Därför vill alla ha Ukrainas naturresurser

Kan Rysslands invasion av Ukraina delvis ha handlat om kontrollen över landets resurser? För Ukraina har stora reserver av järnmalm, mangan, titan och kol, men även bördiga svartjordar, vilket gör landet till en av världens största spannmålsexportörer och ledande producent av solrosolja.

Men det stora diskussionsämnet är ändå sällsynta jordartsmetaller. Det handlar om en grupp av 17 metalliska grundämnen som besitter supermagnetiska egenskaper och ibland kallas för ”den nya oljan” i betydelse för framtidens industri. Några av dem spelar en nyckelroll för att kunna utveckla allt från avancerad mikroelektronik till kraftfulla vindkraftverk. 

Donald Trump ville få till en “deal” kring dessa metaller till ett värde om 500 miljarder dollar. Namnet till trots är de sällsynta jordartsmetallerna dock inte alls särskilt sällsynta, utan tvärtom rätt så vanliga. Frågan är dock hur mycket sällsynta jordartsmetaller som det egentligen finns i Ukraina? Och hur mycket av tillgångarna finns på mark som i dag kontrolleras av Ryssland?

Kan Ukraina bli en global aktör på råvarumarknaden?

De mest värdefulla fyndigheterna av sällsynta jordartsmetaller finns i dag i Kina, som står för cirka 70 procent av världens utvinning och över 80 procent av bearbetningen. Kina har därmed en stark kontroll över den globala tillgången på dessa strategiskt viktiga resurser, vilket har lett till geopolitisk osäkerhet och konkurrens mellan stormakter. USA och västvärlden har försökt minska sitt beroende av kinesiska råvaror genom att investera i alternativa leveranskedjor. Och här har Ukraina seglat upp som en potentiellt mineralstinn joker i kortleken. För trots sin stora råvarubas har Ukraina hittills inte varit någon aktör alls på marknaden för sällsynta jordartsmetaller. 

Råvaruexperten Magnus Ericsson, adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, ifrågasätter Ukrainas potential att utvinna sällsynta jordartsmetaller kommersiellt. Han menar att det saknas fyndigheter av tillräckligt hög kvalitet för att vara lönsamma att bryta.

– Ja, det finns i alla fall inga kända fyndigheter som är eller kan bli brytvärda under de närmaste 10 åren, även om kriget skulle sluta direkt. De förekomster av sällsynta jordartsmetaller som finns är i princip bara intressanta för vetenskapen men knappast för några kommersiella gruvbolag, säger Magnus Ericsson till EFN Finansmagasinet.

Ägandefrågan – ett hinder för utländska investeringar

Axel Sjöqvist, doktor i geologi och affilierad forskare vid Göteborgs universitet, håller med men poängterar att Ukraina kan ha outvecklade förekomster som bör undersökas vidare.

– Jag kan inte säga att det helt saknas brytbara fyndigheter, för faktum är att Ukraina har några geologiska förekomster som verkar lovande, men som ännu inte är tillräckligt undersökta. Det är visserligen långt ifrån att öppna gruvor där, men detta är väl värt att undersöka närmare, säger han till EFN Finansmagasinet.

Han säger också att det är orimligt att Donald Trump skulle kunna få till ett avtal på 500 miljarder dollar kring sällsynta jordartsmetaller. Som en jämförelse är börsvärdet på världens sex största gruvbolag i dag 500 miljarder dollar – sammanlagt. 

– Det är svårt att tolka vad Trump menar, men det finns ju inte på kartan att värdet för sällsynta jordartsmetaller i Ukraina skulle kunna vara 500 miljarder dollar. Även om råvaror likt dessa är jätteviktiga så ligger de tidigt i värdekedjan, vilket innebär att de måste förädlas för att få upp värdet, säger han.

– Trump sa att han vill ha sällsynta jordartsmetaller, men vi som jobbar med detta förstod direkt att han inte menar detta, utan naturresurser i allmänhet. Så det hela måste grunda sig på ett missförstånd, säger Axel Sjöqvist.

Vad sa du? Är Trumps uttalande egentligen bara ett stort missförstånd?

– Ja, det tror jag. Ukraina är Europas största gruvland och en viktig spelare när det gäller järnmalm, stenkol, titan och så vidare, men jag är mer tveksam kring viktigheten kring sällsynta jordartsmetaller, säger Axel Sjöqvist.

Hans branschkollega Magnus Ericsson håller med:

– Ja, det är helt snurrigt. Värdet av all gruvproduktion i hela världen, undantaget kol, är omkring 1 000 miljarder dollar per år. Motsvarande värde för sällsynta jordartsmetaller är kanske 10 miljarder dollar per år, och även om det skulle visa sig att all sådan produktion skulle kunna hamna i Ukraina så skulle det ändå ta 50 år att få ihop 500 miljarder dollar. Så Trumps siffra är helt tagen ur luften, säger Magnus Ericsson.

Varför tror du att Trump först ändå var så intresserad av att få till ett avtal kring sällsynta jordartsmetaller med Ukraina?

– Ingen aning, men kanske är det Ukraina själva som har planterat detta, och pyst ut lite underrättelser bakvägen för att få USA att bli intresserade. Men det vet man ju inte. Och för övrigt är det lika tokigt att försöka utvinna sällsynta jordartsmetaller också på Grönland, säger Magnus Ericsson.

Hur ska Ukraina då kunna undersöka och ta tillvara på sina mineraltillgångar? Enligt Axel Sjöqvist saknar landet kompetensen:

– Ukraina har en bra berggrund med stor resurspotential, men det skulle behövas stora internationella gruvföretag som etablerar sig där med sin expertis. Kanske var det detta som Trump hade i åtanke, säger Axel Sjöqvist.

Vad säger du om hypotesen att Ryssland attackerade Ukraina på grund av tillgången till gruvor och andra råvaror?

– Det tror inte jag. Ryssland har själva så otroligt mycket resurser, inklusive sällsynta jordartsmetaller, att man inte är i särskilt stort behov av Ukrainas, säger Axel Sjöqvist.

Både Axel Sjöqvist och Magnus Ericsson tar upp en annan väsentlig sak, nämligen att om Ukrainas befintliga fyndigheter ska omfattas av landets avtal med USA så finns det en annan stor utmaning: Ägandet. Många av gruvorna ägs bland annat av ukrainska oligarker, och de är knappast pigga på att dela med sig av rättigheterna  utan ersättning. 

– Nej, självklart vill ägarna ha betalt för sina rättigheter som regleras i tillstånd som normalt är på 30–50 år. Men frågan är om de ens går med på någon affär. Dessutom går åtminstone ett av de tre största järnmalmsbolagen med förlust, och man kan ju fråga sig om USA verkligen vill ha förlustbringande verksamheter, säger Magnus Ericsson.