Den återförtrollade världen

Den här texten publicerades i nummer 4 av Sikt, vintern 2025.

Av: Karl Ove Knausgård

***

Första gången jag såg en dator var 1984.

Jag var femton år och bodde i en sparsamt befolkad trakt vid en älv, miltals från närmsta stad, i ett land långt, långt norrut, vid världens yttersta rand. En skylt lyste över närbutiken som varje dag stängde klockan fyra, i övrigt var den visuella stimulansen begränsad till åkrar och träd, träd och åkrar, och till bilarna som körde på vägarna. På hösten och våren regnade det så mycket att älven svämmade över sina bräddar; jag minns att jag kunde stå i vardagsrumsfönstret och se hur den fyllde ängen där vi spelade fotboll, målen som stack upp ur vattnet. Det fanns bara en tv-kanal, två radiokanaler, och tidningarna trycktes i svartvitt. Nyheterna från Iran och Israel, Egypten och Sydafrika, England och Nordirland, usa och Indien, Libanon och Sovjetunionen ägde rum långt, långt borta, som i en annan värld. För att förstå en människa måste man veta vad som hände i världen när hon var tjugo, lär Napoleon ha sagt en gång. Citatet är nog apokryfiskt, men det gör det nödvändigtvis inte mindre sant. För mitt vidkommande är det den här världen vid älven som gäller.

När jag slår mig ner för att skriva en roman är åttiotalet den naturliga tiden, som om det skulle vara världens egentliga form, dess essens, medan allt det som kom senare och präglar vår tid nu är ett slags avvikelse. Även om jag googlar åtskilliga ämnen medan jag skriver googlar inte gestalterna i min roman, det faller dem inte in annat än efter en viljeansträngning från min sida. Samma sak gäller när jag drömmer. Mobiltelefoner och internet förekommer aldrig i mina drömmar, och de är som regel befolkade av människor som jag hade omkring mig för fyrtio år sedan. Att mitt undermedvetna på det viset släpar efter och utspelar sig i en verklighet som sedan länge är borta betyder förstås inte att jag är avskärmad från det som händer omkring mig nu, bara att uppkomsten av världen är en den process som äger rum i barndomen och ungdomen, och att den en dag upphör, när det nya i världen inte längre sätter sin prägel på oss. Så tror i alla fall jag att det är. Det kunde förklara den skepsis jag ofta känner inför nya saker och nya sätt att göra saker på. Att allt av känslor som rör sig under de rationella tankarna, det som har med intuition att göra, men också moral, det man bara vet, kommer från en värld som etablerade sig för många år sedan. Inte tänkte jag på att verkligheten lika gärna kunde ha varit annorlunda när jag femton år gammal cyklade uppför backen från den lilla gammalmodiga speceriaffären som låg alldeles vid vattenfallet.

Dånet från vattenmassorna blev svagare allt eftersom jag tog mig uppför backen, både suset från dynamon och gnisslet från huvan på regnjackan hördes tydligt, om än inte jämnt: dynamoljudet ökade i styrka varje gång jag trampade till, sjönk sedan sakta till nästa tramp, medan gnisslet från huvan följde tätt på mina ojämna rörelser. Det var kväll och mörkt, och allt var blött. Asfalten, diket, muren av svarta träd, till och med luften som var full av regndugg. Högst upp i backen planade landskapet ut ett stycke, här låg det hus på båda sidorna, skjul med tak av korrugerad plåt, utrangerade bilar på gårdsplanerna. Jag hade cyklat här så många gånger att jag kunde vägen även om jag blundade. Inte bara bildligt utan också på riktigt: på bussen blundade jag ofta och föreställde mig landskapet som passerade utanför, varenda kurva och backe, vartenda hus och garage. Målet var att landskapet utanför skulle stämma med det jag hade följt inom mig när jag öppnade ögonen. Det gjorde det jämt. Jag var på väg till min kompis som bodde ett par kilometer bort. Jag trivdes där, hans föräldrar behandlade mig som en son i huset, och så lämnade de oss i fred. Vi gick i nionde klass i samma skola. På kvällarna och helgerna spelade vi gitarr, lyssnade på musik och pratade, ifall vi inte cyklade omkring i trakten, med eller utan mål.

När jag kom fram lutade jag cykeln mot husväggen utan att låsa den, gick uppför trappen och ringde på, drog av mig huvan. Min kompis öppnade som han brukade, han hade sitt rum närmast ytterdörren, och vi gick in dit. Hans gitarr låg på sängen, den var ipluggad och den lilla förstärkaren susade svagt.

– Vill du se nåt som pappa har gjort? sa han. Det är rätt tufft.

– Kan jag väl, sa jag, trots att jag inte hade något intresse av vad hans far höll på med. Följde efter honom ut ur rummet, genom hallen och nerför trappan.

Hans far var ingenjör i flygvapnet och det han hade byggt, som stod på ett bord i gillestugan, var en grå metalllåda och en mörk skärm med lysande gröna bokstäver.

– Vad är det för nåt?

– En datamaskin.

Jag hade förstås hört talas om datamaskiner men aldrig sett någon tidigare. Nu såg jag en.

Den såg ut som något i stil med radar och ekolod, och även om jag visste att teknologin var avancerad och användes i rymdindustrin och säkert i flygplan och ubåtar också, kunde jag inte ha varit mer ointresserad. Den hade ingenting med mig att göra. Ingenting av det jag såg i det där rummet – de smala elektriska ledningarna, de tunna gröna brickorna med små förhöjningar av metall, askar, lödkolvar, avbitartänger, rullar med metalltråd, skruvar och muttrar – sa mig någonting. Hans far kunde lika gärna ha snickrat en pall eller lött ihop en högtalare. Upplevelsen var motsatsen till omtumlande. Datamaskinen var inte laddad med något, varken betydelse eller framtid, den var bara en låda i en källare i ett hus i ett älvlandskap i utkanten av världen en svart och blöt höstkväll 1984.

Fyrtio år senare finns teknologin som den grå lådan varslade om överallt, den präglar mitt liv på alla sätt, vilket är underligt i sig men underligare ändå är kanske det faktum att jag aldrig har intresserat mig för den, bara tagit den för given och sömlöst inkorporerat den i mitt liv. Inte en enda gång under de fyrtio åren har jag riktat uppmärksamheten mot teknologin och försökt förstå den, hur den fungerar i sig, hur den verkar i mig. Det är som att jag skulle ha flyttat till ett främmande land och inte brytt mig om att lära mig språket där. Att jag är nöjd med att inte förstå det som pågår omkring mig och är tillfreds med mitt och min egen lilla värld. Det känns plötsligt som en allvarlig försummelse. Att hålla sig någorlunda orienterad om den politiska situationen i världen är en plikt, något man inte har rätt att vända sig bort från. Skulle inte ungefär samma sak gälla för tekniken, med den enorma påverkanskraft som den har? Jag bestämde mig för att ta tjuren vid hornen. Eftersom jag är författare betydde det att skriva en essä om teknologi, närmare bestämt om datorer. I sju månader höll jag på med den, läste och skrev, utan att få till det, jag kom inte längre än till det självsagda.

