Bob Persson går vidare – men skogen står kvar

Han har valt klassiska skidor i dag, annars är det skejt som gäller, och tar täten i skogen vid Spikbodarna – ett spårområde som varenda Östersundsbo är väl förtrogen med. Dess­utom ligger det nära platsen där Bob Persson själv växte upp, Odensala några kraftfulla stavtag bort. Högvuxna tallar möter skidåkarna efter en första raksträcka. På sommaren behöver du bara gå några meter från stigen för att hamna i ypperliga blåbärsmarker, detta i princip i stadens utkant. Vinterlandskap råder, även om det kunde ha varit mer snö, som i fjol.

Nu bromsar han in för att berätta om den omgivande skogen, som tillhör Persson Invest Skog. 

– Jag var med när vi högg här, träden är väl 40 eller 45 år gamla. Kalhyggen är inte för alltid, träden växer upp igen. Det där tror jag att det är många som inte tar till sig.

Han nämner att Persson Invest ordnat skogsvandringar för att på plats belysa förtagets syn på modernt skogsbruk.

– Det finns många aktivister, om jag får använda det begreppet. Varje överklagande resulterar i ett enormt pappersarbete för alla inblandade. Dessutom handlar det om ett betydande produktionsbortfall, säger han och tillägger:

– Ett vanligt argument mot avverkning är att det går på tvärs med kampen mot växthuseffekten. Inget kunde vara felaktigare. Snabbväxande ungskog binder mycket mer koldioxid än gammelskog. Sedan har vi behovet av träalternativ till material som annars kräver extremt mycket energi att framställa.

Men den biologiska mångfalden, pressas inte den då gamla skogar avverkas?

– Det brukar vara det andra argumentet. I vårt fall, stämmer det inte, vi sparar områden med gammal skog. Vi ska inte heller glömma att en avverkning även ger plats för nya växter och att djur faktiskt både kan flytta på sig och anpassa sig.

– Vad ska vi egentligen återställa markerna till? En ögonblicksbild år 1900? Tittar man på hur Bergslagen var då skulle man se gigantiska kalhyggen. Det var så illa att man tvingades skicka malmen norrut för bearbetning där det fortfarande fanns skog. Svenskt skogsbruk de senaste 100 åren är en framgångssaga på alla plan.

Är det något i kritiken som du tycker att det finns grund för?

– Samebyarna har påpekat att föryngringar leder till minskad lavväxt på träden och sämre bete för ren. Vi har haft samråd och kommit fram till att glesare plantering kan lösa problemet, nu gör vi så.

Många privatpersoner har blivit ”månskensskogsbrukare” och köper mindre skiften för intresset och placeringen, är det klokt? Hur blir det framöver?

– Långsiktigt tror jag mycket på skogen som investering, den har sin plats då fossilkrävande material som cement ska ersättas. Men just nu med de strömningar som är måste jag erkänna att jag är lite bedrövad och fundersam inför hur framtiden blir. Allt motstånd mot brukandet kostar. Jag tror också att framför allt privatpersoner kan bli rädda att investera. 

Frågan om vem som är den största privata skogsägaren i landet är en smula svårutredd, kanske också aningen prestigeladdad. SCA, en gång sprunget ur Ivar Kreugers imperium, omtalas återkommande som ”Europas största privata skogsägare” med sina omkring 2,5 miljoner hektar. Men ingen lyfter jätten i sammanhanget Sveriges största privata skogsägare. Då nämns i stället till exempel Stig Engström som nyligen satte sitt Engcon på börsen, också han en jämte som stannat och fortsatt att verka från hemmaplan i Strömsund. Och Karl Hedin, förstås: älgjägaren, varg­debattören och industrimannen från Västmanland som förutom sitt trävaruimperium äger skog, skog och åter skog. 

Därtill Bob Persson, som betonar att hans förstaval inte är att köpa skog i eget namn, men att det händer om bolaget inte prioriterar ett visst förvärv. Dessutom ska länsstyrelsen ju säga sitt och tidvis blir det nej från myndighetens sida, i de fallen har det hänt att han öppnat den egna plånboken.

–  Den övriga skogen hör till Persson Invest, som jag ju är delägare i. Därför bör jag och andra i samma situation i någon mening räknas oavsett ägandeform, kan man tycka.

Här finns de största värdena

Persson Invests skogsinnehav utgör en liten del av koncernens omsättningen. Samtidigt är det i skogen och fastigheterna, mestadels uthyrda till den egna verksamheten, som de största värdena ligger. Sågverken är sålda, och egen förädling sker nu enbart vid tre hyvlerier i Valbo, som Persson Invest förvärvat succesivt sedan 25 år. Dessutom säljer och servar företagets dotterbolag lastbilar och bussar i Sverige och Norge. Vad gäller personbilsförsäljning är det norra Sverige som gäller. Sedan januari finns Persson Invest också i Finland efter att ha köpt en återförsäljare av Volvo och Renault, lastbilar och bussar. Bob Persson är på väg dit för ett första styrelsemöte i Uleåborg.

Han ser fram mot resan och konstaterar att han trivs i Finland. Den främsta linjen i oroliga tiderna.

– Fasta mot ryssen får man säga, men de känns aldrig oroliga. Jag tycker att finnar är precis som man föreställer sig. Det är ja, nej och sen jo och en handskakning. Dessutom pratar alla utmärkt engelska.

Skidkilometerna tar slut vid utgångspunkten, ett spårtorg på en äng med enstaka hus som inte hade skämt ut sig på Skansen i Stockholm. På väg till bilen associerar Bob vidare – utifrån att han tidigare berömt maten på en lunchrestaurang. Risken finns att upplevelsen blir en besvikelse.

