Bremans svar om sågade tillgångsköpen: ”Blev för mycket”

Snart går flyttlasset till Nya Zeeland för avgående förste vice riksbankschef, Anna Breman. På kontoret på Brunkebergstorg står flyttkartongerna uppradade, även om det mesta får stanna på svensk mark. 

– Jag tar med mina böcker som jag har haft genom åren, och kanske några penningpolitiska protokoll som man har skrivit ändringar på i sista minuten. En tekopp tar jag med mig också, men konsten tillhör Riksbanksarkivet, säger hon och pekar på två Maj Arnell-tavlor som hänger bakom skrivbordet.

Det var den 1 december 2019 som hon utsågs till vice riksbankschef. Nu har hon i stället blivit headhuntad till andra sidan jordklotet där hon som första kvinna ska bli centralbankschef. 

Hon är en potentiell ersättare

Anna Breman flyttar i början av november. Hennes man och barnen följer efter vid jul, när skolterminen i Sverige är avslutad.

– Vi trivs jättebra i Sverige och har alltid trivts väldigt bra här, men vi har också bott utomlands och min äldsta dotter är född i USA. 

Samtidigt letar Riksbanken en eftersättare, där Kristin Magnusson Bernard nämnts som en tänkbar kandidat till EFN Finansmagasinet.

– Det är en väldigt skicklig person.

Karriärsval född i kris

Anna Breman har beskrivits som en av de mer arbetsmarknadsorienterade ledamöterna i Riksbankens direktion. Själv beskriver hon sitt intresse för samhällsekonomi som ”brett”, något som uppstod redan när hon gick på gymnasiet på Platenskolan i Motala. Särskilt minns hon hösten 1992.

– Jag kommer ihåg väldigt tydligt när Riksbanken höjde styrräntan till 500 procent. Jag tyckte att det var så konstigt. Det var väldigt mycket krisen i början av 90-talet som påverkade att jag började läsa nationalekonomi.

– Jag är en sån här person som alltid läser flera tidningar varje morgon till frukosten. Det gjorde jag redan när jag var liten, men jag hade formativa år under gymnasietiden.

Samtidigt behövde Anna Breman hantera en personlig kris.

– Det var en väldigt speciell period för mig personligen, min pappa gick bort i en bilolycka några år tidigare, vilket var jättejobbigt. Sedan hade jag många vänner med föräldrar som förlorade jobben. 

”Var inte det jag tänkte på först”

Men att bli riksbankschef i ett annat land än där man är född är ovanligt. Stefan Ingves, född på Åbo, är förvisso ett exempel. Och kanadensiska Mark Carney skapade rubriker när han tog över Bank of England 2012.

– Det som var viktigt för mig var att jag kände att Nya Zeeland är ett land som har starka institutioner, en stark demokrati, låg nivå på korruption och bra lagstiftning kring centralbanken. Sedan känner jag mig trygg med att det är ett bra land att bo och verka i, där man har förutsättningar att göra ett bra jobb helt enkelt.

Adrian Orr, Anna Bremans nyzeeländske företrädare, har gjort sig känd som en frispråkig centralbankschef. Bland annat har han engagerat sig i frågor om maoriernas rättigheter.

Du har själv haft ett visst ESG-fokus i direktionen. Hur ser du på klassiska centralbankfrågor kontra mer moderna?  

– Det jag tycker är viktigt är att centralbanker har ett tydligt lagstiftat mandat. Vi fokuserar på de frågorna som ligger inom mandatet, men sen finns det många analyser som är viktiga att få med. 

Hur mycket måste du kunna om Nya Zeeland? 

– Nej men såklart måste man kunna mycket, jag har mycket att lära mig. Jag har läst jättemycket och pratat med personer, men jag ser fram emot att åka runt i landet och träffa företag och människor från olika delar av landet och se hur de uppfattar ekonomin. Sedan vet jag att arbetsbelastningen kommer att vara hög, men det är en av mina prioriteringar.

Om inte Nya Zeeland, var hade du helst velat vara riksbankschef? 

– Jag har faktiskt inte tänkt på den frågan. Jag måste erkänna att jag tycker att det är roligt att jobba internationellt och har haft en tanke på att göra det igen. Men att bli centralbankschef i ett annat land var inte det jag tänkte på först. 

Hon beskriver de internationella riksbankskollegorna som “ett fantastiskt stöd”, även om hon betonar att det inte är en “ankdamm som hänger i Jackson Hole”. 

– Det är inte så att man diskuterar räntebesluten, det gör man ju inom varje land. Men det finns definitivt en kollegialitet mellan centralbanker.

Riksbankens balansräkning blödde

10 oktober blir Anna Bremans sista dag i tjänst på Riksbanken. Septembermötet med Direktionen, när man kom fram till att sänka styrräntan från 2 till 1,75 procent, blev således hennes sista. 

– Det är alltid viktiga möten och vi vet att det påverkar hushållen och företagen. Lite högtidligt, säger hon.

I det sista protokollet, under Anna Bremans namn, betonar hon på nytt att “tröskeln för obligationsköp bör vara hög”, och under en fotnot står det att hon reserverade sig mot utökningen av obligationsköpen i november 2020 och i februari 2022.

Bakgrunden är Riksbankens stora obligationsköp mellan 2015 och 2021, som syftade till att göra penningpolitiken mer expansiv. För att “mildra effekterna” på svensk ekonomi av pandemin utökade Riksbanken från mars 2020 fram till den 31 december 2021 sina köp av värdepapper med totalt 700 miljarder kronor.

Under 2022 utökade man på nytt köpen för att “kompensera för värdepapper som förföll”.

– Min bedömning var att man behövde fortsätta ge stöd, men inte i så stor omfattning. Jag tyckte att storleken på obligationsköpen blev för mycket helt enkelt och att det fanns risker med det.

När räntorna stack iväg ledde det till att Riksbankens balansräkning blödde. Under fjolåret fick Riksbanken ett kapitaltillskott från staten på 25 miljarder kronor, för att återupprätta det egna kapitalet som under 2023 hamnat under den “lagstadgade miniminivån”.

Det är något som har fått hård kritik, bland annat av forne Riksbankstoppen Jesper Hansson.

– Det var svårt att begripa varför direktionen gick ”all in” på tillgångsköp när det fanns andra verktyg kvar, säger han i en intervju med EFN Finansmagasinet.

– I efterhand var det rätt bedömning. Vi skulle ha kört mindre obligationsköp och vi kunde ha trappat ner tidigare. Men vi var i ett läge där BNP föll och finansiella marknader fungerade väldigt dåligt, och en av de saker vi kunde göra var att köpa obligationer för att få marknaden att fungera bättre och ge stöd till ekonomin och inflationen.

Stefan Ingves var en av de som förespråkade stora obligationsköp. Gick ni i clinch då?

– Det är inte alls så jag ser det. Jag tycker alltid att vi har haft väldigt goda diskussioner i Direktionen.

Men hade han fel? 

– Jag skulle inte säga det för att man får komma ihåg att när man sitter och fattar beslut i de här oerhört svåra situationerna när det händer väldigt mycket samtidigt. Det är svårt att veta vart ekonomin är på väg.