Bokcirkeln är den nya golfbanan

För några år sedan flyttade jag från Göteborg till Stockholm. Det tog inte lång tid i huvudstadens mediesväng innan propåerna från olika bokklubbar började dyka upp. Ville jag inte läsa svåra böcker med några vänsterintellektuella? Eller prata svensk samtidslitteratur med ett noga kurerat sällskap av chefer, näringslivsprofiler, konstnärer och medieprofiler?

Det var en helt ny liga. I Göteborg är bokcirklar en privatsak mellan goda vänner, gärna präglade av ABF-osande folkbildningsideal. I bokklubben jag landade i var medlemmarna så pass namnkunniga att jag flera gånger uppvaktats av Expressen Kultur som nyfiket försökt få loss exakt vilka det handlar om. Något jag helst inte velat avslöja.

En magkänsla bara.

Jag hade snubblat in i en för mig oväntad umgängesform för samhällseliten. En som inte längre bara präglas av jakt och golfklubbar – utan också bokklubbar.

Men varför denna läslust? Status? Nätverkande? Genuin bildningstörst? Eller kanske alltihop?

Och varför kändes alltihop så hemligt?

Att det är utbrett kan vi vart fall vara ganska säkra på. Tecknen är många – framför allt i näringslivet. På Handelshögskolan utbildas sedan 2018 eleverna i skönlitteratur i bokklubbsformatet ”Literary agenda”.

År 2023 sjösatte Dagens Industri en artikelserie med hotellägaren Jeanette Mix, konsthandlaren Michael Storåkers, Advokatsamfundets generalsekreterare Mia Edwall Insulander och Electrolux ordförande Staffan Bohman som med jämna rum träffas och pratar seriös litteratur (senast Löpa varg av Kerstin Ekman).

Och det gäller inte bara den svenska affärsvärlden. Läsningens ökade status följer en bredare internationell trend där böcker lyfts som statussymbol för ”the well off”. En markering mot rika som har den dåliga smaken att inte framstå som bildade.

Nyligen konstaterade exempelvis den inflytelserika inredningstidningen Architectural Digest att en av de största missarna i hemmet är att inreda med tomma bokhyllor. Det skulle då, möjligen, vara att inreda med färgkodade bokryggar. Det är numera ”cringe”.

Det är också symptomatiskt att litteraturen fått en så upphöjd roll i serien White Lotus – där vi i säsong efter säsong får följa stormrika affärsmän och deras familjer på lyxiga resorts. Här är upphöjda böcker återkommande rekvisita. Genom säsongerna har klassiska skrytnamn som Jacques Lacan, Jean-Paul Sartre, Knut Hamsun och Valeria Luiselli vädrats i rutan.

En snabb rundringning bland affärslivets toppar bekräftar bilden. Flera tunga näringslivsprofiler intygar att de själva har bokklubb – och att de märkt hur frekvensen ökat i deras kretsar. En del är kortfattade – vill bara prata i generella termer, absolut inte nämna vilka som är medlemmar, eller rentav själva vara anonyma.

Andra är är märkbart stolta.

En av dem är Joachim Berner. Jag ringer honom med en viss, lågmäld nervositet i kroppen. Han är tredje generationens ägare till det familjeägda investmentbolaget Gårdaverken AB och styrelseordförande i Christian Berner Industrier – ett börsnoterat teknikföretag med närmare miljardomsättning. Men det är inte därför. Det är för att jag en gång för mer än ett halv decennium sedan skrivit en inte odelat positiv recension av hans bok Den förlorade sonen. Jag vet att han minns. Författare minns alltid allt man sagt.

Det gör han ingen stor sak av.

Han berättar i stället gärna om sin läsning. I sin klubb har han valt medlemmarna själv. Det rör sig om ett urval av personer från hans yrkesliv som han värderar för deras öppenhet kring samhällsfrågor och tankedjup: hedgefondsförvaltaren Svante Elfving, tidigare kultur- och näringsminister Leif Pagrotsky, tv-producenten och medieentreprenören Kjell Dabrowski, styrelseproffset Jan Friedman samt investeraren David Zaudy från Cervantes Capital.

