Katrine Kielos: Brexit skulle krossa London – istället blev det tvärtom

Vad nästan ingen förstår är att den mest sagolika delen av London är finansdistriktet.

En engelsk mil i kvadrat mellan Towern och Temple, Themsen och Barbican. Detta är Londons gamla gränser, finansdistriktet, The City, är en stad i staden med egen borgmästare och egen poliskår.

Rester av den gamla romerska muren finns kvar (om du vet var du ska titta), gatunätet är till stor del fortfarande medeltida och gränderna ibland smalare än en meter. Det märkliga är att den mest avancerade finanskapitalismen i världen inte har ersatt detta. I stället har den flyttat in.

Den hemlighetsfulla tradingfirman Jane Street Capital med sina 3 500 anställda tjänade, enligt Financial Times, mer förra året än börsjättar som Visa, Coca-Cola, Astra Zeneca och Volkswagen. Jane Street Capital håller till på 2 ½, Devonshire Square. Sådana adresser finns bara i London. Genom århundradena har byggnaderna i The City slagits samman och delats upp. I stället för att numrera om hela gatan lägger man bara till ett halvt nummer.

Detta är inget finansdistrikt. Det är en 2 000 år gammal handelsstad som har lyckats överleva.

När Storbritannien för tio år sedan röstade för att lämna EU var det mot finansdistriktets uttalade vilja. Hedgefonderna borta i Mayfair var i många fall högljutt för brexit. De opererade globalt och gillade inte EU:s AIFMD-direktiv. De uppfattade det som kollektiv bestraffning för finanskrisen 2008 (till vilken de såg sig själva som – för en gångs skull – rätt oskyldiga).

Men för bankerna, försäkringsbolagen och institutionerna i The City såg kalkylen annorlunda ut. Härifrån kunde man till skillnad från i Mayfair se floden: den stora bruna vattenmassa som två gånger om dagen fortfarande byter riktning med tidvattnet. I 2 000 år har Themsen fört människor, varor, kapital och idéer till London. The City må i dag se ut som en skog av stål och glas.

Men The City är fortfarande en hamn.

Och hamnar blir inte rika på att stänga sig mot världen.

På midsommaraftonskvällen 2016, efter att det stod klart att Storbritannien hade röstat för att lämna EU, kom en kompis som jobbade på 10 Downing Street till flodens södra strand där jag och de flesta andra journalister höll till (på grund av de fördelaktiga fotovinklarna mot parlamentet). En stund senare stod vi i en rulltrappa upp mot en hotellbar. Han var vit i ansiktet och upprepade ordet: ”Passporting.”

Tio år senare är det nästan hela mitt minne av den kvällen.

Vad han syftade på var rätten för banker och finansbolag med tillstånd i London att sälja sina tjänster i hela EU: en brittisk licens som fungerade som ett ”pass” in på den europeiska marknaden. Det var rädslan: att London skulle dö som finansstad. Man kan tycka många saker om värdepappersköpmännen innanför den gamla romerska muren, men finanssektorn stod för drygt 11 procent av Storbritanniens skatteintäkter. Det visste alla på finansdepartementet.

Dagen innan folkomröstningen hade marknaden övertygat sig själv om att folket skulle rösta mot brexit. Pundet hade stärkts till årets högsta nivå mot dollarn. När resultatet stod klart föll den brittiska valutan till sin lägsta nivå på tre decennier. Inte minst bankaktierna rasade. Barclays föll 25 procent, Royal Bank of Scotland 23 procent och Lloyds lika mycket. Borta i Mayfair fanns förstås hedgefonder som tjänade pengar. De hade blankat brittiska aktier, köpt guld och satsat på att marknaden hade fel.

Efter det chockartade folkomröstningsresultatet väntade sig många en omedelbar ekonomisk katastrof i landet. I stället gled Storbritannien in i något mer svårfångat: en tioårig ekonomisk pyspunka – driven lika mycket av politisk och kulturell osäkerhet som av handelshinder.

Själv undvek jag de första veckorna att jollra på svenska till min bebis på bussen. Jag hade vänner som blivit tillsagda att ”go home” efter att ha pratat europeiska språk på gatan. I tidningarna kunde man läsa om hatbrott mot polska skolor och kulturinstitutioner.

Å andra sidan gick ekonomin helt okej. Finansministern behövde inte lägga fram någon nödbudget. Det var fotbolls-EM. Pubarna var fulla. Bank of England på Threadneedle Street tryckte ner räntan till den lägsta nivån i Storbritanniens historia.

Men det var först i augusti.

Till hösten tog det politiska kaoset vid. Sex premiärministrar på tio år, åtta finansministrar, Boris Johnson som försöker suspendera parlamentet och en Högsta domstol som slår fast att det var olagligt. Till och med drottningen drogs in. Hade premiärministern vilselett henne när han bad henne godkänna beslutet?

Det var oro för att Nordirlandskonflikten skulle blossa upp. Ingen kunde på mycket länge förklara hur Storbritannien skulle lämna EU:s inre marknad och tullunion utan att samtidigt dra en gräns rakt genom den sköra freden däruppe.

Jag åkte till Kent och tittade på de stora lastbilsparkeringar som man byggde längs motorvägen. Om varuflödet över Engelska kanalen fastnade i nya tullkontroller skulle köerna annars snabbt lamslå vägarna, hette det. Hösten 2019 köpte jag en extra frys och ställde i förrådet. Om Boris Johnson inte lyckades förhandla klart ett handelsavtal med EU innan tidsfristen löpte ut skulle Storbritannien krascha ut ur EU utan ett avtal. Då var det risk för matbrist i affärerna.

Det efterlängtade avtalet kommer till slut på julafton 2020, ett par månader in i den stora pandemin. Just denna detalj gör att det för all framtid kommer att vara svårt för världens ekonomer att säga hur stor del av den brittiska ekonomiska pyspunkan det senaste decenniet som faktiskt har att göra med brexit.

Och hur stor del som beror på annat.

Men inne i The City var ljudet från brexit ett annat – det var lägre volym och mer envetet. Banker som öppnade dotterbolag i Frankfurt, Paris och Dublin. Jurister som skrev om kontrakt. Balansräkningar som flyttades, licenser som söktes och tillsynsmyndigheter som förhandlade. Det som inte längre kunde göras från London fick göras via Luxemburg, Amsterdam eller Irland.

The City förlorade sitt ”pass” men inte sin ställning.

Mycket av Londons finansmakt låg någon annanstans. I nätverken, juristerna, handlarna, historien, clearinghusen, engelska språket, kapitalet och de globala grossistmarknaderna för valuta, räntor, derivat och krediter.

Och vad som än händer har London alltid tiden på sin sida. När börsdagen i Asien börjar gå mot sitt slut tar förmiddagen vid i London och när London börjar stänga öppnar New York.

Den brittiska huvudstaden ligger mitt i världshandelsdygnets själva skarv.

Givet att jorden inte slås ur sin bana.

Något som inte ens brexit lyckades med.

Före folkomröstningen varnades det för att 75 000, 100 000 eller till och med 200 000 finansjobb kunde försvinna om britterna röstade för skilsmässa. I stället har antalet jobb inom finans och försäkring i staden faktiskt ökat sedan 2016, enligt ONS, den brittiska statistiska centralbyrån.

Politiken urartade. Ekonomin fick pyspunka. Men den engelska milen i kvadrat mellan Towern och Temple, Themsen och Barbican står stark.

Detta är inget finansdistrikt.

Det är en 2 000 år gammal handelsstad som har lyckats överleva.