Bra är bättre än perfekt

Som framgått av nyheterna 2025 har mänskligheten många bekymmer. De mest uppenbara kan väl sammanfattas i förkortningen KKK:

Krig. Klimat. Klyftor.

Politiker verkar handfallna inför hoten, eller värre. Demokratin i världen backar för tjugonde året i rad. Än så länge fungerar marknaden som korrigerande kraft, med investerare som sätter gränser för de värsta dumheterna, och företag som fortsätter den gröna omställningen trots politisk motvind.

Det är jobbigt när det går dåligt, men också när det går bra. Rika länder har fått problem med perfektion, eller snarare jakten på den.

Världens mest omvalde statsminister, Tage Erlander, satte ord på känslan 1956: ”De stigande förväntningarnas missnöje.” Som välfärdsstat i framkant har Sverige varit ett psykologiskt experimentlabb för denna trygghetens otrygghet. I dag är dock ett annat land intressantare, på vippen att bryta ihop av perfektionismens motsägelser.

Det handlar förstås om Frankrike. Denna välsignade nation av levnadskonstnärer som försökt kombinera heltäckande välfärd med rimliga skatter, ekonomisk dynamik och pension i 50-årsåldern.

Den som gapar över mycket mister lätt hela croissanten. Med offentliga utgifter på 57 procent av bnp är Frankrike nu OECD:s socialistiska värsting, samtidigt som statsskulden rusar och revolutionen bubblar på gatorna.

När Emmanuel Macron tog över för åtta år sedan var budgetunderskottet hälften av i dag, och sjunkande. Han kapade skatter för att kicka i gång tillväxten. Det var rätt idé vid fel tillfälle.

Sverige är välskött och fogligt jämfört med Frankrike. Vi har haft mer ansvarsfulla politiker, som till exempel skapade ett hållbart pensionssystem efter 90-talskrisen.

Svenskt missnöje med brottslighet och brister i välfärden är visserligen nära fransk nivå, men i huvudsak har vi privatiserat perfektionismen. Det märks innanför hemmets väggar. De flesta av oss bor över våra tillgångar, med unikt hög skuldsättning som följd.

Kanske beror det på kylan här uppe, kanske på en skärmbaserad livsstil, kanske på Instagram och Hemnet.

Dock finns det politiska komponenter som diskuteras för lite: en sjuk bostadsmarknad och ett sjukt ränteavdrag som höjt priser, skulder och trösklar.

Hemmets härd har blivit en källa till stress, den också. Som om det inte räckte med optimeringshetsen på andra områden. I en värld av gränslösa karriär och investeringsmöjligheter, skönhetsoperationer och bantningsmedicin växer gapet oavbrutet mellan den du skulle kunna vara och den du faktiskt är.

Tidningar som Harvard Business Review tipsar om hur man tar kontroll över kontrollbehovet: ”How to manage your perfectionism”. Fråga vilken psykiatriker eller HR-chef som helst, och denna diagnos är långt mera spridd än höstens omtalade sexmissbruk.

Perfektionism är ju också kärlekens fiende nummer ett.

I det perspektivet blir sjunkande födelsetal logiska. Barn kommer med vad ekonomer kallar en alternativkostnad, i form av missade möjligheter på andra områden. Och de kommer utan garantier.

I andra änden av livets spektrum finns den ännu jobbigare avvikelsen från idealet i form av döden. Biohackare med ett antal miljardärer i spetsen jobbar på en lösning. Utopi eller dystopi?

Det enda som vore värre än en Elon Musk eller Jeff Bezos som blir 700 år är kanske att bli det själv.