Fokus ligger helt på litteraturen. De ses regelbundet hos någon i klubben, lagar mat (västkustmannen Joachim Berner brukar bjuda på fisksoppa) – och diskuterar sedan strukturerat. Han nämner själv tolvstegsmetoden – där ordet går laget runt och alla i klubben får möjlighet att lägga ut orden utan att bli avbrutna. Efteråt blir det en allmän diskussion om boken – sedan sätter de betyg. Både på boken – och samtalet.

Upplägget påminner inte så lite om min egen bokklubb. Tydligt strukturerat.

Fokus på diskussion snarare än skvaller och vindrickande. Bristen på de senare delarna är något jag själv flera gånger klagat på.

– Senast läste vi och pratade om Kenneth Hermeles Den vilda rättvisan om judisk hämnd. Det samtalet bär jag fortfarande med mig. Det var starkt.

Hans grupp är till skillnad från min helmanlig. Det är medvetet. Joachim Berner upplever att det är ett sätt att skapa ett tryggt forum, en plats där män kan lägga ner garden och våga vara öppna med känslor och tankar.

Att läsa bok i grupp skulle stärka hans karriär tror han däremot inte.

– Jag spelar inte golf, så jag vet inte vad de pratar om på banan. Men nätverksträffar sköter jag på annat håll. Till exempel i en stor grupp med vd:ar som setts de senaste 20 åren. Bokklubben är, förutom själva läsningen, i så fall mer ett sätt att bygga kamratskap av arbetskollegor.

Gunilla Herlitz, före detta chefredaktör på Dagens Industri och Dagens Nyheter, har också en bokklubb. Precis som Joachim Berners består den inte av bästa vänner, utan ett gäng med olika perspektiv.

– Jag hade hört från andra klubbar att det inte är så mycket bokklubb längre, utan bara ett sätt att umgås. Vi ville ha fokus på läsningen.

Klubben består av pr-konsulten Fredrik ”Feffe” Andersson, Sanomas digitalchef Charlotte Svensson, Haris Serhatlic som är konsult på Visa, e-handelsprofilen Erik Åshäll och hälsoentreprenören Christopher Skogfeldt.

– Vi är stolta och malliga. Det är lite tjusigt att ha den.

Upplägget är slående likt Joachim Berners och mitt. Tydligt strukturerat och bildningsorienterat, med både en huvudbok och en ”bonusbok” för den extra lässugna. Också här går samtalet laget runt – med betygsättning och allt.

För hennes del har klubben dock, förutom läsningen, absolut en karriärmässig aspekt.

– Förutom att prata om boken har vi också en runda där alla får berätta lite om var de befinner sig i livet och karriären just nu. Och, viktigt, vad som sägs i bokklubben stannar i bokklubben. Vi pratar ganska öppet och kan ge råd. För en del har det haft stor betydelse professionellt.

Frågan är dock varför de växer just nu.

Amelia Adamo (som också har en bokklubb) har länge följt utvecklingen på nära håll. Hon beskriver bokklubbarna som ett sätt för näringslivet att ”lägga på sig ett lager av kulturfernissa”. Kanske, tror hon, som en motreaktion till det dåliga bildningsrykte som svenska affärsmän har i omvärlden. Samma tankar har en hög, anonym svensk vd. Hen hyllar utvecklingen eftersom det ”stämmer historiskt, att intresset för padel och golf har varit större än intresset för kultur”.

Finansmannen Mikael Nachemson framhåller värdet av samtalet – att inte sitta och skvallra utan faktiskt prata om litteratur, som en av de största behållningarna med att ha den bokklubb han själv var med och startade för tio år sedan.

Bilden är bekant – och härstammar från en krönika av Jan Gradvall i Dagens Industri från 2011, där han berättade om hur mer världsvana europeiska affärsmän fasar över att behöva sitta bredvid sina svenska, tråkiga kollegor på internationella middagar.