Att säga det som säger sig självt är en upprepning, det upprepade är det redan kända och det redan kända är litteraturens fiende, dess nemesis och egentliga motsats. Det självsagda bekräftar, litteraturen utmanar det bekräftade. Det är enkelt att beskriva vad jag ser, det är enkelt att beskriva vad jag tänker. Men varför ser jag det jag ser? Varför tänker jag det jag tänker? Det är svårare att få grepp om. För det jag ser är ju världen, det jag tänker är ju jag. Vad litteraturen kan göra är att upprätta ett utanför. Och finns det två platser är inte den första platsen längre given, är den inte längre allenarådande, är den inte längre självsagd. Mitt problem nu, det jag brottas med, är att jag inte kan hitta en plats utanför teknologin, det som är utanför har försvunnit, är inte längre en möjlig plats. Det är bara en känsla. Men den är stark. Och den är inte ny – Don DeLillo beskrev den redan 1982, i romanen The names:

Det känns som om hela världen har blivit förvandlad till bilder av världen och därmed dragits in i det mänskliga, som nu omfattar allt. Det är inte den platsen, det föremålet, den personen eller det fenomenet jag inte kan inhämta som information. Man kunde kanske tro att detta berikar världen med innehåll, eftersom man vet mer om den, inte mindre, men det är tvärtom, det tömmer världen, den blir tunnare. Så är det därför att kunskapen om världen och upplevelsen av världen är två väsensskilda ting. Medan kunskapen inte har någon specifik tid eller någon specifik plats, och kan upprepas, är upplevelsen knuten till en bestämd tid och en bestämd plats, och kan aldrig upprepas. Den kan av samma anledning inte heller förutsägas. Just de två storheterna – det som inte kan upprepas och det som inte kan förutsägas – är det som teknologin upphäver.

Känslan är den av världsförlust. Som om världen försvinner, att det blir mindre av den. Det kan verka paradoxalt, inte minst med tanke på de omskakande och brutala krig som pågår just nu, som med all sin död och allt sitt lidande är som en overload av verklighet och världsnärvaro, men de kommer hit som bilder, de är tvådimensionella och manipulerbara, och de kommer mitt i strömmen av andra bilder. Själv har jag en känsla av att det jag ser, det kontrollerar jag, har jag överblick över. Alla bilderna jag har sett, av platser där jag aldrig har varit, av människor jag aldrig har träffat, skapar ett slags pseudominnen från en pseudovärld som jag inte deltar i. Bilderna är färdiga när de kommer, det finns ingen kommunikation mellan dem och mig, inget ömsesidigt utbyte. Så lika gärna som att säga att världen öppnar sig mot oss, eftersom vi kan se alla delar av den, kan man säga att världen sluter sig – i all sin öppenhet.

Jag köpte min allra första dator 1990. Det var en begagnad Olivetti, redan föråldrad, med disketter och extremt enkel grafik, egentligen bara en avancerad skrivmaskin, vilket också var vad jag använde den som. Men den hade också ett par spel, däribland yatzy, som jag öppnade en eftermiddag för att bli sittande i flera timmar, det var hypnotiserande på ett sätt som jag inte hade upplevt tidigare. Det var lite underligt för jag skulle aldrig ha drömt om att sitta och spela yatzy med fysiska tärningar ensam på mitt rum, det hade ingen fascinationskraft och skulle inte vara så lite patetiskt. Så vilken var skillnaden? Vad var det tärningarna på skärmen hade som de verkliga tärningarna inte hade? De fysiska tärningarna låg som föremål bland andra föremål i rummet och fick sin mening först i spelet. Medan spelet fick sin mening först när jag spelade med någon. Spelade jag ensam, var jag inte vänd mot någon, försvann spelets hela mening ut i ingenting. Det sällsamma med att spela på datorn var att meningen förblev intakt trots att det inte fanns någon annan där. Jag måste med andra ord ha inträtt i ett slags förbindelse med maskinen, det måste ha uppstått ett slags relation mellan maskinen och mig. Den var inte den andre, men den måste ha något av den andres närvaro över sig.

Några år senare började jag jobba på en studentradio. Deras datorer var mer avancerade och kraftfulla. Rösterna och musiken representerades visuellt på skärmen, de såg ut som berg och dalar och möjliggjorde en oerhörd precision: en oönskad hostning eller ett lite för utdraget tvekande njaaaa kunde kirurgiskt avlägsnas med ett klick eller två med musen. Processen kunde också vara den motsatta: man kunde skriva in några meningar på datorn och de kom ut som ord med en monoton och känslolös röst. En kväll uppe i studion, minns jag nu – det måste ha varit på hösten eller vintern för det var alldeles svart utanför fönstren, och det måste ha varit sent för det fanns ingen annan där – medan jag satt och klippte, kom det in en tjej som jag var lite förtjust i. Hon hette Ingrid och jag skrev in ”Ingrid är död” på datorn. Det var ett dumt skämt, jag hade väl tänkt att stämningen var lite spöklik där i halvmörkret bland alla apparaterna, men att det skulle bli så obehagligt hade jag inte tänkt mig. I det tomma, kvällstysta och halvmörka rummet lät den metalliska, icke-mänskliga rösten som något från den andra sidan. Ingrid är död. Ingrid ryckte till, rösten hade kommit utan förvarning och budskapet hade hon under några sekunder inget försvar mot.

Jag skrattade lite ursäktande, hon gjorde en grimas och sa att det var väldigt roligt. Hon hade blivit rädd, och jag ångrade mig och bad om ursäkt. Men känslan lämnade mig inte. Att rösten kom från den andra sidan. Inte från de dödas rike, förstås, men från det dödas rike. Att det var den livlösa materien som talade. Nu hör man den där rösten överallt. På tåg och tunnelbanor, flygplan och färjor, i telefonköer och hemma i folks vardagsrum, och även om den är varmare och individ liserad och mer mänsklig kommer den från samma plats, det är den döda materien som talar, med vår röst. Och om jag satt med kniven mot strupen och måste välja ut det mest särpräglade med vår tid skulle det bli just det, att allting vänder sig till oss. Varorna på stormarknaden, kassaapparaterna där, spelen i datorerna, instrumentpanelerna i bilarna, gps:en, köksmaskinerna, vagnarna i tunnelbanan och tågen, reklamskyltarna i städerna, feeden på Instagram och Spotify och Facebook, algoritmerna på Amazon, för att inte tala om alla tidningarna och tidskrifterna, poddarna och serierna. När Karl Marx och Friedrich Engels skrev om förfrämligande på 1840-talet – det är snart tvåhundra år sedan – var det arbetarnas förhållande till arbetet det handlade om, men konsekvenserna av det spred sig också till att gälla förhållandet till naturen och tillvaron som sådan. Ett begrepp de använde var ”loss of reality”, alltså verklighetsförlust.

Samhället på den tiden var ojämförligt mycket mer brutalt, maskinerna ojämförligt mycket grövre, men den ekonomiska ojämlikheten var inte mindre och miljöförstörelsen minimal jämfört med den i vår tid. Och om något har förfrämligandet så som Marx och Engels definierade det bara ökat. Eller? Meningen ”Människorna är mer förfrämligade nu än någonsin tidigare i historien” låter falsk, som när man använder ett gammalt begrepp för ett nytt tillstånd. Det är väl inte det vi är, precis? Om det är något som kännetecknar vår tid är det väl det rakt motsatta, att ingenting känns främmande? Förfrämligande innebär avstånd till världen, ett bristande samband mellan den och oss. Det teknologin gör är att kompensera för verklighetsförlusten med verklighetsersättning. Teknologin kalibrerar alla skillnader, fyller igen alla klyftor och sprickor med bilder och röster, flyttar allting tätt inpå oss, för att på det sättet återupprätta sambandet mellan oss och världen.

Till och med det förflutna, det som för bara några generationer sedan var förlorat för alltid, kan hämtas upp och föras tillbaka in. I vintras var jag med familjen på den nya abba-showen i London, satt där mitt i den sjungande och jublande publiken och kämpade med tårarna, skakad i mitt innersta. De fyra medlemmarna i abba var återskapade som hologram, de bestod av ljus men de såg levande ut, kom stigande upp från en plattform under scenen, som från underjorden, medan de sjöng. De var unga igen, rörde sig på scenen som de lite tafatta skandinaver de en gång hade varit. Björn, Benny, Agnetha och Anni-Frid. Deras kroppar och röster var från sjuttiotalet, men de rörde sig och sjöng i vår tid, till live-bandet som satt i skuggorna bredvid och spelade, och till jublet från oss som såg på.

