Därför lämnade han Sveriges största börspodd

Morgontrafik. Köerna slingrar sig in mot Stockholm.

I en röd Tesla vrider John Skogman plötsligt ratten åt höger, rätt in i den tomma bussfilen. Elmotorn accelererar ljudlöst. Det suger till i magen medan vi lämnar bilkön bakom oss.

– Jag tänker såhär ibland, vad är problemet med om jag kör i bussfilen? Jag tar en risk som gynnar alla andra. Nu riskerar jag ju böter, samtidigt som jag avlastar trafiken.

Det blir tyst en halv sekund.

– Ja, och så kommer vi ju framåt.

Han är 45 år gammal. Daytrader och rikskänd som den ettrige sanningssägaren i Börspodden – Sveriges största podd om aktier som han gjort ihop med kollegan Johan Isaksson sedan 2013. Varje vecka har 50 000 av landets mest börsintresserade pluggat in hörlurarna och lyssnat på beska kommentarer om situationen i Finanssverige just nu.

Behållningen har inte minst varit just John Skogmans ”zero fuck to give”-ton.

Som om Leif GW Persson kom från Umeå och var ohälsosamt intresserad av aktier.

Fram till nyss då. Efter avsnitt 600, som sändes för bara några veckor sedan, lade programmet ner utan förvarning. Trots intäkter på 120 000 kronor per avsnitt. Eftersom han inte har X (tidigare Twitter) och bara några tusen följare på Instagram är han nu plötsligt något så unikt som en influencer utan stor plattform. Var det här verkligen en så bra idé?

"Kanske är jag en föredetting nu"

John Skogman tittar ut över den tomma vägen. Han kanske delar Leif GW Perssons hållning till världen – krass, ärlig och småhumoristisk – men inte utseendet. Rakad skalle, ett klurigt leende på läpparna, pigga, isblå ögon, småsportigt klädd.

– Vem vet om någon kommer ihåg John Skogman om tre år. Kanske är jag en föredetting nu. En has been.

Han låter inte det minsta ledsen. Snarare tvärtom. Sporrad. Som om han gillar att ha satt sig själv i skiten. Det ligger i så fall helt i linje med hans personlighet. Impulsiviteten driver honom framåt som en Duracellkanin. Han skrattar glatt.

– Efter gymnasiet drog jag till London. Jag sade inget till någon. Satte mig bara på planet, utan pengar eller planer. Första natten sov jag på en nymålad parkbänk så hela jackan blev randig. Sedan tog jag jobb som diskare och fick sparken på trettio minuter. Men det löste sig ändå!

Det blir rött. Teslan saktar in.

– Jag fattar beslut väldigt fort. Jag är rädd varje dag när jag vaknar. Att i dag är dagen då jag får för mig något riktigt dumt. Sätter allt på ett kort och förlorar alltihop.

Det har hänt förut. Trogna poddlyssnare vet att han älskar att berätta om hur han vid två tillfällen lyckats torska alla pengar på börsen – men rest sig båda gånger.

Det finns dock en stor skillnad mellan den unge John Skogmans extrema risktagande och dagens vuxne man. Frun Saskia och barnen Greta, 13, Ines, 12, och Liv, 8.

Det är familjen som håller honom på jorden. Det blev uppenbart när vi någon timme tidigare möttes upp i deras Brommavilla. En funkisbyggnad i två plan från 40-talet. Ljus fasad. Stor gräsmatta på baksidan. Enligt Booli är den värderad till runt tjugo miljoner kronor, men ger snarare en känsla av tryggt vardagsliv än påkostad lyx.

John Skogman själv viftar snabbt bort alla idéer om flärd.

– Välkommen till ful-Bromma! Här bor vi som inte har råd att bo på de riktigt fina delarna.

I köket kommer Saskia med kärleksfulla förmaningar om att inte dricka för mycket kaffe.

– Det skadar inte att jag har en psykologutbildning i botten, säger hon med glimten i ögat.

Slänger in en order på 100 000 kroonor

För att säkra den här delen av sitt liv från sig själv har John Skogman sedan länge betalat tillbaka hela lånet på bostaden och satt av några miljoner i aktier. En portfölj på poster i flera hundra bolag som han lovat sig själv att aldrig sälja av. I stället återinvesterar han vinsten. Just nu ligger innehavet i den på tolv miljoner.

Det där med kaffet är dock inget John Skogman lyssnar på. När vi knappt tio minuter innan börsöppning rusar in i hans källarkontor har han förutom kopparna hemma även hunnit klämma en Cola Zero i bilen.

Källarkontoret är helt vigt åt daytrading och har en distinkt karaktär av studentkorridor. Ett gäng skrivbord med enorma skärmar. Några flaskor sprit. Ett pingisbord (väldigt dyra pingisracketar, flikar John Skogman in). Några gamla soppåsar, en kartong Kexchoklad.

Utöver John Skogman sitter hans poddkollega Johan Isaksson där, liksom två yngre killar (”stjärnor, båda två”).

– Det händer inget speciellt på börsen i dag, konstaterar Johan Isakssson torrt.