En uppfattning som näringslivet själva, så verkar det onekligen, tagit till sig och vill råda bot på.

Men kan det verkligen stämma? Böcker kan man ju läsa själv. Och varför måste man tvunget göra det med andra, inflytelserika personer i stället för i de privata relationer man redan har?

Jag hör av mig till Anna Tyllström, docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet, för att få forskningsperspektivet. Hon har länge studerat affärsvärldens nätverk. I hennes ögon är det hela inte det minsta förvånande.

Att eliten har behov av att ses i informella sammanhang ser hon tvärtom som självklart.

– Företagsledare har inom ramen för sin egen organisation sällan några möjligheter att kunna prata fritt, utan press, krav eller förväntningar. Att hitta forum där det är mer högt i tak – och där man kan få fler perspektiv – är essentiellt.

– Sådana här ”trygga rum” blir en plats att sänka garden och tala fritt. Det förklarar också att man vill ha en mix av personer från olika sfärer. Det är ett bra sätt att bredda blicken på det egna arbetet.

Hon har ytterligare en teori, som ger perspektiv på Joachim Berners medvetna sätt att samla män i ett kvinnofritt ”safe space” för att få till ett öppet samtal. Ett sätt att se på könstillhörighet som snarare liknar feministisk separatism än manschauvinism.

– Sannolikt handlar det om den ökade feminiseringen av samhället i stort – inklusive eliten. Inte bara så till vida att det är fler kvinnor i styrelser och företagsledningar, men också för att kvinnliga värderingar fått större vikt.

När jag nämner att en del av dem jag pratar med gladeligen öppnar upp om medlemslistor, maträtter och bokval hör man en glimt av forskarintresse och ett spontant ”intressant!” spraka genom luren.

– I de fallen handlar det nog snarare om bildning och status. Många har säkert fler, betydligt mer informella nätverk, än detta.

Anna Tyllström utvecklar tanken. Internationellt är nämligen elitens bildning, som vi redan varit inne på, betydligt viktigare än det traditionellt varit i Sverige.

– Det här är ju en idé som man tagit från Harvard och de brittiska elituniversiteten. I Storbritannien är eliterna inte utbildade i ekonomi, utan i etnografi, litteratur eller liknande från Oxford och Cambridge. Det är det idealet som översatts till svensk kontext.

Hon exemplifierar vad en bekant som arbetat internationellt inom finansvärlden sagt om folk med utbildning i ekonomi.

– Om man har läst på business school i London och söker jobb inom finans, då är man en failure eller åtminstone working class.

Anna Tyllström menar att det i Sverige därför finns ett genuint upplevt behov bland elitgrupper att bättra på sin bildning.

Det finns i och för sig siffror från 2019, framtagna av Novus, som belägger att svenska direktörer enligt hårda data faktiskt läser mer än snittet. Frågan är dock hur mycket man ska lägga i det. Siffrorna slår fast att 58 procent har läst ”en bok” under gårdagen. Men inget sägs om vilka böcker.

Att det blivit just bokcirkel tror hon delvis har en historisk anledning.

– Det här är verkligen typiskt svenskt. Att närma sig bildning genom att ”prata i små grupper” har långa traditioner från arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsens folkbildningsideal.

– I det här fallet får man dock inte glömma att Handelshögskolan är väldigt normerande för det svenska näringslivet i stort. Jag är säker på att deras satsning på bokklubbar och läsning, som pågått i snart ett decennium, spelar roll här. Den har blivit så inflytelserik att jag till och med vet kollegor på universitet som följer deras boklistor för att få bredd i sitt läsande.

Mannen bakom Handelshögskolans skifte mot klassisk bildning är dess rektor, Lars Strannegård. Han är ödmjuk.

– Anna Tyllströms tankar om vår utbildning är mycket smickrande, men jag tror det har mer än med bara Handelshögskolan att göra.