–  Det där har jag burit med mig i företagandet. Sänk förväntningarna, men leverera alltid vad du lovat, det predikar jag för kundmottagare och säljare. Det gäller väl livet i stort.

I närheten av Spikbodarna, på kommunal mark, planeras en omfattande verksamhet, en del av Norrlands gröna språng. Exploatören vill bygga datahallar i praktisk närhet till elledningarna som plöjer en jättegata genom skogen. Spillvärmen ska användas vid odling i växthus och kommunen har gett klartecken, det talas om en investering på närmare 20 miljarder. Östersundsborna är inte oväntat uppdelade i två läger – de som hoppas på arbetstillfällen och företagsutveckling och de som vill ha sina skidspår på hävdvunnen plats. 

Bob Persson påpekar stillsamt att det har varit väldigt tyst kring planerna en tid.

–  Man kan ju undra. Företaget (Ecodatacenter och WA3RM, reds. anm.) har tillgång till tomma lokaler för servrar i spåren efter Northvolt. När kommer de hit?

Skinnet från en björn

Åter på kontoret förevisar Bob Persson skinnet från en björn som hänger på väggen, egenhändigt skjuten i Linsell i Härjedalen för ett par år sedan. Jakten betyder mycket för honom och nyligen var han nere hos Karl Hedin för att fälla några av säsongens sista älgar, i en skog som enligt ägaren inte påverkas nämnvärt av älgskador.

– Karl säger det ja, för egen del får jag nog hävda att alla som har skog brottas med liknande skador. Tidigare pratade man inte så mycket om det, men nu litar jag på vår skogsförvaltning och deras bedömning.

När hans far, Sven O Persson, startade företaget i början av det förra seklet var dock problemet betydligt mindre omfattande. En stor älgstam är ett relativt sentida påfund, med 1980-talets älgexplosion som avstamp. 

Men skogen var lika aktuell då som nu.

– Pappa var född år 1900 och höll på med ved och hästar tillsammans med sin bror Gustav. År 1932 tog han ett stort steg och blev återförsäljare åt Volvo.

Men hästens ställning var ännu ohotad och djuren delade det hårda slitet med människorna i det som fortfarande var väglöst land, en vildmark. Det skulle dröja flera decennier innan motoriseringen gjorde sitt intåg och stocksågar, fällbilor och märkyxor lades på hyllan för gott.

– Faktum är att motorsågen först slog igenom på 1970-talet i Jämtland och länge sålde pappa många fler hästar än bilar. År 1951 var första året som bilarna gick om i antal och fram till 1965 var en gubbe anställd som skötte de hästar som fanns kvar i verksamheten.

Intern handbok

Nu är det Bob Perssons tur att trappa ner, så har han bestämt. Det blev tydligt tidigare i år då han meddelade att han inte ställer upp för omval i börsnoterade fastighetsbolaget Diös styrelse, vars ordförande han har varit sedan 2011. Vad gäller Persson Invest finns det ingen given arvtagare i familjen. Traditionen med en intern vd blev historia för närmare 15 år sedan, han ser det inte som ett problem om ordförandeskapet går samma väg – för en längre eller kortare period.

Bob Persson kommer in på det här, ibland kluriga, med familjeföretagets och olika generationers förutsättningar. Allt satt i förhållande till dem som en gång grundade ett sedermera framgångsrikt företag, men själva levde andra liv i en helt annan tid.

– Det finns ju en enkelhet som är trivsam för grundarna. Styrelsemötena blir lättsamma och ofta något som mest involverar familjen och kanske några ytterligare personer som är nära. I nästa generation gifter man sig och det blir förgreningar. Egentligen är det inte konstigt att det kan förekomma slitningar.

Bob Persson tar fram ett litet häfte med titeln ”Ägarvilja”, en intern handbok som delägarna har tagit fram tillsammans. Det är lätt att tänka omvänt. Den som har del i ett familjeföretag utanför börsen är väl någorlunda insatt i den egna verksamheten?

– Så kan det vara, men så behöver det inte vara. Vi har hamnat i en del situationer då arv och sådant medfört att släktingar långt ut på trädet har intressen i företaget. Det är inte alla som vet hur det fungerar med en styrelse och en vd. Att det inte bara är att hämta ut lite pengar när det behövs. Därav en bok och lite undervisning i den rollfördelning och de funktioner som finns i ett privat företag.

Satsar på Vasaloppets öppna spår

På den närbelägna lunchrestaurangen får Bob Persson syn på Stig Engström och hans hustru Ann-Britt som sätter sig vid bordet. Förutom skogsintresset delar de fäblessen för skidåkning, något som de i och för sig har gemensamt med var och varannan jämte. Sedan en del år satsar Stig Engström på den växande långloppscirkusen med sitt Team Engcon – den senaste tävlingen innebar succé, vilket de båda glatt avhandlar.  Bob Persson nämner förmiddagens tur i Spikbodarna och tillägger:

– Jag hade inte hjärta att säga det, men jag hade redan åkt 28 kilometer när vi sågs.

Han satsar på Vasaloppets öppna spår, en runda som han kört många gånger förut. En dryg vecka därefter är tävlingen avklarad och Bob Persson ringer tillbaka från bilen, på väg hem till Östersund. Ett mardrömslikt väderomslag har förvandlat allt svenskt skidföre till klistrig sörja, men han låter pigg och oväntat glad då han fastslår:

– Det var fruktansvärt, har aldrig gått så tungt och aldrig tagit så lång tid förut. Men nu är det gjort för den här gången.