen installera sig. Fyra barn skulle in på förskolor och skolor, och för Baltzar väntade ett nytt jobb på godset. Han har hela tiden arbetat deltid som advokat samtidigt som han skött godset och lantbruket.

– Då fanns inte en tanke på någon restaurang, och jag har aldrig någonsin drömt om att driva hotell. Men att ha fyra barn och pendla till arkitektkontoret i Malmö över en timmes bilresa bort … jag var inte sugen på det livet. Samtidigt drev konsten många besökare till Wanås. Jag tyckte att det kändes tråkigt att gästerna skulle bo i Köpenhamn och bara komma kort över dagen. Jag ville att de skulle stanna över natten och få uppleva allt med Wanås – råvarorna, måltiderna, och eftersnacket om varandras konstupplevelser. Men också få se den klara stjärnhimlen och lyssna till kornas råmande i gryningen. Eller bara få vara ensam i parken en sen kväll eller tidig morgon.

Säger Kristina och kommer på att det nog börjar bli dags för lunch. Hon lagar omelett med chili och parmesan, och hackar ihop en sallad med spetskål och dill. Allt serveras på Birgitta Watz keramiktallrikar placerade på runda tennunderlägg. Esteten Kristina månar uppenbarligen om detaljerna.

– That’s just how it is när restaurangen är stängd. Då får de som hälsar på – oavsett om det är privata eller professionella gäster – äta med oss.

I samband med flytten till Skåne började paret laga mer och mer mat. Det egna ekologiska lantbruket inspirerade. Kristina hämtade mjölk i stallet och började experimentera med kött. Plötsligt hade hon oändlig tillgång till ekologiskt nötkött, men också en massa viltkött som and, hare, duva, fasan, vildsvin och rådjur. Hon ger gärna bort ett par änder och en flaska opastöriserad mjölk direkt från mjölktanken när hon är bortbjuden på middag. Själv jagar hon inte, men Baltzar jagar för dem båda, konstaterar hon.

Att skapa från grunden – och lära sig längs vägen

Sakta men säkert började idén om att skapa en restaurang och ett litet hotell att växa fram. Tanken var att de olika verksamheterna skulle kunna gynna varandra, och vara varandras dragplåster.

Kristina konstaterar dock att hon inte hade en aning om hur hon skulle göra, hon visste bara att hon ville göra det bra. Om konsten är på en hög internationell nivå ska maten och boendet också vara det, resonerade hon.

– Jag är uppvuxen med att det ska vara hög kvalitet på saker och ting. Men jag hade aldrig drivit företag, jag hade heller inte varit chef. Så många saker var nya för mig. Men jag tänkte – hur svårt kan det vara? Sjukt naivt va?

Kristina utgick från vad hon själv gillar och kontaktade Mathias Dahlgren som driver Matbaren i Stockholm, en av hennes favoritkrogar.

– Jag mejlade: ”Hej, vi har den här gården och vill gärna starta en restaurang. Skulle du vilja vara bollplank?” Ungefär så. Så här i efterhand kan jag tänka att det var väldigt naivt – vilken vuxen människa gör så? Men det var en högst seriös förfrågan, och Mathias kom hit och stannade i ett dygn. Hans förslag var att vi skulle öppna en köttbullar-och-potatismos-krog, och göra det bäst i Sverige. Men att stanna på den nivån. Vi blev förvisso lite bredare än så, samtidigt har vi haft med oss det där tänket. Vi strävar inte efter stjärnor, och vi är inte alls inne på fine dining, utan fokus är råvarorna från gården och markerna runt omkring. Och på viltköttet förstås.

Som din make har skjutit?

– Ja, det är inte ovanligt. Häromdagen hade vi hare i restaurangen, och ofta finns fasan och vildsvin på menyn. Jag bidrar med att plocka ramslök, kirskål och kastanjer när det är säsong. Som tur är tycker kökschef Jacob Engman att det är kul med alla lokala råvaror, han är själv jägare. Annars är det ju inte självklart att en kock klarar av att ta hand om ett helt rådjur eller vildsvin.

Och för att skapa ett hotell med det lilla extra vände sig Kristina Wachtmeister till Jeanette Mix som driver Ett Hem i Stockholm.

– Vi kände inte heller varandra, men hon var väldigt gullig och svarade direkt. ”Kom och ta en kaffe”, sade hon, och tog med sin driftledare till mötet. Vi fick en jättefin relation, och jag började ringa och fråga om allt från bokningssystem till hur de gör med sale – ska man vara med i booking.com eller inte? Och vilken sorts lakan ska man ha? Till slut sade Jeanette att hon tyckte att jag skulle praktisera hos dem. Ett halvår innan vi öppnade 2017 spenderade jag en vecka på Ett Hem. Jag lärde mig om allt från ekonomi till rör. Jag fick inpräntat i mig att varje hotellägare måste veta hur man skruvar isär ett vattenlås.