Det uppstår trots det en andaktsfull stämning när klockan slår 09.00. Inför intervjun har jag lovat John Skogman att inte se på när han lägger order – så jag ställer mig en bit bort. Det är en hederssak. Ganska snabbt tröttnar han på situationen. Han vill visa hur han jobbar.

– Äh, kom hit. Nu ska jag visa hur det funkar med robothandeln. Den är så jävla störig.

Snabbt slänger han in en order på 100 000 kronor. Den går igenom. Först två stora order senare händer det han vill påvisa – att daytradingen är präglad av störningar i form av robothandel som äter på små marginaler av varje transaktion. Något som hade gått att påvisa med betydligt mindre köp. Men just pengar är ingen bristvara i John Skogmans jobb.

Jag frågar, utan omsvep, hur mycket han egentligen sitter på. En fråga som är lite känslig. Han har på grund av sitt ivriga poddande ibland misstänkts vara en ganska kass trader, lite efter samma logik som den om misslyckade konstnärer som blir bildlärare. Om man är bra på något så lägger man väl inte tid på annat?

– Ungefär sjuttio, svarar han med samma tonfall som om en hantverkare skulle prata om sina skruvmejslar.

Innan jag ens hinner be honom verifiera det börjar han klicka upp sina olika portföljer i webbläsaren. Tjugo miljoner här. Tio miljoner där. Bara på Börspoddens egna konto ligger över åtta.

– Men de pengarna går ju inte att få ut ur företaget. Vi har köpt ett företag för två miljoner, de gör broccolijuice. Ingen tror på dem, men jag gillar vd:n.

"Har velat sluta hundratals gånger"

Vi går in i den välutrustade poddstudion. John Skogman pekar på en stor trave papplådor. Rycker på axlarna.

– Där ligger allt vår merch. Vi beställde dem alldeles nyss, men, ja, nu är ju podden nedlagd så vad ska vi göra med dem egentligen? Vi har fått betala tillbaka stora summor till olika sponsorer också. Vi var fullbokade med reklaminslag hela våren. Nu blir det ju inget med det.

Han kastar över en keps till mig. Den är broderad med ”Börspodden” i stora, blå bokstäver.

– Du får den.

Jag tar sats. Varför lade de ner podden – egentligen? Den drog in bra pengar. De har massor av trogna lyssnare och de fyller ett tomrum som sanningssägare i finansvärlden. Det är också uppenbart att John Skogman och Johan Isaksson inte är ovänner. Bara förra veckan var de på skidsemester ihop. De sitter kvar på kontoret, mitt emot varandra. Vad hände?

– Om det inte varit för Johan så skulle podden vara nedlagd för länge sedan. Vorde det upp till mig hade vi lagt ner redan vid avsnitt 12. Jag har velat sluta hundratals gånger.

Han ler snett. Fortsätter.

– Min fru brukar säga att jag har poddmens en gång i veckan, för jag blir på så grinigt humör över av att behöva göra saker som känns tvingande.

En känsla som går att relatera till, även för en mindre impulsiv person som jag. Att varje vecka, alltid, i över tio år behöva göra samma sak med samma person är att leva en väldigt inrutad tillvaro. De första åren av podden kunde de inte ens åka på egen semester utan var tvungna att resa ihop. Det fanns inte tillräckligt bra teknik för att distanspodda.

Jag frågar om nedläggningen alltså beror på att Johan Isaksson, för första gången, också var lite trött på det. För första gången under hela dagen stannar John Skogman upp i ordflödet. Blir lite fundersam. Nästan förvånad. Som om han själv, i realtid, inser vad som har hänt.

– Ja, så är det nog.

Vi bryter upp. Rör oss mot Sats på Odenplan. Det brukar vara så här, säger han. Han kommer in till kontoret, härjar på en stund och hetsar de andra och när de tröttnar säger kollegorna till honom att springa av sig en stund. Med tiden har han insett att han är bra på det. Riktigt bra.

– Jag springer milen på under fyrtio minuter. Det är bra för att vara 45 år gammal. Jag har alltid velat vara ett underbarn. I stället är jag bara småbra på det mesta. Men det här med löpning, här har jag en chans! Jag är så gammal nu att konkurrensen börjar försvinna.

Drivkraften att prestera – parad med en långtgående självinsikt om sina egna begränsningar, är ett återkommande inslag i smått och stort. Under dagen kommer han bland annat utse sig själv till den som ätit mest på McDonald’s utan att bli tjock och den som äter snabbast mat av alla på Riche.

Jag har i ett tidigt skede i planeringen försökt förhandla bort just gympasset ur dagens väldigt späckade schema. Men John Skogman stod på sig. Det är ren narcissism säger han, men han vill ändå visa hur snabb han är. Vi gör en kompromiss. Fotografen knäpper några bilder. Sedan går jag i väg och tar en semla på ett närliggande fik.

Efter exakt 39 minuter plingar det till. En bild på en löpbandsdisplay. John Skogman har precis sprungit milen.

"Jag blåste allt på en match"

En stund senare sitter vi på Riche vid Stureplan. Finansbranschens egen fritidsgård. Här är han rätt ofta, säger John Skogman. Självbilden av honom som en brokig outsider, helt oanställningsbar på banker och byråer verkar inte helt nått resten av Stockholm. Han hälsar vant på hovmästaren som leder oss till ett av restaurangens bättre bord, med utsikt över hela lokalen.

