Katrine Kielos: Därför har världens rikaste land panik

Det finns ett klassiskt skämt om en man som flyttar till Schweiz. Han går in på banken i Zürich, lutar sig fram mot banktjänstemannen och väser nervöst: ”Jag har en miljon schweizerfranc här i väskan. Jag vill öppna ett konto.”

Banktjänstemannen tittar på honom och svarar: ”Min herre, bara för att ni är fattig behöver ni inte viska.”

I världens rikaste land (mätt i förmögenhet per vuxen) är det nämligen lätt att börja känna sig fattig. Eftersom allt är relativt.

Den 14 juni röstar Schweiz om att sätta tak på sin egen befolkning. Enligt förslaget ska landet inte få ha fler än 10 miljoner invånare. Och med en befolkning som redan är 9,1 miljoner (varav en fjärdedel är utländska medborgare) skulle det innebära att regeringen hade behövt vidta åtgärder för att minska invandringen ganska direkt.

Schweiziska storbolag varnar för ekonomiska problem om förslaget går igenom. Näringslivet behöver internationell arbetskraft, skriver Bloomberg. Läkemedelsbolaget Roche har anställda från över 100 länder på sitt huvudkontor i Basel. Google har över 5 000 anställda i Zürich från 85 länder.

Dessutom skulle befolkningstaket i praktiken riskera att bli en ”schwexit” från den gemensamma europeiska marknaden. Schweiz är som bekant inte medlemmar i EU men accepterar EU:s princip om fri rörlighet av människor mot att få tillgång till den gemensamma europeiska marknaden. Ett hårt befolkningstak skulle säga upp den ordningen.

Idén om ett befolkningstak är dock populär bland väljarna. De klagar på skyhöga hyror, trafikstockningar och överfulla tåg. Precis som i skämtet om mannen på banken i Zürich kan man i Schweiz vara rik på pengar och ändå känna sig fattig på utrymme. Bostadspriserna har stigit stadigt och i Zürich och Genève står under en halv procent av lägenheterna tomma. Det är inte lätt att hitta en bostad.

Mannen bakom den kontroversiella folkomröstningen är Thomas Matter – en bankman som när han jobbade på Merril Lynch i London, enligt The Times, brukade hänga på samma vinbar som den blivande brittiske högerledaren Nigel Farage. Thomas Matter räknas i dag som det schweiziska parlamentets andre mest förmögne ledamot, vilket säger en del …

Hans parti, SVP, pratar hur som helst om befolkningstaket som en väg att bevara den schweiziska livsstilen och skydda miljön från för stor mänsklig belastning. Detta handlar med andra ord om den gamla idén att för många människor tär på ett lands resurser.

Den tanken är betydligt äldre än den moderna europeiska invandringsdebatten.

Ja, den går hela vägen tillbaka till den brittiske ekonomen Thomas Malthus.

År 1798 hävdade Thomas Malthus att befolkningen tenderade att växa snabbare än matproduktionen. Förr eller senare skulle resultatet bli svält, sjukdomar och misär. Och alla som någon gång stått i en bostadskö eller försökt få tag på en förskoleplats förstår tanken. Om fler människor ska dela på samma mängd resurser blir det mindre kvar åt var och en. Det känns intuitivt rätt.

Problemet är att Thomas Malthus hade fel. Han fokuserade nämligen på fel ekonomisk kroppsdel. Thomas Malthus såg människan som en mun att mätta. Men människan är också något annat: en hjärna.

Det visade sig förändra hela ekvationen.

Den amerikanske ekonomen Julian Simon gick till historien som mannen som bevisade detta. Hans tes var enkel: fler människor betyder fler hjärnor, och fler hjärnor betyder fler lösningar. När en resurs börjar ta slut stiger priset. Det höga priset gör det lönsamt att leta efter mer, att använda mindre, att hitta ersättningar. Knappheten löser med andra ord sig själv.

Människan är inte främst en mun att mätta – hon är den yttersta ekonomiska resursen!

Julian Simon nöjde sig inte med att hävda detta i teorin. År 1980 utmanade han sin främsta meningsmotståndare på ett vad.

Paul Ehrlich var en biologiprofessor vid Stanford som egentligen forskade på fjärilar. År 1968 hade han blivit berömd med boken The population bomb. Där tog han Thomas Malthus gamla idé och skruvade upp katastrofen till elva. Människorna förökade sig för snabbt, maten och resurserna skulle inte räcka och inom några år skulle hundratals miljoner människor svälta. Boken sålde i miljoner exemplar. Julian Simon var dock övertygad om att analysen var fel och det hela slutade med att de båda herrarna slog vad.

Upplägget var enkelt: låt priserna döma.

Blir något knappare stiger priset. Blir det rikligare faller priset. Så om Paul Ehrlich hade rätt, om världen verkligen höll på att ”ta slut”, då borde råvarupriserna stiga över tid. Och om Julian Simon hade rätt, om människan skapar mer än hon förbrukar, då borde de falla.

Paul Ehrlich fick välja vilka råvaror de skulle slå vad om. Han valde fem metaller: krom, koppar, nickel, tenn och volfram. Tillsammans med två kolleger satsade han 1 000 dollar. Sedan väntade de i tio år.

Under tiden växte världens befolkning med omkring 800 miljoner människor. Om Thomas Malthus och Paul Ehrlich hade rätt borde trycket på resurserna ha blivit hårdare och metallerna de hade slagit vad om borde ha blivit dyrare.

Men det blev tvärtom.

När vadet löpte ut 1990 hade priset på alla fem metaller fallit. Paul Ehrlich skickade Julian Simon en check på 576,07 dollar.

Utan kommentar.

Här kan man förstås invända att metallpriserna sedan dess har stigit. Inte minst koppar. Men det beror inte på att jordens befolkning har ökat utan på ny efterfrågan från bland annat elbilar och datacenter. Julian Simon hävdade dock inte att varje råvara alltid skulle bli billigare. Bara att ökad befolkning skulle leda till mer uppfinningsrikedom. Den typen av massvält som Paul Ehrlich förutspådde i sin bok fick vi inte. Fler människor betydde inte bara fler munnar. Det betydde också fler forskare, bönder, ingenjörer och företagare

Den schweiziska folkomröstningen nästa vecka visar dock att den här debatten är långt ifrån avslutad. Och dessutom mer komplicerad: Schweiz håller inte på att få slut på vete eller ris. Schweiz upplever sig hålla på att få slut på bostäder, tågsäten och byggbar mark.

Dessa marknader är ofta trögare.

När efterfrågan på bostäder stiger går priserna upp. Men det växer inte automatiskt fram några nya hus ur marken. Särskilt i rika länder med starkt lokalt motstånd mot byggande, hårda regler och alper som står i vägen där folk vill bo.

Nästa vecka röstar Schweiz om vilken ekonomisk kroppsdel de vill lägga tyngden på. Vi har ju både munnar och hjärnor. En människa behöver bostad, men kan också bygga bostäder. Hon tar plats på tåget, men kan också planera järnvägen. Hon söker vård, men kan också bemanna sjukhuset.

Avgörandet kommer den 14 juni.

I den här ronden.

Av en mycket lång ekonomisk debatt.