Det är Kristina, och en före detta kollega – Helene Amundsen – som har ritat och ansvarat för ombyggnaden där de gamla stallbyggnaderna har förvandlats till modernt hotell och krog. Att bevara byggnadernas ursprungliga karaktär kändes viktigt, och duon har utgått från dåtidens takhöjder och befintliga dörrplaceringar. Dessutom har ägornas material använts i så stor utsträckning som möjligt. Golv och trapp är tillverkade av ekar från parken, och stolarna är klädda med skinn från Wanås egen djurbesättning. Det första som möter hotellgästerna är Wanås ägarlängd som är inhuggen i stenplattor i entrégolvet. Stenplattorna är förstås också från området.

– Det handlar om att leva hållbart och ta till vara det som finns, men också om att återbruk är ekonomiskt smartast. När det kommer till inredning vill jag att det ska vara samma känsla som hemma hos någon. Jag gillar blandningen av nytt, ärvt, något man hittat på vinden och annat som köpts secondhand. Jag har också fått mycket hjälp. En kompis som driver designbutiken The Apartment i Köpenhamn har bidragit med input om färger och inredning. Möbeldesignern Christian Halleröd, som har gjort mycket för Toteme och Acne, har ritat en del möbler.

Prisad satsning i slottsmiljö

Det hann inte ens gå ett år innan Wanås hamnade på Condé Nast Travelers lista över världens bästa nyöppnade hotell. Sedan dess har utmärkelser och priser regnat över hotellet.

Var du inte rädd att misslyckas?

– Jag har nog aldrig tänkt så mycket i termer av risk. En ”hur svårt kan det vara”person gör väl inte det. Med det sagt så har jag jobbat otroligt hårt. Till min läggning har jag svårt att vara nöjd och vill hela tiden komma längre. Ibland har jag velat något som inte har gått att genomföra. I början hade jag svårt att fokusera på utmärkelser och att folk sade att det var lyckat, jag tyckte ändå inte att vi levererade på den nivå som jag ville att vi skulle leverera. Jag var på väg in i väggen, jag blev nästan lite manisk. Trångsynt och självkritisk. Nu har det gått några år och jag har landat. Jag kan se att vi faktiskt är rätt duktiga. Vi är inte bäst, vi får inga stjärnor, men vi finns på den internationella kartan.

Kristina Wachtmeister är en av många kvinnor som har gjort avtryck på Wanås. Det började redan med Elisabeth ”Betty” Jennings. Under andra hälften av 1700-talet drog hon i gång stora byggprojekt och uppförde två flygelbyggnader, två stallbyggnader och två ladugårdar. Marika Wachtmeister, Kristinas svärmor, skapade den världsberömda skulpturparken, och på senare år har konsten alltså kompletterats med ett litet hotell och en hyllad krog, signerad Kristina Wachtmeister. Vad är det egentligen med Wanås och kvinnorna?

Kristina ler och återkommer till sin egen favorit – Betty, som dottern är döpt efter.

– Betty var en otroligt cool person som verkligen präglade den här platsen. Hon flyttade axeln och adderade ett par flyglar och ett par stallar – som i dag är restaurang, hotell och konsthall – till slottet. Dessutom byggde hon kilometerlånga murar runt parken. Betty fick en dotter som gifte sig Wachtmeister, och sedan dess har Wanås funnits inom familjen Wachtmeister. Senare har det kommit andra driftiga kvinnor till Wanås – flera kom från pengar, och det har ju varit bra för godset. Elisabeth von Platen, till exempel, hade med sig en enorm konstsamling, bland annat Rembrandt och Lievens som hon hade fått i bröllopsgåva av sin farbror. Delar ur konstsamlingen finns kvar, annat har försvunnit i generationsskiften, och vissa tavlor har blivit stulna.

Och fler kvinnor är på ingång, du och Baltzar har fyra döttrar.

– Baltzar har en bror som också har fyra flickor, det är faktiskt lite lustigt. Det är superhärligt, men ibland kan det kännas lite mycket med fyra barn. Jag har ju bara en syster, men Baltzar är uppvuxen i en familj med många syskon. Jag har alltid känt att det är coolt att barnen är fler än föräldrarna. Att de blir en starkare kraft bara i och med att de till antalet är fler.