Det var som om tiden rycktes undan som en matta under mig, för om jag var samtida med det jag såg var jag på en och samma gång åtta år och femtiofyra år, ett barn och en medelålders man. Våg efter våg av nostalgi och längtan sköljde genom mig, men också fruktan, för det var ju döden jag såg, det var ju döden vi klappade och sjöng till där i konsertsalen. Vi var Doktor Faustus som Marlowe beskrev honom när den sköna Helena från trojanska kriget manades fram för hans syn. Vi var Odysseus som Homeros beskrev honom när han manade fram sin döda mor från Hades och tre gånger grep i tomma luften när han försökte omfamna henne. Men det var också fiktion.

Alla bilderna och alla rösterna som fyller verkligheten är representationer och människorna har alltid gjort representationer av verkligheten. All konst sedan tidernas begynnelse har haft ett implicit och ett explicit ”som om” i sig, oavsett om det handlar om målningar, skulpturer, teater, dikter eller berättelser. Uppfinningen av fotografiet och filmen förändrade innebörden av det här, gjorde skiljelinjen lite otydligare om än inte på ett grundläggande sätt – alla förstår att en film av en verklig händelse inte är den verkliga händelsen, att ett foto av några kor inte är de verkliga korna. De verkliga korna finns någon annanstans, i en annan tid. Närheten jag känner till dem är besläktad med närheten jag känner till människor jag läser om i böcker, där känslan inte gör någon skillnad mellan om människorna är fiktiva eller inte. Känslan av närhet är inte beroende av verkligheten och inte heller förbunden med den, även om man upplever det så.

Förpliktelsen mot bilder av verkligheten är alltid svagare än förpliktelsen mot verkligheten. Bilderna drar också det mest avlägsna närmare, men närvaron är illusorisk, den är en fiktion. Det här gäller kanske för naturen som helhet, att vi ser den som bild, något vi inte själva är en del av, på en och samma gång någonting därute och någonting vi har dragit in och är nära förtrogna med. Bildens ambivalens, att den visar verkligheten men inte själv är den verklighet som den visar, på en och samma gång fiktion och icke-fiktion, nära och avlägsen, kan prägla vårt förhållande till världen på sätt som inte står alldeles klart för oss, eftersom sättet som vi ser världen på alltid samtidigt är världen. När jag till exempel noterar att skogar försvinner, att djurarter utrotas, att isen vid polerna smälter, att vattnet i havet blir varmare och stiger, att öknarna breder ut sig, att bränder härjar över ständigt större områden, är det något overkligt över det, jag vet ju att det sker, det är inte det, men samtidigt är det som om det inte sker, det har ett drag av abstraktion över sig, och även om jag förfäras är jag inte bunden till det, inte egentligen. Det är något därute som jag ser härinne. Jag är inte en del av det, jag står utanför och tittar på. Det mest täckande ordet för det här tillståndet är väl just förfrämligande? Världsförlust.

Till och med trädgården utanför huset i London där jag sitter och skriver var jag främmande inför. Det vill säga, jag såg den inte. Det vill säga, jag såg den, men det jag såg betydde ingenting. I tre år satt jag i trädgården så gott som varje dag, det var där jag tog mina pauser. Den är kanske trettio meter lång och tjugo meter bred, på typiskt engelskt vis omgärdad av en mur. Det är en gräsmatta i mitten, och hela vägen runt den, hela vägen utmed muren, står det växter, buskar och träd. Kanske sex gånger under sommarhalvåret kom en trädgårdsmästare, Andrew, och ordnade det som behövde ordnas. Det enda trädgårdsarbete jag uträttade var att klippa gräsmattan varannan vecka. Trädgården var bara ”trädgården”, någonstans där jag uppehöll mig. En sommar var min bror Yngve och hans flickvän Marianne på besök, det var värmebölja och vi slog oss ner vid bordet under parasollet, men efter ett par minuter kom Yngve på benen, han skyndade bort till vattenkranen på husväggen, vred på den, drog slangen över gräsmattan och började vattna. Först ett träd som stod i en stor kruka på stenläggningen vid bordet, han formligen dränkte den i vatten, och jag såg att bladen var torra och nästan helt gula.

– Det kanske klarar sig, sa han.

– Det är bra, sa jag och kände mig lite dum, att jag inte hade sett att trädet höll på att vissna av torka.

Och det var inte det enda, det syntes nästan mer gult och brunt än grönt på växterna och buskarna längs muren. Inte så konstigt, det hade ju varit varmt så länge. Men det var ju inte så att jag började vattna när Yngve och Marianne hade rest, det fanns annat att tänka på. Samtidigt torkade blommorna i lådorna på fönsterbräderna framför huset och dog, också de växter som Andrew hade planterat där eftersom de krävde minimalt med vatten. Jag såg ju att de gick från att vara gröna och saftiga till att bli gula och till sist grå och torra, varje gång jag parkerade bilen utanför huset tittade jag rakt på dem, men jag bara låste bilen med knappen på nyckeln och gick in och hade glömt alltihop i samma ögonblick som ytterdörren slog igen bakom mig. Men så, i våras, förändrades alltihop. Ganska många växter hade dött den vintern, antagligen var det kylan de inte hade klarat. Jag frågade Andrew om han kunde sätta ut några nya, det kunde han visst det, sa han, men det bästa skulle vara om jag gjorde det själv, hans erfarenhet var att kunderna fick ett annat förhållande till sina trädgårdar då.

Med sju barn i huset, och böcker och artiklar som skulle skrivas, var tanken på att behöva börja rota i jorden inte särskilt lockande, men jag slet upp de döda växterna och buskarna, och köpte några plantor och en säck jord. Morgonen därpå, när jag hade skjutsat de minsta barnen till skola och dagis, gick jag ut i trädgården med de dinglande blommorna uppstickande ur den ljusbruna papperspåsen. Ställde den ifrån mig i hörnet och hämtade jordsäcken, därefter en spade. Himlen ovanför mig var blå, inte ett moln syntes till, det gröna gräset var fortfarande fuktigt av dagg. Jag satte de nya plantorna bland de gamla och backade ett par steg för att se hur det blev. En var för liten i förhållande till sin stora granne, en annan stod för tätt intill sin, och så såg det inte bra ut med två vita blommor bredvid varandra när de omkring alla hade olika färger. Jag flyttade omkring dem lite och det blev bättre, och jag grävde ett ganska djupt hål – inte utan besvär för jorden var torr och smulig och rann tillbaka ner från sidorna för varje spadtag – innan jag slängde några nävar mörk och fuktig jord i hålet, satte ner plantan och fyllde på med jorden omkring, packade den tätt mot plantan.

När jag hade gjort likadant med allihop hämtade jag en kanna vatten och vattnade dem. Det var enormt tillfredsställande. Vattnet, kallt och blankt, som flöt ut över den varma, torra jorden och sakta trängde ner i den som mörknande fält runt de nya växterna. Deras rötter skulle fästa sig i den nya jorden, de var fina och tätt sammanpressade så de behövde mycket vatten. Och det skulle de få. Flera gånger den dagen gick jag bort och tittade på dem. De smälte fint in i omgivningen, deras blad darrade som alla de andra bladen när vinden strök genom trädgården, och deras blommor lyste som alla de andra blommorna i ljuset från solen. Jag hade ingen aning om vad de var, vilka namn de hade, i mina tankar var de närvarande som bilder. För jag tänkte ju på dem, när jag låg och skulle sova smekte mina tankar dem där de stod i mörkret utanför. Av en eller annan anledning var det skönt att tänka på dem. Under veckorna som följde fortsatte jag att köpa blommor och plantera ut dem. Rosor som skulle klättra upp där muren var naken, ett japanskt träd som tålde skugga bra, buskar som blommade på hösten, några växter med klockor som påminde om fingerborgsblommor, på samma gång ömtåliga och stora.