Ändå. Sedan de började med utbildningen ”Literary agenda” har en lång rad studenter gett sig ut i yrkeslivet, inte bara matade med ekonomiskt know how utan också en vana av att läsa och diskutera seriös litteratur i grupp.

Detta faktum har på senare tid väckt viss uppståndelse från vänsterhåll.

Stina Pettersson på socialdemokratiska Arbetet har kallat Handelshögskolans kurs för ”kulturell appropriering”.

Bokcirklar har traditionellt sett varit ett viktigt sätt för arbetarrörelsen att sprida folkbildning. Ett sätt att stå upp emot makten och kapitalet. Här har arbetare under 100 år ägnat sig åt att lära sig mer om världen – och så fort de tappar initiativet kommer eliten och gör om det till ännu en statuspryl att putsa på sitt nätverk med, menade hon.

Men att kultur skulle vara ett nollsummespel håller Lars Strannegård, initiativtagare till ”Literary agenda”, inte med om.

– Uppenbarligen finns det sådana som upplever Handelshögskolans satsning på kultur som ett intrång i ett kulturkapitalfält som ska fredas. Det är ju en gravt kulturfientlig syn, men turligt nog är den inte vidare spridd.

Precis som många andra har också Lars Strannegård noterat hur bokklubbar blivit alltmer populära i finansvärlden. Han har tydliga aningar om varför.

– Det är just att samtalen får ett djup. De är analyserande, och blir speciellt intressanta eftersom de utgår från en och samma erfarenhet – boken som just har lästs. Samtalen kan bli språngbrädor till andra ämnen. De ger läsarna perspektiv på sig själva, på andra och på världen.

I tidigare intervjuer med DN Kultur har han framhållit att läsningen är ett sätt att ingjuta perspektiv och empati hos sina studenter. Komma bort från ekonomiseringen av samhället och se fler värden. När jag ställer honom mot väggen medger han dock: det är inte helt fel att kunna prata om litteratur på middagar.

– Analysförmåga, språkkänsla och förmåga att vända på perspektiv är framgångsfaktorer i näringslivet. Sådant tränas genom läsning av kvalitetslitteratur. Att vara med i bokklubbar av rena karriärskäl, såsom att vara där med ”rätt” människor och berätta om det för andra tror jag dock ger begränsat med karriäreffekt per nedlagd timme.

Status? Nätverk? Bildning?

Svaret är nog alltihop – i varierande grad beroende på vem man frågar.

Jag frågar också mig själv. Arbetet med detta reportage får också mig att fundera över varför jag egentligen gör det. Inte minst min magkänsla av att inte vilja berätta vilka jag läser böcker med.

Varför är det så hemligt? För vem? För mig?

Det visar sig när jag frågar mina vänner i klubben att nästan ingen tycker det är det minsta hemligt. Det är alltså mest bara min inställning. Så … är det så att jag mest bara sitter här och … nätverkar? Medan de andra faktiskt är där för att lära sig något?

En frätande självinsikt som jag inte vill veta av. Alltså, varsågod Expressen Kultur. Här är nästan hela listan:

Jonas Bonnier, före detta vd på Bonnierförlagen, Karin Mamma Andersson, konstnär, Hanna Hellquist, radioprofil, Claes de Faire, reporter på EFN, Sofia Wadensjö Karén, programdirektör på SR, och Daniel Sachs, finansman.

När jag tänker efter är det nog ändå kanske jag som tar bildningsaspekten på störst allvar. Medan många gärna väljer böcker som man faktiskt orkar läsa, typ Annika Norlins Stacken, brukar jag plåga dem med svårgenomträngliga verk som Europa av Maxim Grigoriev. Sådant jag aldrig hade orkat läsa om jag inte utsattes för grupptryck – men som i mina kulturkretsar anses imponerande att ha tuggat i sig.

Klubben muttrar. En och annan läser bara halva. Men, utbrast jag sist de suckade över någon tråkig och krånglig bok: ”Det är ju det här som räknas – på riktigt!”

”Kreddigt?” svarar de andra förvånat. ”Vi vill ju bara läsa lite bra böcker.”