Parets äldsta dotter Alice har tagit studenten och jobbar som au pair i New York. Ruth, som är näst äldst, går i gymnasiet i Lund. Familjen har en studentlya i staden, där den eller de som för tillfället går på gymnasiet får bo. Snart är det bara Ingrid och Betty kvar hemma på heltid.

– Så småningom hoppas vi att någon av våra döttrar tar över. Men nästa generation måste ha frihet att göra vad den vill med Wanås. Våra ambitioner får inte bli en börda för dem.

Varje generation driver egendomen på sitt vis, förklarar Kristina.

– Ibland kan slottet få vara i en viloperiod då man bara driver lantbruket och använder slottet som ett härligt hus där släkten kan samlas. Men då och då flyttar det hit en person som vill engagera sig och göra något mer. För Marika var konsten nödvändig för att hon skulle trivas här. Jag kände egentligen inte att jag var tvungen att göra avtryck, jag hade inget sådant behov. Men det var så det blev.

En gård för framtida generationer

Det är inget hysch-hysch runt kommande generationsskifte, säger Kristina. Det är sådant familjen talar öppet om. Men just nu är det mest fokus på vad döttrarna ska göra härnäst.

– De är ju i den åldern att de ska ut. Det viktiga är att de hittar vad de själva vill göra. Jag tror inte riktigt på att planera sin framtid för mycket, det blir ändå aldrig som man tänkt sig.

Maken Baltzar driver det ekologiska och Kravmärkta lantbruket genom en vd oberoende av familjen. Det var Baltzars pappa CG som ställde om till ekologiskt i slutet av 90-talet.

– Det ligger i linje med att förvalta och lämna över till nästa generation. Vi vill lämna efter oss mark som kan brukas i många, många generationer till, det är en del av vår långsiktiga plan. Precis som att gården ska vara i gott skick ska ju också marken vara välfungerande och må bra den dagen vi lämnar över.

Ja, man vill ju inte vara generationen som förstör.

– Nej, det vill man verkligen inte. Baltzar känner ett väldigt stort ansvar. Jag, som kommer utifrån, känner nog inte riktigt på samma sätt. Men vi vill ju båda att Wanås ska vara i bra skick när det går vidare. Vi vill inte lämna en börda i knäet på barnen. Vi har investerat mycket i byggnaderna. Allt på Wanås är i jättegott skick. Man hade ju kunnat välja att göra ett minimum och låta saker falla sönder. Vi har dock valt att satsa på den här platsen, även om det säkert hade varit ekonomiskt smartare att ha pengarna på börsen.

Du brukar säga att ni inte äger Wanås, utan bara förvaltar till nästa generation.

– Så är det absolut. Samtidigt tycker vi, och i allra högsta grad min man, att det måste vara roligt för oss att vara här. Därmed måste vi göra platsen till vår. Det här är vårt liv, och om vi inte är lyckliga utan bara vill åka härifrån så funkar ingenting. Så tror jag att Marika och CG också tänkte. Varken hotellet eller konsten har väl ekonomiskt varit det mest smarta, det hade säkert varit bättre att ha pengarna på banken. Men livet på Wanås handlar inte bara om ekonomisk förvaltning. Det handlar också om att göra platsen attraktiv – fylla den med konst, mat och liv. Familjen trivs här, alla släktingar vill komma hit och det är så vi vill ha det.

Är det ni som rattar julfiranden och högtider?

– Ofta är vi här, ja. Men inte alltid, vi måste ju kunna bestämma över vår familj. Om vi vill resa utomlands, till mina föräldrar eller vårt hus i Arild under en högtid så gör vi det.

Kristina Wachtmeister återkommer till det lustfyllda. Wanås ska vara en rolig plats dit familj, släkt och vänner vill komma, det är hennes och Baltzars fasta övertygelse. Självklart får tonårsdöttrarna ha fest om de känner för det och när det finns något att fira.

– Om vi skulle säga ”nej, här kan ni inte ha fest, vi har precis renoverat, ni kan väl vara hos Stina i stället” så känner de sig ju inte särskilt välkomna. Huset ska användas. Vi har haft två stora 18-årsfester och en studentfest. De yngre barnen brukar ha sina födelsedagsmiddagar i representationsvåningen. Då dukar vi superfint och serverar tacos på familjeporslinet, och häller Fanta i silverkannorna.

Hur mycket har gått sönder?

– Inget! Det är det som är grejen. I alla fall inga stora saker, och i så fall skulle det vara värt det. Det vi får tillbaka är att barnen faktiskt vill vara här. Baltzars föräldrar var likadana, huset var alltid fullt av folk när de bodde här. Vi började åka hit när vi hade gått ut gymnasiet. Flera av Baltzars kompisar jobbade med konstevenemangen, och det var alltid mycket fest, hålligång och förstås – gratis vin.