Jag snodde åt mig tid där jag kunde, stod ute i hällande regn i mörkret när de minsta hade lagt sig, med middagen till resten av familjen kokande på svag värme på spisen, det var en låg men bred buske som jag försökte få plats åt på västsidan, inne bland några andra buskar som hade brett ut sig oproportionerligt långt och som jag först klippte in. För så var det, ju mer tid jag lade ner, desto mer såg jag av saker som måste göras. Jag klippte grenar av träd och buskar, rensade ogräs i hela trädgården, vattnade alla växterna som alla krävde olika mycket beroende på hur nyligen de hade blivit planterade. De enda jag kunde namnet på var rosorna och magnoliorna, men det betydde inte att de andra växterna var anonyma, jag kände var och en av dem, det var inte precis så att de hade egna personligheter, men något hade de, en egen försiktig utstrålning, något som var de för mig.

På några veckor hade trädgården gått från att vara ingenting, ”trädgården”, utan annan innebörd än att det var platsen där jag befann mig, egentligen tom och fullständigt utbytbar, till att bli något som jag var ytterst förtrogen med och som jag brydde mig om, tänkte på, vårdade. Den hade plötsligt blivit fylld med mening. Samtidigt som jag jobbade i trädgården jobbade jag vidare på essän om datorer, och i det arbetet kom jag över en intervju med en för mig okänd filosof vid namn Gilbert Simondon. 1958 hade denne Simondon skrivit om förfrämligande inte på grund av teknologin utan på grund av vår bristande kunskap om teknologin. Det var en djupt främmande tanke. Att det inte var teknologin som var problemet utan mitt förhållande till den. Vad slags förhållande var det? Inför teknologin hade jag aldrig fattat ett enda självständigt beslut, alltid bara passivt följt med strömmen av nyvinningar, aldrig satt mig in i någonting, alltid bara hängett mig åt känslan att befinna mig allt längre bort från världen. Inte ha kontroll, utan på ett eller annat sätt vara kontrollerad, det var känslan. Inte kontrollerad på något personligt sätt, det var mer som att ledas av en osynlig makt, alltid där men ändå utom räckhåll. Skulle det gå att få tillbaka kontrollen?

Jag kunde förstås vända ryggen åt alltihop och flytta ut på landet, in i skogen, upp på fjället eller ut till havet, leva ett sunt och friskt liv som en maskinlös luddit nära naturen. Jag hade vid några tillfällen lämnat allt, bott på avlägsna små öar ute i havet, i stugor i skogen och på fjället, fast inte för att komma närmre naturen utan för att skriva, och inte mer än ett par månader åt gången. De månaderna präglades av ett slags brist, ett ständigt begär efter något som inte fanns där i ensamheten och som det som fanns där i ensamheten inte kunde tillfredsställa, varken havet eller skogen eller fjället. Vi är ju så förbundna med varandra, vi som lever nu, vi som går förbi varandra på gatan en dag eller inte, vi som sitter bredvid varandra på en busstation eller inte, vi har hört samma historier, vi har hört samma nyheter, tänkt i samma banor, haft samma upplevelser. Vi är invävda i varandras liv, och i den väven, som är osynlig ungefär som kraftfälten mellan partiklarna är osynliga, är det som mening skapas, också naturens mening. Det satt i huvudet. Det satt i mig.

Världen var världen – kaotisk, okontrollerad, handfast – oavsett vad jag tänkte, kände eller menade. Allt jag behövde göra var att förändra sättet jag tänkte världen på. Det enda problemet var att tankarna inte förmådde nå ner dit där synen på världen en gång hade formats, och om de mot alla odds kunde det skulle de vara för lätta och flyktiga för att förändra något annat än sig själva. Men det var därför jag läste, det var det enda jag letade efter, andra sätt att uppleva och förstå världen på. Och det var också därför jag skrev, jag sökte efter andra ingångar till världen och mig själv. Några av mina inställningar var emellertid så självsagda att jag inte såg dem som inställningar ens.

På nittiotalet studerade jag till exempel litteraturvetenskap, konsthistoria och filosofisk estetik, fullkomligt övertygad om att det jag studerade hade med det mänskliga livet och den egentliga tillvaron att göra, medan stackarna borta på den naturvetenskapliga institutionen sysslade med teknik, siffror, koder, instrumentalitet och materia. Den gången handlade mycket i litteraturvetenskapen om strukturalism, poststrukturalism och dekonstruktion. I sin renaste form betydde det att texterna lästes som isolerade enheter, där alla band till världen omkring klipptes av, både till författaren och hans eller hennes biografiska liv och till den tid och kultur som han eller hon var en del av. Texterna var ett slags slutna system av tecken, där betydelsen uppstod i skillnaderna mellan dem snarare än i den extratextuella verklighet som de pekade på.

Det var fantastiskt. Signifikant och signifikat, signifikation och signifiering, fenotext och genotext, denotation och konnotation! Men det var tecken vi satt böjda över, det var tecken vi förhöll oss till, det var egentligen ett slags kodning och avkodning vi höll på med, medan det var stackarna på naturvetenskapliga institutionen som var ute på havet eller inne i skogen eller ute på växtfältet, som lärde sig om biotoper och ekosystem, om blod och nerver, galaxer och blomsterängar. Det var de som skar i kroppar, programmerade maskiner, skannade hjärnor, forskade på drömmar och trädens symbios med svampar. Kanske reducerade de naturen, men de var åtminstone vända in mot den. Hur kunde det komma sig att jag inte såg det på den tiden? Hur kom det sig att jag levde i föreställningen att jag var nära naturen, nära naturen i människan, när allt jag sysslade med var tecken och abstraktioner? Men var befann de sig någonstans, frågade den franske filosofen Michel Serres en gång om slaven och herren i historien, alltså i vilka omgivningar ägde relationen rum?

Den frågan lärde jag mig aldrig ställa när jag studerade humaniora. Den fysiska naturen och människan som en del av den var aldrig ett ämne. Jag läste inga naturvetenskapliga böcker. Jag kunde inte, utan att jag visste att jag inte kunde. Filosofi, ja. Sociologi, ja. Historia, ja. Memoarer och biografier, ja. Biologi? Nej. Fysik? Nej. Astronomi? Nej. Det ändrades först när jag var i fyrtioårsåldern och började på ett projekt där jag försökte montera ner gränserna mellan litteraturen och livet. Det gick sakta upp för mig att det var världen jag var intresserad av, livet här, existensen, och inte litteraturen om den, som bara var ett av många sätt att närma sig den. Jag hade förväxlat de båda.

Några år senare befann jag mig i operationssalen på ett sjukhus i Albanien, iklädd skyddsrock, med munskydd och plastmössa, stirrande genom ett mikroskop rakt in i en levande hjärna. Jag var där för att skriva om kirurgen och författaren Henry Marsh. Han hade sågat ett ganska stort runt hål högst upp på kraniet, lyfte av det som ett lock, avlägsnade hjärnhinnan, lokaliserade tumören och började avlägsna den med ett litet dammsugarliknande instrument. Tumören satt vid sidan av syncentrum och hade lett till att patienten, en ung flicka, hade sett händelser som inte hade ägt rum. Ett hus som brann hade hon sett, det var verkligt för henne men inte för någon annan. Och, berättade hon för mig, en kväll när hon hade tittat på tv hade bokstäverna i textremsan liksom lossnat från skärmen och svävat ut i rummet. Luften hade varit full av bokstäver. Eftersom tumören hade samma färg och struktur som den omkringliggande hjärnan var hon vaken hela tiden medan Marsh sög ut den bit för bit. Med jämna mellanrum bad en assistent henne lösa olika små uppgifter, för att kontrollera att Marsh inte hade avlägsnat andra celler än dem i tumören. Det jag såg i mikroskopet den dagen kommer jag aldrig att glömma. Jag såg berg och dalar, och floder av blod. Jag såg en vit glaciäraktig formation som den röda floden sköljde över, det var tumören. Jag såg grottor och hålor, klyftor och avgrunder. Det var som att se ett landskap på en annan planet långt ute i världsrymden någonstans, allt på samma gång välbekant och främmande. Att det var nere i det landskapet som alla hennes tankar befann sig var omöjligt att förstå. Alla hennes fantasier, alla hennes problem, alla hennes relationer, allt det hon kunde, allt det hon mindes, allt det hon hade lärt sig i skolan ... Multiplikationstabellen ... skulle multiplikationstabellen ligga därnere i köttet någonstans? När jag rätade på mig och rummet som min kropp var dimensionerad för tog över med sina blinkande och surrande maskiner, var jag vimmelkantig som om det var

randen av ett stup jag hade stått vid. Utanför låg gatorna i Tirana badande i ljuset från den tunga sensommarsolen. Vi åkte på dem efter operationen, åt lunch på en uteservering i en park, och allting som jag såg var förhöjt och intensifierat. Allt var fysiskt. Gräset, tankarna, blodet, solen, själen. Till och med mysteriet var fysiskt. Var det inte det kristendomen handlade om, att Gud var kött och blod? Den känslan av världens materialitet har jag sedan aldrig släppt taget om. Jag älskar ögonblicken när den dyker upp i världen för första gången, som den här fantastiska passagen hos den försokratiske filosofen Empedokles, i hans Om naturen från 400-talet före vår tideräkning:

