Beyoncé borde få ekonomilektioner av Kent

Beyoncé har sjungit om frihet, kärlek, svartsjuka, stolthet, längtan och rättvisa. Men det första budskap som hon lyckades få fram till en riktigt bred publik var att det är viktigt med en god privatekonomi. I ”Bills bills bills” – som blev Destiny’s Childs första USA-etta sommaren 1999 – sjunger Beyoncé om att dejta en kille som tidigare bjudit henne på fina saker men nu vill att hon ska betala.

Snåljåpen vill dessutom låna pengar, hennes bil och hennes mobil (för att ringa till sin mamma). Och när han köper en present till Beyoncé gör han det med hennes kreditkort, som han redan övertrasserat genom att shoppa. I refrängen sjunger Destiny’s Child att de bara vill vara ihop med killar som kan betala deras räkningar: ”Can you pay my bills? Can you pay my telephone bills? Do you pay my automo’bills? If you did, then maybe we could chill.”

Destiny’s Child gick snabbt från att kräva att killar skulle betala till att sätta en ära i att betala själva (i hitten ”Independent women part 1”). Och nu för tiden behöver Beyoncé verkligen ingen hjälp med räkningarna. Enligt Forbes är hon god för 760 miljoner dollar (och hennes make Jay-Z för 2,5 miljarder).

Hennes fans har däremot svårt att få sin ekonomi att gå ihop. Det blev uppenbart när de första biljetterna till sommarens Cowboy Carter Tour släpptes och ståplatserna till konserterna i England gick för mellan 3000 kronor och 11 500 kronor (för den som ville stå närmast scenen). Detta var en så kallad ”pre-sale”, som fans kan ställa sig i kö för, och billigare biljetter har utlovats. Men Beyoncé-anhängare som just tömt sina plånböcker blev irriterade när hon samma vecka presenterade sin nya parfym Cé Lumière som kostar 160 dollar flaskan. Hur skulle de ha råd med den utan att råna en bank (som Beyoncé och Jay-Z i ”Run”-videon)?

Reaktionerna från ”the BeyHive” (beykupan) som hennes beundrarskara brukar kallas, lät inte vänta på sig: ”Har du skulder till Skatteverket?”, ”Du ser fantastisk ut men snälla, sälj inget mer till oss nu”, ”Det enda vi har kvar att ge till drottningen är vårt blod”, ”DETTA ÄR FINANSIELLA TRAKASSERIER” och ”ÄGG KOSTAR 11 DOLLAR” (en påminnelse om att det rekordhöga amerikanska äggpriset gör det omöjligt för många att ha råd med Beyoncé-parfym).

Beyoncé-supportrar är kända för sin hängivenhet. När hon presenterar något nytt brukar de använda ett klassiskt fan-på-sociala-medier-uttryck: ”Shut up and take my money!” Men nu finns det knappt några pengar att ta. Då uppfattar många henne för första gången som girig.

Men köp inget då, vill vän av sparsamhet kanske säga till beykupan. Ingen tvingar er att handla en massa saker! Sant. Men att vara fan innebär nästan alltid att vara komplettist: man vill ha allt, eller i alla fall så mycket som möjligt, och artisterna vet det. Därför är det snudd på oetiskt att vräka ut för många produkter samtidigt – särskilt i en lågkonjunktur. Anhängarna påverkas lika lätt av reklamen för en ny Beyoncé-parfym som en förskoleklass av signaturen från glassbilen.

Min vän Depeche-Andreas, som fått sitt namn av att han älskar Depeche Mode med en energi som skulle kunna driva en fusionsreaktor, brukade inför bandets tidiga Sverigespelningar spara pengar i ett helt år. Sedan gick han till souvenirståndet utanför Scandinavium, pekade på alla prylar och sa: ”One of of each, please.”

Först nu – 40 år senare – har han funnit styrkan att inte köpa allt som bandet ger ut. Men han känner fortfarande att det är hans plikt att göra det. Därför blev han och många andra Depeche-fans irriterade när gruppen började släppa dyra boxar med sina gamla tolvtumssinglar (utan att inkludera något tidigare outgivet material). ”UTSUGARE!” skrev någon. ”TJUVAR!” skrev en annan. ”The grabbing hands grab all they can”, skrev Depeche-Andreas och citerade bandets antikapitalistiska hit ”Everything counts”. Och sedan köpte de förstås boxarna.

Vissa Kent-fans reagerade på ett liknande vis när gruppen förra veckan meddelade att elva av deras album släpps på genomskinlig vinyl. ”Cashen ska in”, skrev någon surt. De flesta var dock glada över att kunna utöka skivsamlingen. Kanske hade fler blivit upprörda om inte biljetterna till Kents comebackspelningar varit så billiga: 999 kronor (en referens till låten ”999” och sisådär hälften av vad de hade kunnat ta betalt).

Den prissättningen skulle kunna inspirera Beyoncé och andra artister som vill undvika att anklagas för finansiella trakasserier.