Sedan några år tillbaka bor svärföräldrarna i flygeln, och Kristina och Baltzar har flyttat in på slottet. Nu är det den äldre generationens tur att inta en mer passiv roll. Att dela gård med svärmor är alltså en del av upplägget på Wanås. Men Kristina ser det inte som något problem.

– Jag har stark integritet, och är rätt bra på att sätta gränser. Vår dörr står inte alltid öppen, vi hänger inte med svärföräldrarna hela tiden. Det är tydligt när vår familj vill vara för oss själva. Men det där är sällan ett problem, vi har ju känt varandra sedan jag var 18 år. Dessutom gillar vi att umgås. Inte bara här på gården, vi brukar dessutom resa mycket tillsammans.

Vardagslivet på gården då – hur ser det ut? Veckorna delas in i två delar, en lugnare och en mer intensiv, konstaterar Kristina.

– Måndag, tisdag, onsdag är lite lugnare, då är det tid för admin. Jag går kanske och gör pilates, sedan hänger jag kvar i träningskläderna och gör bokföring och svarar på mejl. På onsdagen kommer min personal, och på torsdagen anländer gästerna. Då börjar det bli liv på Wanås. Jag avlastar personalen så mycket jag kan. Att plocka blommor och grenar till restaurangen har blivit min grej. Och så gör jag mycket ärenden förstås – hämtar croissanter hos bagaren och tar emot gästerna. Fredag, lördag och söndag är det full fart. Då trappar verksamheten upp och familjelivet ner.

"Investeringarna i relationer är viktigast"

Men familjemiddagen är helig. Oavsett vad som står på schemat i övrigt så samlas familjen vid middagsbordet. Maten har alltid spelat en stor roll på Wanås.

– Om någon spelar tennis eller gör något annat så väntar vi tills alla har kommit hem. Att äta vardagsmiddag klockan åtta är inte alls ovanligt hos oss. Ofta blir det nötkött från gården, eller viltkött, och en sallad. Under vinterhalvåret blir det mycket grytor. Kanske en bit ost till efterrätt. Ganska ofta äter vi middag i restaurangen, vi tycker det är jättemysigt, vi vill gärna testa det som är nytt på menyn.

Dricker ni vin varje kväll?

– Haha, ja, i princip. Eller i alla fall … säg fem dagar i veckan. Både jag och Baltzar är otroligt intresserade av mat och vin. Att samlas i köket och ta ett glas vin och laga mat ihop är så härligt. Mitt intresse för råvaror och mat har egentligen inte med slottet att göra, det har jag med mig hemifrån. Både mamma och min syster är superduktiga på matlagning, och vårt ständiga samtalsämne är vad vi ska bjuda på härnäst.

Kopplar av gör Kristina Wachtmeister i sommarhuset i Arild. Där finns rabatterna och närheten till havet.

– På Wanås jobbar vi ju så snart vi kliver utanför dörren. I Arild infinner sig en annan ro. Men jag gillar också att resa, det är avkopplande och inspirerande på samma gång. Vi tenderar att resa till samma platser, ofta blir det New York, Paris eller Italien. Jag gillar att testa nya hotell, det är en del av jobbet. Döttrarna kan tycka att det är lite jobbigt när jag ska prova ännu något ekivokt hotell i Paris. Jag kan tycka att det är supercoolt, de tycker mest att det är pinsamt.

Resorna är dessutom ett bra botemedel mot perfektion, konstaterar Kristina.

– När man bara går runt i sitt får man inget perspektiv. Men när jag kommer bort och ser att ”här är ju inte personalen jätteuppmärksam hela tiden”, eller ”här är det inte så sköna lakan, men det funkar ändå” får jag lite boost, och känner att det vi gör är ganska bra trots allt.

Ekonomiska investeringar är en sak, men det är ändå investeringarna i relationer som är viktigast, tycker Kristina Wachtmeister.

– Vi har investerat jättemycket i våra relationer. Vi är måna om att ha bra kontakt med våra syskon, föräldrar och barn, och vi tillbringar otroligt mycket tid tillsammans.

Är du diplomat?

– Det blir väl trevligare för alla om det inte är massa bråk. Varken jag eller Baltzar är några konfliktmakare. Vi vill att alla omkring oss ska vara nöjda. Jag är verkligen ingen skvallerperson. Jag är inte den som har något skvaller att bidra med. Överlag stör jag mig inte så mycket på andra människor. Ja, på så vis är jag väl en diplomat.