Så såg den allra första naturvetenskapen ut, med ena foten i den gamla världen, uttryckt med det arkaiska versmåttet (samma som Homeros använde i Iliaden och Odysséen), och den andra i den nya, med den tidigare okända eller oanvända föreställningen om att förklaringen till fenomenet kan sökas i fenomenet självt. Men de här första filosoferna övergav inte föreställningen om en osynlig och oföränderlig verklighet bakom den synliga, de gav den bara en ny form – den dök upp igen som siffror.

Allting, i alla fall det vi känner till, är siffror; för det är uppenbart att ingenting kan tänkas eller kännas utan siffror, skrev Filolaos. Pythagoréerna, som han tillhörde, ansåg att verkligheten djupast sett var matematisk. Vad var i så fall matematiken? Den var inte kött. Den var inte blod. Den hade ingen fysisk existens, fanns ingenstans, men kunde fångas i representationer, som på ett abstrakt sätt överensstämde med element och rörelser i den fysiska världen, men utan den fysiska världens färger, lukter, ljud. Eftersom matematiken är beständig och fullkomlig medan livet är förgängligt och ofullkomligt är vägen kort till tanken att den är som en princip för allt och att den har en reell existens.

För mig var det där allting stod och vägde. Punkten där den materiella hjärnan skapade immateriella tankar och bilder, och samma punkt men omvänd där datorn förvandlade abstrakta tal till konkreta handlingar. Det var som ett slags skärningspunkt, där tecknet slog över i verklighet och verkligheten slog över i tecken. Jag visste att det var den tyske filosofen Leibniz som på 1660-talet först hade förstått att två siffror, noll och ett, var tillräckligt för att uttrycka alla tal och som därmed uppfann den binära koden som gjorde datorn möjlig. Vad jag inte visste var hur det rent konkret gick till. I ett försök att få grepp om det tog jag en morgon tåget ner till vetenskapsmuseet för att se det som kallas den första datamaskinen, utifrån tanken att det måste vara enklare att få grepp om principerna ju grövre apparaterna är. Uppe på andra våningen, omgiven av stojande skolklasser, ställde jag mig framför den två meter höga, tre och en halv meter långa och fem ton tunga maskinen från Dickens tid, kallad Difference Engine 2. Den var ritad av Charles Babbage på 1820-talet och bestod av en myriad av regelbundet ordnade brickor, rör, skivor, kugghjul och spakar, allt i blänkande metall. Bortsett från att den var renare liknade den vid första ögonkastet andra stora

maskiner från artonhundratalet. Men till skillnad från dem, slog det mig när jag hade betraktat den en stund, så var det omöjligt att säga vad den här maskinen egentligen gjorde. Det var inte så att man tillförde råmaterial i ena änden – pappersmassa, bomull, trycksvärta – och att det kom ut en bearbetad produkt i den andra. Det vill säga, det gjorde man ju, men till skillnad från de klassiska artonhundratalsmaskinerna var bade råmaterialet och slutprodukten osynliga. Operatören vred på en spak i ena änden och rörelsen fortplantade sig genom maskinen, försköt del efter del, till dess en rad med siffror kunde avläsas i andra änden. Så man kunde kanske säga att maskinen producerade siffror. Men vad var siffror? De fanns väl egentligen inte? Matematik är naturens eget språk, har det sagts under historiens gång. Men inte ens om en så enkel sak som relationen mellan matematikens språk och den fysiska världens lagar hade jag den blekaste aning. Om siffrorna var abstrakta och matematiken härledd ur några grundläggande axiom skulle den ju vara ett slutet system och hur kunde det i så fall komma sig att matematiken kunde beräkna och beskriva även de mest halsbrytande komplicerade händelser i naturvärlden, som just inte var abstrakta? Det oerhörda var att det fanns svar på den frågan. Det var det många som visste. Men ingen som jag kände – min vänkrets bestod mestadels av människor som sysslade med litteratur och konst i en eller annan form. Ingen av dem kunde svara på frågan om vad matematik egentligen var för något. Och det som stod om det på nätet och i böcker begrep jag inte. Det var ett slags analfabetism. Jag måste prata med någon som kunde förklara för mig det mest elementära.

Av alla böckerna jag läste var det en som stack ut. Den hette Ways of being och var skriven av den engelske författaren och konstnären James Bridle. Den handlade om olika former av icke-mänsklig intelligens. Utgångspunkten var att de nya intelligenta maskinerna inte alls var neutrala, utan hade kommit till i en bestämd miljö och under bestämda betingelser, och att de avspeglade detta – Bridle kallade deras intelligens för ”corporate intelligens”. ”Vad skulle det innebära om man byggde artificiella intelligenser och andra maskiner som mer liknade bläckfiskar, mer liknade svampar, eller mer liknade skogar?” skriver Bridle och kommer också in på andra former av datorer, organiska, datorer av krabbor, av bin, av duvor, av termiter, av vatten. Datorer av krabbor!

En som hette Stafford Beer, läste jag, och som var styrelsekonsult vid United Steel, hade på femtio- och sextiotalet letat efter en lösning på problemet med oförutsägbarhet. Hur skapa maskiner som kunde anpassa sig efter nya situationer och inte bara relatera till scenarion som var programmerade på förhand? Han gjorde tankeexperiment som involverade möss och råttor, bin och myror, och reella fysiska försök med datorer centrerade runt de levande varelserna i en damm. Han byggde en behållare, fyllde den med vatten från tjärnar i grannskapet och experimenterade med ljussignaler som de olika varelserna reagerade på. ”Beers tanke”, skriver Bridle, ”var att om de här båda systemen – dammen och maskinen – kunde sättas i något slags relation till varandra så skulle förändringar i det ena leda till förändringar i det andra. En förfining av maskinens aktivitet skulle påverka den dynamiska balansen i dammen och få den att omkonfigurera sig in i ett nytt läge, och dra med sig maskinen till dess en ny superbalans mellan de båda systemen uppstod.”

Det var en oerhört tilltalande tanke. Den drog in teknologin i naturen, gjorde den lika handgriplig som fenomenen där, och även om den fortfarande var gåtfull var det på samma sätt som djur och växter var gåtfulla. Jag skickade ett mejl till Bridle och frågade om det var möjligt att få göra en intervju. Jag räknade med att Bridle höll till i London men det visade sig att han bodde på en ö utanför Aten i Grekland och att han inte hade tänkt åka till London under den närmsta framtiden. En tidig morgon ett par veckor senare följde jag därför strömmen av passagerare nerför landgången på färjan medan jag sökte efter James Bridle med blicken över det kaotiska skådespel som ägde rum framför mig. Bilarna körde ut genom det öppna bogvisiret och in mot den lilla staden som låg vid änden av piren. Folk kramade varandra, steg in i bilar, rullade sina väskor efter sig på väg mot raden av hus därinne. Det luktade saltvatten och avgaser, ljudet av färjans motorer dunkade mot kajkanten. Bridle hade skickat ett sms tidigare på morgonen och sagt att han skulle ha på sig en orange t-shirt och nu såg jag en man med en sådan, klädd i shorts och med kepa och solglasögon, som reste sig från en betongkloss. Han var ganska lång och rörelserna när han gick mot mig var slängiga, pojkaktiga.

