Carl-Henric Svanberg blev sjuk i cancer

Det kan sammanfattas med att han är sig lik.

Kvar är det karakteristiska leendet och de kisande ögonen.

De omskrivna framgångsfaktorerna som solbrännan och det vinnande sättet likaså. Fyllda 73 år går det att konstatera att Carl-Henric Svanberg blir mer och mer lik skådespelaren Jack Nicholson för var dag som går.

Carl-Henric Svanberg har varit ständigt aktuell i näringslivet de senaste 30 åren. Inom fyra av de mest betydelsefulla sektorerna har han haft en viktig roll: säkerhet, telekom, energi och transport.

Vd på Assa Abloy, vd på Ericsson, styrelseordförande på AB Volvo och på BP.

Även om han är sig lik tillstår han med ett lätt skratt att den senaste tiden varit tuff och att han känner sig lite ringrostig i intervjusammanhang.

I tysthet har han genomgått den största prövningen någonsin i livet.

Den mot sjukdomen.

– Klart man skulle toppa även med det tuffaste när det kom till cancer.

Han säger det med ett lättsamt skratt.

Som en signal till omvärlden att det inte är något att prata om.

Men vi ska ändå göra ett försök.

Om dagarna ägnar sig Carl-Henric Svanberg numera åt den investeringsverksamhet som han driver tillsammans med hustrun, den forna basen för språkresejätten EF, Louise Svanberg.

– Jag har egentligen släppt alla mina styrelseuppdrag nu utom det i MSAB (Melker Schörling AB, reds. anm.). Jag har lovat döttrarna att sitta kvar där tills vidare, men nu har det ju blivit stabilare efter Melkers bortgång och någon gång kommer jag kliva av även därifrån.

Döttrarna i det här fallet är Melker Schörlings barn Märta Schörling Andrén och Sofia Schörling Högberg. Lojaliteten till Melker Schörling går inte att ta miste på. Under hans ledning tog karriären på Assa Abloy fart. Sådant glömmer inte Carl-Henric Svanberg.

Strukturen som familjen Svanberg har satt upp ska investera i olika fonder och framför allt initiativ som inriktar sig på läkemedel och tech. Men hur mycket kapital som familjen förfogar över och i vilka bolag som familjen äger i är Carl-Henric Svanberg plötsligt tystlåten om.

– Om vår investeringsverksamhet kommer placeras på börsen? Nej, inte i nutid i alla fall. Vi drivs nu av att vara med och att se bolag växa. I det skede av livet som jag och min hustru är i är det heller inte oviktigt att få göra någonting tillsammans med våra barn.

I det gemensamma äktenskapet hade makarna Svanberg med sig tre barn var. De sex barnen är nu tillsammans delägare och på olika sätt engagerade i verksamheten.

– Ja, alltså barnskrällena har ju hunnit bli lite till åren och är nu 30, 31, 33, 35, 40 och 42 år gamla.

Hur gör ni för att hålla sams?

– Så länge jag och Louise är i livet ser jag ingen fara med det. Vi har skapat en struktur där vi gjort det möjligt för dem att i princip över tiden sälja delar av sina innehav till Louise och mig, men de sitter kvar för det är nog roligare att vara med.

– Men jag tror att det är ganska logiskt för våra barn att tycka att det är kul att vara med i det här gänget. Att checka ut och göra något annat verkar inte locka någon och det tror jag skulle kännas mycket konstigt.

Möjligen kan Carl-Henric Svanberg se ett undantag.

– Det är klart att skulle de behöva kapital för att starta någon egen verksamhet skulle jag kunna ha förståelse för det. Men att ta ut pengarna och sätta i någon annan verksamhet tror jag inte är något alternativ. Skulle det vara roligare än att få vara med och bestämma och styra inriktningen här?

Vad har er verksamhet för mål?

– Vi har inget uttalat mål på det sättet. Men vi är alla överens om att prioritera investeringar som har goda syften, till exempel hälsa och sjukvård.

Just hur verksamheten drivs vill han inte säga någonting mera om. Det finns ingen styrelseplats i något aktiebolag som matchar beskrivningen. Mer vill han inte berätta utöver att många av de bolag som intresserar Carl-Henric Svanberg bottnar i hans egen kropp. Både Louise och Carl-Henric Svanberg har gått igenom en svår sjukdomsperiod, som inte minst påverkat deras investeringsfilosofi. Det ska snart visa sig att bakom framgångsleendet finns det en människa som precis återhämtat sig efter en lång konvalescens.

– Både Louise och jag har haft cancer. I mitt fall blev jag diagnosticerad med prostatacancer redan 2016. Man graderar den på en skala som heter Gleason och min låg på den absoluta högstanivån, en tia. Typiskt att man skulle toppa även när det gäller det …

Asbesten som aldrig släppte taget

Efter en framgångsrik operation smög sig sjukdomen tillbaka tre år senare.