I dag äter John Skogman lunch med sin bror Nicklas. De är som syskon ofta är, på samma gång väldigt lika och väldigt olika. Inte minst kläderna skiljer dem båda ut – Nicklas är till skillnad från brorsan propert klädd. Dyr kavaj, lika dyr skjorta, dyrt allt. De ses ofta. Bor i samma område. Går på Björklövens hockeymatcher ihop. Och snackar jobb. Precis som John Skogman är brorsan djupt inne i finansvärlden, men han som analytiker på Nordea.

Jag undrar hur det är möjligt att två läkarbarn tagit just denna väg i livet. Vad höll de på med hemma egentligen?

Nicklas Skogman funderar:

– Vi hade egentligen inga krav på oss alls. Mamma och pappa var nöjda om vi fick godkänt på proven. Det fanns inte det minsta prestationskrav. Däremot höll farfar och pappa på väldigt mycket aktier. Och vi syskon spelade brädspelet Börsen hela tiden och när vi inte gjorde det hängde vi med pappa och spelade på tipset. John startade ju till och med ett bettingbolag som hette Tipsklubben och övertygade oss lillebröder att haka på. Tjugo kronor i veckan skulle han ha. Men Tipsklubben gick i konkurs.

John Skogman ser nöjd ut.

– Jag gjorde en John Skogman och blåste allt på en match.

Han funderar en liten stund.

– Hade jag varit bättre på spel än jag är hade jag gjort något sådant i stället för det jag gör nu. Jag var ändå helt okej på poker ett tag när jag var runt tjugo. Vann några turneringar. Men jag är bättre på börsen.

Det märks att de starka åsikterna går i släkten. Medan köttbullarna kommer in börjar de, rörande överens, diskutera allt som är fel i Sverige i dag. Drastiska åsikter flyger över de rårörda lingonen och det gräddiga moset. Som att sitta mitt i ett avsnitt Börspodden. Jag frågar brorsan om John Skogman alltid är sådan här.

– Ja. När han har en åsikt så lindar han inte in den. Han vill att den ska gå fram. John i podden är verkligen bara, ja, ocensurerade John.

John Skogman är klar med maten före oss andra (snabbast på Riche, som sagt). Jag och Nicklas Skogman lägger på ett kol. Medan vi skyfflar in köttbullar i munnen frågar jag om han är orolig för sin bror nu när podden är nedlagd.

– Inte ekonomiskt kanske. Mer som person. Vad ska han egentligen hitta på med all sin tid?

Nicklas Skogman ska tillbaka till jobbet. Vi går ut i den kyliga Stockholmsvåren. Tanken är att vi ska avsluta dagen på Carnegie för att prata några case med John Skogmans börsmäklare. Men det är han inte alls sugen på.

– Ska vi ta och avboka det där eller? Mäklaren blir ändå glad att slippa. Det vet jag. Vi tar en öl i stället.

Kort därefter sitter vi på John Scott’s på Kungsgatan. Här är murrigt, irländskt och nästan helt tomt. Förutom en och annan proffsdrickare har vi hela stället för oss själva. Det är stor skillnad från Riche, där många av gästerna omärkligt låter affärsluncherna glida över i en eftermiddagsöl.

Den luttrade daytradern kan inte låta bli att göra en snabb marknadsanalys och börjar leverera långsiktiga marknadsinsikter på sitt typiskt, chosefria sätt.

– Det här stället kommer att kursa. De unga har slutat dricka och, ja, vad är det ägaren Kopparbergs säljer? Exakt. Cider. Alkohol till ungdomar. Aktien har taktat nedåt i flera år nu.

Finansroyalty eller John Skogman – föredettingen?

Såhär kan han prata på i evigheter. Försiktigt leder jag därför in samtalet på framtiden.

Den där som hans bror är bekymrad över.

– Jag vet inte. Jag har redan tackat nej till att skriva krönikor varje vecka för EFN. Det är för ofta! Och jag orkar inte skriva någon bok. Det är för tråkigt.

Han är villrådig. Jag kommer på mig själv med att helt bryta reporterprotokoll och själv börja komma med förslag. Så svårt är det inte att skriva en bok, försöker jag. Den behöver inte vara tjock. Skriv femton långa krönikor och fyll ut med lite bilder och statistik så är du hemma.

John Skogman hummar.

Eller politiker kanske? Kan det vara något?

Han tar sig över hjässan.

– Jag vet inte. Jag kanske får ett utbrott och så blir jag ”cancelled” på en gång.

Ölen slinker ner snabbt. John Skogman låter blicken vandra genom lokalen. Så här långt inne i den mörka lokalen lyser dagsljuset nästan bländande. Han tittar ut. Upprepar orden från i morse igen. Som ett litet mantra.

– Vem vet var jag är om tre år. Kanske är jag finansroyalty. Eller så är jag John Skogman. Föredettingen.

Ansiktet spricker upp i ett leende. Vad som helst kan hända.