– James? sa jag.

– Hello there, sa han.

Vi skakade hand och James visade mig till en gulfärgad dammig gammal Honda som stod parkerad en bit bort.

– Jag tänkte att vi kunde åka upp på berget här, sa han när vi satte oss i bilen. Mount Hellanion heter det. Men folk här kallar det helt enkelt för Oros, alltså ”berget”. Det har lett till att det på många håll kallas för Mount Oros, det vill säga ”Berget Berget”. Ha ha!

Jag frågade hur länge han hade bott där, han berättade att han från början hade bott i Aten, men att han hade hälsat på vänner här och att de under pandemin hade bestämt sig för att flytta ut hit.

– Vi har köpt en tomt här och ska snart börja bygga på den. Vi åkte just förbi den. Men jag kan visa dig på tillbakavägen. Där är berget, förresten.

Han nickade mot ett kägelformat berg som steg ganska brant upp kanske femhundra meter framför oss. Strax efter svängde han in på en grusväg och parkerade. Det var alldeles tyst där, bortsett från gnisslet från gräshopporna. Han tog fram en flaska solkräm ur en ryggsäck, smorde in armarna, räckte den till mig, och jag gjorde samma sak. Hans utstrålning var vänlig, men hade också något vaksamt över sig, som det gärna blir när man är två och inte riktigt vet var man har varandra. Snart var vi på väg uppför en stig, han före och jag efter. Han stannade flera gånger, det kunde vara en enorm spindel i ett nät invid stigen som hade fångat hans uppmärksamhet, en kretsande fågel på himlen ovanför oss, klangen av getbjällror någonstans nedanför, eller, som när han lutade sig fram och pekade, en död ödla glänsande av färger med huvudet halvt avslitet och rött blod vid sårkanten, omsvärmad av små flugor.

– Vad är det egentligen du vill prata med mig om? sa han med ryggen till när stigen hade vänt och för några meter gick inåt och inte uppåt. Vad är det du ska skriva om?

Det var en rimlig fråga, det var inte alls självklart att han skulle offra hela sin dag på mig. Och det borde vara något viktigt eftersom jag hade åkt hela den långa vägen från London ut till en av de grekiska öarna för att prata med honom. Men saken var ju den att jag inte riktigt visste själv. Allt var vagt och suddigt.

– Jag vet inte riktigt, sa jag och drog på det. Men det gick upp för mig att jag inte kan något om datateknologi, jag är fullständigt ignorant, samtidigt som det utgör en så stor del av mitt liv. Jag började läsa lite om det, bland annat dina böcker. Jag gillar verkligen tanken på andra intelligenser, andra sätt att tänka som finns i världen. Det du skriver om krabbdatorer och vattendatorer, det hade jag aldrig hört något om tidigare. Så ja, jag vet inte.

– Jag fattar, sa han. 

Kanske tjugo meter framför oss, på en liten avsats, stod ett mycket litet kapell. Intill det, inne under bergssidan, låg en liten bassäng av sten fylld med vatten. Vi satte oss där, James bjöd på vatten ur sin flaska, jag tog en klunk. Det var alldeles tyst.

– Det låg ett tempel här under antiken, sa han. Till Zeus Hellanios, som hela berget är vigt åt. Huvudtemplet låg här och så fanns det en mindre, rituell plats för offer högst upp.

– Det känns som en helig plats, sa jag. Det blanka vattnet i den hårda stenen, de ljusa brunfärgerna som lyste genom det, berget över oss, dalen under, tystnaden. Solljuset

som glittrade på havet.

– Ja, sa han.

– Byggdes det här för att det fanns en källa här, tror du?

Han skakade på huvudet.

– Det är inte en källa. Det är en cistern. De kallar dem souvala. Det finns många sådana i trakten här. De gjordes av herdar för gud vet hur länge sedan. De används fortfarande. När vi fortsatte berättade han att det hade gjorts arkeologiska fynd där som var mer än tretusen år gamla. Det var den mykenska perioden, det; alltså från den tid som Homeros beskriver i sina båda böcker om det trojanska kriget. När människornas öden och tingens egenskaper förstods utifrån osynliga gudamakters närvaro. På platån högst upp stod en liten vit byggnad och utanför den, på två av sidorna, låg några stora presenningar. Det var där utgrävningarna pågick, sa James. Inga stängsel eller avspärrningsband, som om det som fanns där inte hade något värde. Eller som om det inte var viktigare än något annat där.

Vi satte oss vid väggen på baksidan och tittade oss omkring medan vi drack vatten och pratade. Ett par veckor tidigare hade han varit i Elysium, visade det sig, och sett på utgrävningarna där.

– Det var ett slags orfevsk sekt, eller hur? sa jag.

– Nej, egentligen inte. Vad det egentligen var var en två och ett halvt tusen år gammal kult vigd åt ekomysteriet.

Det handlade om att besegra döden genom förhållandet till jorden – eftersom universum är uppbyggt runt cykler finns det ingenting sådant som död, det är bara ett slags ändlös upprepning av liv, i olika former, och det är ingenting att vara rädd för. Det förmedlades genom initieringsprocessen till mysteriet och undervisning om naturvärlden som förband dem med den. De var ju urbana människor, alla bodde i Aten. Det handlade om

att förstå jorden och kretsloppen och vårt ansvar för den. En viktig sak var att det här inte var en upplevelse av att förmedla kunskap vidare, utan en upplevelse av att ha en upplevelse. Ha ha!

– Det fanns inga läroböcker.

– Nej. Man kan inte lära sig det teoretiskt. Det finns egentligen ingenting som man kan lära sig teoretiskt. Det enda man kan göra är att uppleva det och göra det själv. Man måste göra det, man måste uppleva det, det måste ske med en själv. Kroppsligt, fysiskt – för man är en del av världen. 

Ute i lufthavet över oss kom en rovfågel seglande. Den vände, kom seglande tillbaka, försvann ur synhåll. Det blåste häruppe men solen stekte och lyste upp hela det väldiga landskapet nedanför oss. Gröna öar med vita bergssidor, orörliga i det blå havet, som liksom darrade av de blinkande solreflexerna. James berättade att han skulle bygga det nya huset själv. Han hade redan byggt ett annex där de bodde nu och hade fått blodad tand.

– Det är lättare än man kan tro. Har du hört talas om Walter Segal?

– Nej. Vem är det?

– Han var en tysk som gjorde ett slags husbyggnadsmanual för vanligt folk. Han ledde ett intressant projekt i Lewisham i London på åttiotalet. Folk fick sig tilldelade tomter mot att de byggde sina hus själva. Ingen av dem hade någon erfarenhet av husbyggnad. De gjorde det på helgerna och kvällarna. Husen står där fortfarande. Så väldigt enkelt kunde det inte vara, tänkte jag. Det mest avancerade jag någonsin hade byggt var ett ostadigt stativ för vinflaskor i slöjden i skolan när jag var tolv.

– Nej, ska vi bege oss? sa han och reste sig. Vi gick ner på ett annat ställe än där vi hade kommit upp och stötte snart på en bred stenlagd väg som vi följde bort till bilen.

Han hämtade upp sin familj i staden, de hade köpt bröd och grönsaker, innan vi åkte hem till dem och åt lunch i skuggan på terrassen. Efter måltiden gick vi bort till ett skevt litet stenhus som låg på samma tomt, för att göra intervjun där. James bryggde kaffe, fyllde en kanna med vatten och tog alltihop med ut till ett brett och stadigt träbord utanför. En mild bris kom upp från havet, det rasslade i löven på ett träd över oss, några fåglar sjöng, annars var det alldeles tyst och stekande hett. Jag knäppte på inspelningen på telefonen och lade den på bordet mellan oss.