– Så då fick jag äta hormontabletter igen för att hålla den i schack. Men det fungerar så den är jag inte så orolig för.

Utöver det har Carl-Henric Svanberg gjort en handfull operationer i just händerna på grund av vikingasjukan. Louise Svanberg har utöver sin canceroperation tagit bort en rekordstor sten i bukspottkörteln.

– Plötsligt fick jag en kraftig hosta och då upptäckte man via röntgen att jag hade fyra liter vätska i lungan. Det visade sig att jag hade mesoteliom i lungsäcken. Vilket är orsakat av asbest.

Mesoteliom är en ovanlig och aggressiv form av cancer som uppstår i lungsäckarna.

Inkubationstiden är uppemot rekordlånga 30–50 år efter kontakt med asbest. År 1974 arbetade Carl-Hernic Svanberg med det numera förbjudna byggnadsmaterialet under en enda dag. Han hade rensat ut från ett bygge. Nu kom plötsligt räkningen.

– Min kamrat och vapendragare från den tiden klarade sig inte utan gick bort i samma sjukdom för tre år sedan. Han kom in för sent till vården.

Sjukdomen är numera ovanlig i Europa och därmed är också behandlingsmöjligheterna kraftigt begränsade. För egen del fick han hjälp av det framstående sjukhuset Dana-Farber i Boston. Louise Svanbergs styrelseplats i sjukhuset hjälpte dem att snabbt hitta rätt läkare.

"Jag har haft så otroligt mycket tur"

I maj 2025 opererade läkarteamet bort Carl-Henric Svanbergs vänstra lungvävnad under 13 timmar.

– Det är ungefär lika länge som man håller på med ett hjärtbyte så det är ingen liten operation.

I nio veckor låg han på intensiven i ett bitvis kritiskt tillstånd.

– Ja, vad tänker man då? Det är en bra fråga. Jag hade ont som fasen. Jag förstår inte hur jag skulle ha klarat mig alls utan Louise, som ständigt var on top of things av alla viktiga frågor, mediciner och strategier. Jag var oändligt hjälplös, efter operationen var jag helt orörlig, jag kunde inte ens klia mig i ansiktet utan assistans. Så illa var det.

Louise Svanberg sov på en brits strax bredvid.

– Klart vi svetsades om möjligt ihop ännu mer av det. Sedan blir man ju ödmjuk inför livet när man tvingas gå igenom något sådant här.

– Det går inte att säga att jag hade otur som drabbades av mesoteliom. Jag kan inte ens säga att jag har haft otur över huvud taget i mitt liv. Tvärtom måste jag säga att jag haft så otroligt mycket tur som fått vara med om så mycket och som fått så många möjligheter att leva ett så fantastiskt liv.

Samtalen som betydde allt

Vi kan stanna en stund vid tur. Det är nämligen ett begrepp som Carl-Henric Svanberg haft anledning att förhålla sig till när det gäller livets lotteri.

Jämte honom bestod familjen Svanberg av storasyster Kerstin. Hon drabbades hårt i livet och förlorade både sin syn och sina ben på grund av sin diabetes. Blott 47 år gammal gick hon bort.

– Hela mitt liv har jag förhållit mig till det faktumet. Varför hon och inte jag? Varför har jag fått precis allt när hon nästan inte fick någonting alls? Den jämförelsen har plågat mig oerhört. Det handlar i slutändan bara om någon form av tur.

Som vd för Ericsson kunde han vittna om vikten av telefoni. Syskonen hördes av varje dag.

– De sista åren levde hon nog lite sitt liv igenom mig. Hon var så tapper och trots alla hennes prövningar var hon alltid glad och stark. Våra samtal blev som en ventil.

Döden

Det finns ett ordspråk som lyder: en frisk människa har tusen önskningar men en sjuk människa har bara en.

– Så är det förstås. Jag märkte det efter min lungoperation att världen krymper ihop väldigt mycket. Det tror jag många äldre håller med om. Att när krämporna tilltar blir världen mindre och mindre. Det blir fullt tillräckligt att försöka hålla koll på sin hälsa. Till sist räcker inte tiden till annat utan mycket får stå på undantag.

Efter den tuffa perioden räknar sig Carl-Henric Svanberg numera sig själv som frisk.

– Kanske att jag inte går jägarmarschen än och mycket är en ansträngning för mig nu som inte var det tidigare. Men så blir det när man tappar tio kilo muskler av att vara sängliggande i nio veckor.

Var det den tuffaste fajten hittills i livet?

– Det får man nog säga att det var. Jag har ju haft ett antal motgångar här i livet, men detta tog priset.

Nio veckor på intensiven gör att man tänker på en annan sak också.

Döden.

