Carla Norrlöf: Utan ömsesidigt beroende, ingen tillit

I april 2025, vid kulmen av handelsspänningarna, införde USA och Kina strafftullar på 145 respektive 125 procent, vilket kunde minska deras varuhandel med upp till 80 procent. Kallduschen spred sig globalt. För Sverige, där export enligt Världsbanken utgör 43–48 procent av bnp, slår sådana handelschocker hårt mot industri, jobb och statsbudget. Stöten pressade kronan och OMXS30 och förstärkte rädslan för ekonomisk fragmentering.

Ett stillestånd med minskade tullar och återöppnade diplomatiska kanaler nåddes några veckor senare, men de djupare konsekvenserna var ett faktum. Dramat tog en ny vändning när en amerikansk federal handelsdomstol blockerade president Donald Trumps försök att införa omfattande tullar med stöd av en nödbefogenhetslag från 1977 – en juridisk markering som bromsade presidentens maktöverskridande.

Tullkonflikten påskyndade en bredare reträtt från global integration. Regeringar vände sig inåt, företag kortade sina leveranskedjor och kapitalflöden till tillväxtmarknader avstannade. Riskminimering ersatte ”i lagom tid” som styrelserummets mantra.

Detta var ingen plötslig brytpunkt utan en upptrappning av en längre process där det sammanhållande kittet i världsekonomin gradvis lösts upp. Enligt Unctad har utländska direktinvesteringar minskat sedan 2010-talet, multilaterala institutioner marginaliserats och effektivitet har fått vika för motståndskraftiga leveranskedjor. Pandemin och Rysslands krig i Ukraina förstärkte instinkten att kontrollera strategiska flöden av energi, data, teknik och varor.

En strukturell omorientering följde. På det teknologiska planet vidtog USA exportrestriktioner på halvledare och AI, för att hämma Kinas framsteg, av oro för dubbla användningsområden och säkerhetsrisker. Peking svarade genom att bygga parallella försörjningskedjor, stärka sin inhemska chipproduktion och skärpa regleringen av digitala plattformar. Politiskt förstärktes ambitionen att hävda kontroll över strategiska flöden.

EU drev igenom omfattande regler för att begränsa amerikanska teknikjättars inflytande och försvara sin digitala suveränitet. Regionalt intensifieras diskussionerna om självständig förmåga. I Sverige till exempel väcktes idén om en svensk-finsk ”chipkorridor” som ett skydd mot framtida brister. Regeringar världen över lokaliserar datalagring och bygger ut strategisk kapacitet för att undvika ensidig exponering.

Den världsordning som präglade efterkrigstiden fram till 2000-talet har fått ett ansikte i Joseph Nye – och hans bortgång har också blivit en symbol för en era i upplösning. Han myntade begreppen ömsesidigt beroende, djupt engagemang och mjuk makt, och personifierade den liberala ordningens ideal – öppen, ståtlig, med glimten i ögat.

Under en paneldiskussion, där tre fnissande deltagare kallades ”de tre björnarna” efter att samtalet glidit in i ett internskämt, lutade sig Joseph Nye plötsligt fram mot mig och viskade: ”Du har förvandlats till Guldlock.” Det var ett lättsamt ögonblick, men bakom humorn låg hans övertygelse – att inflytande inte är något man bara kan ta – det byggs genom förtroende, grundat i ömsesidighet. I dag bleknar den möjligheten. I en värld där relationer allt oftare görs till säkerhetsfrågor och beroenden ses som sårbarheter, urholkas både den mjuka makten och den tillit som en gång gjorde globalt beroende möjligt, lönsamt och fredligt. Det sätter tonen för hur människor ser på varandra i vardagen.

Denna nollsummelogik stannar inte vid nationsgränser, den präglar hur individer relaterar till varandra. I Nordamerika och Europa speglar växande social isolering den internationella fragmenteringen. Ensamhet har blivit ett folkhälsoproblem. Bidragande faktorer är ökande skärmtid och svagare lokalt engagemang. I genomsnitt, använder amerikaner skärmar sju timmar om dagen, svenskar lite mer än sex timmar. En undersökning av Amerikanska psykiatriska föreningen förra året visade att 30 procent av vuxna kände sig ensamma åtminstone en gång i veckan.

I Sverige – länge en symbol för stark social tillit – visar SBU att omkring en fjärdedel känner sig socialt isolerade. Samtidigt har deltagandet i civila, religiösa och lokala grupper rasat i USA – en trend Robert Putnam fångade i Bowling alone. Pewinstitutet bekräftar denna trend – enbart 34 procent av amerikaner säger att ”det går att lita på folk”, jämfört med 46 procent 1972. År 2023 angav färre än hälften av amerikanerna att de litar på sina grannar, och en AP-NORC-undersökning rapporterade att bara en tredjedel av vuxna amerikaner engagerar sig i volontärarbete.

Den ökande digitala interaktionen signalerar ett bredare skifte bort från gemensam tid. Samma krafter som gröper ur diplomatisk och ekonomisk tillit – misstro, barriärer, reträtt – återspeglas i samhället. Social fragmentering är ingen slump, den uppstår när tillit kollapsar. Människor drar sig undan från gemensamma institutioner när de inte längre uppfattar dem som rättvisa eller effektiva. Reträtten försvagar möjligheten att återuppbygga förtroendet. En ond cirkel skapas där misstro föder isolering, och isolering fördjupar misstro.

Lösningen är inte en total tillbakagång från strategisk frikoppling. Riskhantering och motståndskraft är viktiga i det aktuella geopolitiska läget, men länder måste också återinvestera i tillitens grund – ledarskap som tydliggör ansvar och gemensamma insatser, institutioner med demonstrerad legitimitet, samhällen som stärker ömsesidighet och kulturella band som bevarar empati. Utan ömsesidigt beroende kan ingen varaktig tillit slå rot. Och utan tillit återstår inte ordning – utan entropi.