– Som jag sa, jag har varit fullständigt blank hela livet när det gäller teknik, sa jag. Jag började nyligen bli intresserad av det men jag förstår det inte. Din senaste bok var enormt lärorik, men jag förstår fortfarande inte det elementära. Och så tänkte jag kanske att du skulle vara den rätte att fråga. Vad är computing?

– Vad är computing? sa han med undran i rösten. Jag blev varm i ansiktet. Det var som att fråga en författare vad en bok är, eller en regissör vad en film är.

– Ja, sa jag. Helt grundläggande, alltså. Faktum är ju att vi tar det för givet. Men om man går tillbaka tvåhundra år i tiden och ser vad vi är kapabla till verkar det som ett mirakel. Vad är det egentligen?

– Det är bara räkning, sa han. Det är praktisk matematik. Manipulering av symboler för att kunna göra representationer av världen och så utföra bestämda operationer för att förändra dem. Det exempel på computing som jag alltid använder är väderleksrapporter. Man tar en representation av något, till exempel alla temperaturer i Europa i alla de olika städerna på en dag, och så behandlar man siffrorna för att förstå dem på ett visst sätt, eller för att projicera dem framåt i tiden. Det handlar bara om att behandla information och göra om den till något annat, med en bestämd avsikt. För att förutsäga något eller för att analysera något. Det är ett system för att förstå världen. Det är definitivt inte något mysterium!

– Ja, jag förstår, sa jag. Men om man står utanför det, då …

– Men det har gjorts avsiktligt, tänker jag. Att stänga ute folk har gjorts med avsikt av dem som handlar med det här. För att få dem att själva verka mäktiga, för att skydda affärshemligheter, för att kunna kräva en massa pengar för det de gör och så vidare. Samtidigt får vi inte lära oss sätt att tänka på i utbildningssystemet som kan hjälpa oss att förstå de här sakerna. Men egentligen är det fullkomligt tillgängligt för alla. Det är ungefär som om vi satt här och hade ett verkligt komplicerat samtal om hur bordet här skulle byggas. Det skulle vara enklare om vi istället byggde bordet tillsammans.

– En av de mest fascinerande sakerna i din bok, tycker jag, är organiska datorer. Datorer av krabbor och myror och vatten. Kanske i synnerhet det du skriver om Stafford Beer och hans idéer. Vem var han, egentligen?

– Han ingick i den där kretsen av människor på femtioden och sextiotalet – när föreställningen om vad databehandling var och vad det kunde bli var rätt ny och rätt flytande – som opererade i områdena mellan neurovetenskap, psykologi, i synnerhet behaviorism, och cybernetik. Han gjorde alla de där underliga experimenten där han försökte utnyttja natursystem på ett sätt som skulle få hans datorer att svara på den verkliga världen. Digitala datorer är ju fullkomligt avskurna från världen, de opererar uteslutande med abstraktioner av den. De matas med bilder av världen. Det är som om någon skulle bo i en låda och bara känna världen genom bilder av den. De är två fundamentalt olika saker. Det är otroligt lätt manipulerbart och otroligt reducerande. Och därför är det som kommer ut en reducerad version av världen också. Datorer är fantastiska för en del uppgifter medan deras kulturella dominans är helt åt helskotta. De är fascinerande, fantastiska, otroligt starka och oändligt intressanta. Men när de kopplas till stora maktsystem och kultursystem, då blir det galet. Och våldet som det resulterar i är skrämmande.

– Ser du någon utväg ur det?

– Ja, nu jobbar jag ju inte i rädda världen-branschen, men världen skulle definitivt bli en bättre och mer intressant plats att vara i ifall fler människor var sysselsatta med att göra de här sakerna. Det är det grundläggande, att mer mjukvara, fler hus, fler sociala rum och mer allt möjligt gjordes av mer folk. Såklart. Ett så givet botemedel. Men det finns skäl till att det inte är så. Ett av Stafford Beers mer kända och lysande uttryck var ”posywid”, en akronym som står för The purpose of the system is what it does. Det är ett slags cybernetikens grundsats. Och den är väldigt bra för att diagnostisera system med. Istället för att säga, åh, vi har ett demokratiskt system, vi har ett utbildningssystem, och vad det gör är att producera människor som gör det eller det eller det. The purpose of the system is what it does. Och det vårt samhälle producerar är människor som är underutbildade, bara tillräckligt utbildade för att utföra vissa arbetsuppgifter – sättet att få en bra utbildning är att studera något som har högt ekonomiskt värde – och bortsett från det är man ganska körd. Avsikten med det här systemet, meningen med det, är att reproducera de existerande maktförhållandena i systemet om och om igen. Det är det det gör. Det samhället har inget intresse av att lära dig hur teknologin fungerar. För då skapar du din egen teknologi och du gör en annorlunda teknologi och det skapar oro i den ekonomiska maktbalansen. Men det är möjligt att göra och folk gör det hela tiden. Du kan göra det själv.

– Gör du det?

– När jag hade skrivit min första bok, New dark age, blev jag deprimerad, antagligen värre än vad jag begrep då. Ett av sätten som jag tog mig ur den depressionen på var genom att tillverka saker. Vi köpte en liten van som jag byggde om till campingbil. Jag ville ha en solpanel på taket så därför måste jag lära mig hur man gjorde en sådan. Och det var början på en process som fick mig ur klimatdepressionen. Jag började göra det jag kallar solar-leksaker. Otroligt enkla förnybara energiverktyg. Man tillverkar en låda och målar den svart på insidan. Sedan lägger man en glasplatta över den. Då har man en solar-spis. Man kan laga mat i den om man riktar den mot solen. Med några lätta metallrör på insidan och ett hål i toppen och i bottnen har man en solar-ugn. Om man ställer den i solen, också mitt i vintern, kommer kall luft att komma in nederst och varm luft komma ut upptill. Man har tillverkat en ugn. Man kan också göra en vattendestilleringsapparat av samma låda, så att man kan göra dricksvatten av saltvatten eller rena smutsigt vatten. Man har gjort en solar-vattenrenare. Man kan också göra väderkvarnar. Jag har byggt några stycken. Jag har gjort en som laddar den min telefon. Ha ha! Det är inte precis poängen, man kan använda dem till intressantare saker än så. Men att bygga dem gjorde att jag flyttade mig till en plats där framtideninte längre paralyserade mig. Vilket inte är detsamma som att en del av de här sakerna ska rädda oss!

– Det förstår jag.

– Men jag byggde upp ett slags kapacitet till att svara som jag inte hade haft tidigare. Jag har undervisat människor i många år – det har handlat om att teknologi är stort och skrämmande och att ett av de stora problemen nuförtiden är att vi lever i ett samhälle av väldigt stora komplexa system som ingen egentligen förstår och som alla försöker slippa tänka på, vilket i sig fuckar upp oss. Jag kunde ge halvdagsseminarier där jag lärde folk ett par roliga små programmeringsgrejer, eller ge dem en liten guidad tur över internets fysiska struktur, konkretisera det och liksom ge det ett handtag så att det inte längre är existentiellt skräckinjagande. Den tyngden man ser försvinna från folk då är otrolig! Det förvandlar teknologin från att vara en fullständigt okänd kraft som bara inverkar på deras liv till att bli något som de kan överblicka och konceptualisera lite bättre. Jag kallar det teknologisk läsförmåga. För mig var det att lära mig koda som gjorde det. En känsla av kompetens i mötet med väldigt komplexa system. Mina solar-leksaker blev därför en uppenbarelse: man kan göra exakt samma sak med snickeri. Vi hade för länge sedan druckit upp kaffet och jag fyllde på lite av det blanka vattnet i de blanka glasen. Han satt med underarmarna på bordsskivan och händerna knäppta. Stenväggen på det skeva huset bakom oss lyste vit, fläckar av skugga lekte över bordet när vinden gick genom lövverket ovanför oss. Fåglarna sjöng.

– Känner du till boken Kroppen håller räkningen? sa han.