– Jag minns när min syster gick bort och det gick att höra den sista sucken som kom från henne. Nyss satt vi bredvid varandra och hon levde och ett andetag senare var hon borta. Oavsett var man befinner sig i sin livstro är det tydligt att själen lämnar det skal som är kroppen. Då känns det tydligt: Vad stort livet är. Inget kan vi ta för givet. Allt kan vara över redan i eftermiddag.

Är du rädd för det?

– Nej, inte för egen del. Jag är orolig över barnen och Louise. Försvinner jag är jag ju borta och då är ju jag den enda som slipper uppleva det. Som god ingenjör har jag inga problem att acceptera att livet bara tar slut. Men jag tänker mer på vad vi gör med vår stund på jorden.

Så ska Sverige fortsätta framåt

När Ericsson sponsrade regattan Volvo Ocean Race lärde han känna biskop Lennart Koskinen. Genom åren har han kommit att räknas in som god vän och i någon form en själasörjare. Det är en person som han kan dela den här typen av tankar med.

Du säger att livet aldrig blir större än när man möter döden.

– Så är det verkligen. Vi måste ta vara på det vi har för sedan väntar bara döden. Den jämförelsen gör livet fattbart och ohyggligt viktigt.

Carl-Henric Svanbergs samhällsengagemang är omvittnat stort. Han har varit ordförande för regeringens AI-kommission och preses för IVA.

Retoriskt frågar han sig själv vad som krävs för att Sverige ska fortsätta vara framgångsrikt de kommande 100 åren.

– Hämta inspiration från historien, uppmanar han, för 150 år sedan var Sverige lika outvecklat som Egypten. Men olika initiativ där enskilda människor, företag och staten möttes gav framgångar. Det lade grunden för välstånd i dag.

Samarbeta för att lyckas

Själv tar han den egna hemorten Porjus som ett exempel. Hur man till en början tog sig till fots mellan Kiruna och Narvik för att förstå om järnmalmen skulle kunna skeppas ut i världen. Kol eller oljedrivna lok kändes inte attraktivt. För att lyckas köra elektriska tåg till Narvik behövdes en kraftstation och valet föll på Porjus. Carl-Henric Svanberg berättar målande hur det gick§§ till när en strid ström av gubbar bar med sig varenda tegelbana och annat material som behövds för bygget, uppför det branta berget.

Han betonar det igen: Enskilda men kraftfulla initiativ. Att vi kunde samarbeta för att lyckas.

– Vilka trodde att det skulle gå? Jo, det var entreprenörer, bankfolk, finansiärer och politiker. De vågade ha en vision och de vågade samarbeta.

Det börjar med rundabordssamtalen i skolan.

– Precis så är det. I Sverige har vi för vana att få ihop saker. Här kan ingenjören, ekonomen, marknadsföraren och politikern samsas vid bordet och se hur man bäst samarbetar. Det är rätt unikt för vårt land. Fortsätter vi att klara av det kommer det gå bra för oss även de kommande 100 åren. Se där, en preses emeritus från IVA har talat.

– Vi är ju inte ett större land än så att om du har en position i samhället så är det väldigt lätt att få kontakt med någon annan makthavare. En Ericssonchef har mobilnumret till bank-vd:n och till alla nyckelpolitiker. Det går snabbt att få till ett möte och att presentera en idé. Det ligger i vårt folkkynne att vara prestigelösa och snabba. Låt oss fortsätta att vara det och gemensamt ha lite visioner.

Olyckan som kostade elva människor livet

Han harklar sig inför frågan om vi i Sverige är för beroende av de amerikanska techjättarna.

– Det är ju inte USA det handlar om egentligen utan det är några få bolag som lyckats tack vare att de har haft ett ovanligt gott samarbete med de stora universiteten. Det är ett klusterunder av ett litet gäng i Silicon Valley, men det har ju inte specifikt med USA i stort att göra.

Apropå USA så har Carl-Henric Svanberg skrivit in sig i historieböckerna av en rad olika skäl. Ett handlar just om en amerikansk kuststräcka som skadades allvarligt vid en olycka orsakad av oljebolaget BP. Carl-Henric Svanberg var relativt ny ordförande och ett ordval gjorde att krishanteringen etsade sig fast.

Efter ett möte med president Barack Obama mötte han pressen på Vita husets gräsmatta och kallade de drabbade för ”the small people”.

Det föll inte väl ut.

– Här är vi tillbaka till döden. För så är det, i den stunden var jag ytterst ansvarig för en olycka som kostat elva människor livet och orsakat skada på vår planet. Det är den svåraste situationen man kan vara i som företagsledare. För mig var det otroligt viktigt att lära mig namnen på alla de elva och varje gång jag pratade om olyckan under den här perioden inledde jag med att påminna om dem som inte kom hem från jobbet den dagen.

– Så det hänger ihop med allt jag gör. Så länge vi lever vill jag vara med och göra det här samhället lite bättre. Förresten vill jag göra det lite bättre även för alla de som inte är födda än. Och lever, det gör jag än.