Katrine Kielos: Bessent kan inte trejda bort USA:s skuldberg

När en stormakt betalar mer i ränta på sina lån till obligationsmarknaden än vad den lägger på sitt militära försvar, då kommer den inte att vara en stormakt så länge till. Ungefär så brukar det som kallas Fergusons lag, efter den brittiske historikern Niall Ferguson, uttryckas.

Tanken (för nej, detta är ingen naturlag) bygger på ett återkommande historiskt mönster. Frankrike före revolutionen 1789, Osmanska riket på 1870-talet och Storbritannien efter första världskriget hamnade alla i lägen där kostnaden för gamla skulder åt upp en allt större del av statens resurser.

Pengar som hade kunnat gå till militär makt eller försvar mot barbarer vid portarna gick i stället till ränta på gamla skulder, satt dagligen av världens obligationsdeskar.

Det är dit stormakter går för att dö.

Tydligen.

Alltihopa är onekligen ironiskt eftersom obligationsmarknaden från början växte fram just för att hjälpa stater att finansiera krig. Niall Ferguson beskriver i The ascent of money hur den stora världsomvälvande innovationen med obligationsmarknaden var att staten inte längre behövde låna av en enskild bankir eller furste längre. Genom att ge ut obligationer kunde man låna lite från väldigt många människor och institutioner samtidigt i stället. Du fick därmed tillgång till mer pengar, och utan att du som stat blev beroende av ett fåtal finansiärer som dessutom säkert skulle ha synpunkter på dina fälttåg.

Redan för två år sedan passerade USA punkten där man började bryta mot Fergusons lag. Washington skickade år 2024 3 procent av bnp till sitt försvar, samtidigt som räntebetalningarna på den jättelika amerikanska statsskulden gled över 3,1 procent. Niall Ferguson själv konstaterade i en rapport för Hoover Institution förra året att det går att jämföra med kalla kriget när de amerikanska räntebetalningarna i medeltal låg på runt 1,8 procent av bnp samtidigt som försvaret kostade runt 6,4 procent.

Apropå just 1960-talet har internationell affärspress sjungit Twist and shout på sistone. Det har i alla fall varit en skojig rubrik att sätta på vad den amerikanske finansministern Scott Bessent har ägnat sig åt. Han försökte nämligen häromveckan vrida (”twist”) den amerikanska räntekurvan genom att köpa tillbaka långa statsobligationer och i stället låna mer på kort sikt. Idén fick sitt namn under Kennedyadministrationen 1961, när USA lanserade Operation Twist.

Och om ni tycker att allt detta låter tekniskt och jobbigt så har ni en poäng.

För grundproblemet som har fått Scott Bessent att agera är i själva verket mycket enkelt: USA lånar för mycket pengar. Och det blir allt dyrare för landet att göra det.

USA:s statsskuld passerade i augusti det historiska högvattenmärket 40 biljoner dollar. Att räkna till en biljon tar 31 000 år så den som ville räkna till den amerikanska statsskulden hade behövt hålla på i minst 1,2 miljoner år. 40 biljoner dollar motsvarar 377 600 miljarder kronor, pengar du kan köpa Stockholmsbörsen för nästan 30 gånger.

Problemet är att räntan som landet betalar på denna jätteskuld har stigit de senaste månaderna. Marknaden oroar sig för storleken på statsskulden och för att inflationen i USA länge har legat över målet. Dessutom lånar AI-bolagen även de pengar på obligationsmarknaden och konkurrerar därmed om samma kapital. Räntorna har gått upp och vid runt 5,3 procent (för 30-åriga amerikanska statsobligationer) fick Scott Bessent nog.

Han försökte sig på en ”twist”.

Man skulle mycket förenklat kunna säga att finansministern bytte bort ett dyrt 30-årigt bolån mot ett billigare lån som måste förnyas varje år. Hans månadskostnad blir nu mindre, men han blir samtidigt väldigt beroende av vad banken säger nästa gång som lånet ska läggas om, vilket ju är redan om tolv månader.

Scott Bessent tänkte antagligen att han bara hjälpte till att lugna marknaden genom att visa lite statliga muskler. Men om USA varit ett företag som plötsligt hade börjat finansiera sig själv på det här sättet hade många nog tolkat det som ett tecken på stress. Du klarar inte av långa lån som har blivit dyra och tar till kortsiktiga lån för att minska dina månadskostnader.

Och om du är långivaren (alltså obligationsmarknaden): Blir du då mer eller mindre sugen på att låna ut pengar till det här företaget i 30 år?

Det var lite det som hände efter Scott Bessents ”twist and shout”-intervention. De amerikanska långräntorna gick först ner, men efter bara en dag var de tillbaka på samma höga ställe. Scott Bessent har sagt han har ”fler verktyg i lådan”, men det börjar snart bli dags att fråga sig om det finns ett grundläggande problem att göra en hedgefondskille till finansminister.

Scott Bessent var bland annat investeringschef på George Soros hedgefond och grundade sedan sin egen globala makrofond. Han är med andra ord exceptionellt van vid att läsa marknader, hitta felprissättningar och sedan försöka utnyttja dem. Scott Bessents första instinkt som finansminister, oavsett om det gällde den svaga japanska valutan i somras eller nu de stigande amerikanska långräntorna, verkar tyvärr vara att försöka spela marknaden. Hedgefondsförvaltaren i honom börjar leta efter ”trejden” som får priserna att bete sig som han vill.

Men: Är det verkligen det man ska göra som finansminister?

Det krävs nämligen varken 40 år på Wall Street eller några poäng från Yale för att begripa vad en amerikansk finansminister bör göra just nu. USA behöver ta in mer skatt. Och det jobbet kan utföras av en finansminister som inte ens vet hur man startar en Bloombergterminal. Matematiken är betydligt enklare än ”Operation Twist”: höj skatterna, minska underskotten, bromsa skuldökningen – och voilà, behovet av att låna minskar.

Obligationsmarknaden slutar bråka med dig.

USA har dessutom goda förutsättningar att göra just detta: ekonomin är stark och skatterna relativt låga. Det här är inte Frankrike eller Storbritannien, två andra skuldtyngda länder som redan har höga skatter och varje ytterligare skattehöjning riskerar att slå mot tillväxten. Att vara finansminister i Frankrike och Storbritannien är krångligt. USA är ett jobb för någon som kan plus och minus.

Åsikterna om Scott Bessents ”twist and shout”-intervention har varit många.

Att ”volymerna var för små”, att han genom att agera runt 5,3 procent i praktiken signalerade en ”implicit smärtgräns för den långa delen av kurvan” eller att det hela riskerade att börja likna ”soft yield curve control”.

Men grejen är att USA inte behöver en bättre trejd. USA behöver bättre statsfinanser.

Det är inte så komplicerat.