Jag skakade på huvudet.

– Den är skriven av Bessel van der Kolk. Han är en holländsk-amerikansk traumaspecialist som har behandlat Vietnamveteraner för posttraumatisk stress. Det han gör i boken är att förklara vad trauma är.

– Ja?

– Trauma är något som låser en fast vid ett sätt att uppföra sig i världen, det fryser fast en och man stänger ner och vrider av och är oförmögen att utveckla några nya sätt att reagera på. Traumaresponsen löses ut om och om igen, hela systemet stängs av, man upprepar samma reaktioner och är oförmögen att skapa nya beteendemönster och komma vidare. Eller ha något slags nya idéer eller nytt liv. Vilket låter som det tillstånd som hela vårt samhälle befinner sig i just nu, i förhållande till klimatkrisen. Eller hur? På så många nivåer. Vi lider under medvetandet om det enorma, fruktansvärda skeende som pågår nu, det psykologiska tillståndet av att inte kunna göra något åt det, och, helt avgörande, att inte komma med några nya idéer. Van der Kolk arbetar med människor som är traumatiserade på alldeles bestämda sätt, men det intressanta är att det mesta av behandlingen går via kroppen. Det kroppsliga.

– Det hänger ihop med det du skriver i dina böcker, hur så mycket handlar om det fysiska.

– Ja, det tog ett tag innan jag märkte det, men ja … Jag använde de första trettio åren av mitt liv till att huvudsakligen tänka på datorer. Hur coola de var. Jag tänkte attde var hela världen. Så fantastiska och så fascinerande. Och det är de, de är fascinerande. Men jag känner mig otroligt välsignad för att jag i en ålder av fyrtio plötsligt liksom kikade över muren och såg hela resten av världen. Ha ha ha! Som om det plötsligt fanns oändligt mycket mer, i alla dimensioner. Det var en enastående upplevelse.

– Det är den blandningen av den fysiska världen och det abstrakta hos datorerna som gjorde att jag blev så fascinerad av dina böcker, tror jag. Det är personligt, det här, du vet. Det är som om något fattas i mitt liv. Det känns lite som om jag lever i en abstraktion. I en abstrakt verklighet.

– Alltid när man saknar förankring i världen känner man en förlust, världen har gått förlorad. Anledningen till att jag skriver om det är att jag verkligen sliter med det. Särskilt i vad mån det är okej att det bara är en känsla. Att inte förstå det. Och inte vara i stånd att rättfärdiga det eller bevisa det. Jag är en del av min kultur. Och min kultur är vetenskaplig, rationell, och den är medvetet formad mot det vi betraktar som övertro eller de andra sätten att förstå världen på. Det bästa exemplet på det i min bok är den där vetenskapskvinnan som jag skriver om, Monica Gagliano, hon som gör experiment med växters minne.

– Ja.

– Och som dessutom har ett schamanistiskt synsätt, där växterna berättar för henne om hur hon ska lägga upp experimenten. Det slet jag verkligen med. Även om också jag har pratat med de där växtandarna. De finns. Jag har mött dem. Det är en av de mest skräckinjagande, kraftfulla, extraordinära upplevelser jag någonsin har haft. Men trots det försöker min hjärna hela tiden säga mig att det inte har inträffat.

– Kan du berätta om den upplevelsen?

– Ja. Jag tog ayahuasca. Det är en otroligt stark hallucinogen. De flesta som tar det möter gudinnan. Anden bakom det hela. Hon är rätt skräckinjagande. Men hon gav mig en vision. Hon gav mig många saker. Det pågick länge, det var väldigt hårt och det var skrämmande. Men det var också en av de vackraste upplevelser jag har haft i mitt liv. Alldeles fantastisk. Jag såg bokstavligt talat en stad där folk gick omkring och blev hjälpta av växter.

Till exempel några som gick uppför en trappa och en murgröna som liksom virade sig omkring dem. Budskapet var otroligt starkt. Vi är här för att hjälpa er. Men vad var det meningen att jag skulle göra med det? Var det meningen att jag skulle läsa en vetenskaplig avhandling för att få förklarat vad jag just upplevde? Jag vet inte hur jag ska skriva om det. Jag vet inte ens hur jag ska prata om det. Jag vet hur dumt det låter, när man sätter ord på det. Men det är rätt givet att något av problemet med allt är att mänskligheten i stort sett har flyttat sig bort från ett sådant förhållande till världen. Vad det handlar om är insikten om att allt man tror att man vet om världen är ett slags abstraktion. Jag har inga problem med den vetenskapliga metoden som ett sätt att få kunskap om världen på, så länge man vet att den bara är ett sätt och kan se den genom en annan lins samtidigt. Det är något jag sliter med att formulera nuförtiden.

– Ja.

– Det skickar en tillbaka till världen. För man ser att det är linser och inte världen, och plötsligt faller man liksom ur dem och är i världen. Det är som det eleusinska mysteriet vi pratade om förut idag. Det är inget mysterium, det som hände där. Men det är outsägligt. Och det är två olika saker. Anledningen till att vi befinner oss i ett så hopplöst tillstånd nu är att vetenskapen inte tror att det som är outsägligt är verkligt. 

Efter intervjun följde jag med James och hans lilla familj till en strand på andra sidan ön. Solen hade börjat sjunka på himlen, tung av ljus. Havet var mörkblått, sanden gyllene, vegetationen upp efter åsens sida matt grön. Det var en lokal strand, förstod jag, de hälsade på de andra som var där, pratade om vardagssaker, bestämde sig för att gå ut och äta tillsammans senare på kvällen. En stor yacht låg för ankar i bukten längre bort, skrovet grått, fönstren svarta. När vi simmade ut berättade James om nya fiskarter som hade dykt upp här på grund av klimatkrisen, de hade kommit genom Suezkanalen. Vattnet var varmt, rösterna från stranden låga. Det var den hemskaste tiden på dygnet, det hade jag alltid tyckt, när dagen ebbar ut och natten väntar osynlig. En timme senare tog jag färjan tillbaka till Aten, sov på ett hotell nedanför Akropolis, som i det gula strålkastarskenet såg ut att sväva i mörkret över staden, och tog ett plan tillbaka till London tidigt nästa morgon, medan allt jag hade sett och hört därute på den grekiska ön sakta sjönk ner i minnets slam, för att med ojämna mellanrum hämtas upp igen under månaderna som följde. När jag skriver det här är det vår och lökarna jag planterade i oktober har kommit upp som blommor, de står överallt i rabatterna utanför. Siffrornas språk kan säga oss något om hur någonting fungerar men ingenting om hur någonting är. Det måste upplevas. I den antika eleusinska mysteriekulten fördes de som skulle bli invigda in i ett mörkt rum där de utsattes för ett vimmel av intryck utan att någon berättade för dem vad de såg eller vad det betydde. Men det var bara halva initieringen. Den andra hälften ägde rum året därpå, när de återvände. Den här gången såg de invigningen utifrån och man kan säga att först då, när blicken inifrån kompletterades med blicken utifrån, var initieringen fullbordad. Vilka slutsatser de drog av det här, vad de lärde sig och förstod, var helt upp till dem själva.

Men hur se världen utifrån, när det inte längre finns något utanför? Det hade varit min fråga. Världen är oförutsägbar men alla våra system handlar om förutsägbarhet, som sluter den. James tanke är att vi är omgivna av en myriad av andra former av intelligens än vår egen, som vi har stängt oss ute från, och hans intresse för organiska datorer och alla experiment som försökte implementera det tillfälliga i den teknologiska apparaturen hade med en önskan att öppna världen att göra. En av anledningarna till att jag tyckte så bra om James var att han inte exkluderade teknologin, inte pekade ut den som fienden, utan tvärtom, i alla fall kändes det så, satte sitt hopp till den. För vad skulle man annars göra?

”Men där fara finns, växer även det räddande”, som den tyske poeten Hölderlin en gång skrev.  

I översättning av Staffan Söderblom.