Det är ett problem att Coachella går i repris

Den kaliforniska popfestivalen Coachella blev i år politisk. Green Day bytte ut en rad i sin låt ”Jesus of suburbia” och sjöng ”running away from pain like children i Palestine”, de irländska rapparna Kneecap hyllade också Palestina och firade (något sent) Margaret Thatchers död medan punkveteranerna Circle Jerks ropade från scenen att de inte ville ”kill all” (som de sjunger i sin låt Coup d’État) men gärna såg en armé av Luigi Mangione-kopior (mannen som snart åtalas för att ha mördat vd:n för ett sjukförsäkringsbolag).

Mest jubel väckte dock den 83-årige senatorn Bernie Sanders som rasade mot Trump och hans hejdukar och sedan presenterade indiefolkartisten Clairo (även hon en aktivist som i vintras uppmanade sina följare att använda häxkonst mot den tillträdande presidenten).

Circle Jerks morduppvigling väckte ingen större uppståndelse. Green Day hamnade däremot i hetluften igen, precis som när de i vintras ändrade raden ”I’m not a part of a redneck agenda” till ”I’m not a part of a MAGA agenda” i American idiot. Ett av deras högervridna fans skrev ”jag saknar det gamla Green Day” som om de inte kämpat mot republikanerna i två decennier. Reaktionen var nästan lika absurd som när en av Rage Against the Machines mindre pålästa lyssnare klagade på att de blivit ”woke” – trots att bandet i 34 år inspirerats lika mycket av Karl Marx och Che Guevara som av musik.

Coachella i repris: en intimitet på 600 dollar

Trumpister påstår givetvis att det bara är den så kallade ”eliten” som hänger på Coachella, sojadrickande vänsterblivna som tappat kontakten med verklighetens folk. Med tanke på att biljetterna kostar 600 dollar och uppåt finns nog inte särskilt många lågavlönade i publiken (vissa har dock, för en avgift på 41 dollar, kunnat dela upp betalningen över ett halvår).

Hur som helst är högerspökenas kritik korkad på samma sätt som när de säger till vänstervridna artister: ”Jaha, du är emot kapitalism men ändå vill du att vi köper din skiva. Hur får du ihop det? Och du har en Iphone! Hycklare!”

Vi lever i en kapitalistisk värld, oavsett vi vill det eller inte, och den som strävar efter ett systemskifte uppnår ingenting genom att isolera sig. Själv uppskattar jag både marknadsekonomi och politiska utspel från festivalscener. Även om jag inte håller med om åsikterna brukar musiken få extra tyngd av att en artist blir agitator.

Däremot har jag ingen som helst lust att åka till Coachella. Det beror inte på att det är dyrt utan på att festivalen arrangeras två helger i rad på samma ställe med samma artister som spelar samma låtar.

Festivalens äkthet: Kapitalismens paradox i musikvärlden

Arrangörerna påstår att de inte vill släppa in för mycket folk på området samtidigt och förstöra den intima stämningen. I själva verket är det förstås ett sätt att tjäna mer pengar. Men är det värre än att Håkan Hellström kör samma konsert på Ullevi två kvällar i rad? Ja, musikfestivaler är inte jämförbara med filmvisningar, teaterföreställningar eller enskilda konserter som kan upprepas.

Oavsett om jag klafsat runt i leran på en åker utanför Hultsfred, eller druckit cocktailar på Rosendal Garden Party på Djurgården, har varje enskild festival – i alla fall för mig – varit ett speciellt ögonblick ett speciellt år. Man skulle förstås kunna upprepa exakt samma festival efter ett decennium, för att få en nostalgisk kick, men att göra det bara en vecka senare devalverar upplevelsen.

I DN refererar Kristina Lindquist boken The influencer industry av Emily Hund: ”2000-talet blev en perfekt storm där ekonomi, kultur och teknologi födde fram en industri som kopplade samman autenticitet med kommersiellt värde.” Har den utvecklingen gått så långt att kommersiellt värde numera är synonymt med autenticitet? Det skulle förklara varför nästan ingen – förutom konservativa lilla jag – ser det problematiska i att Coachella går i repris. Många tycker till och med att det är kreativt.

Det är nog bara en tidsfråga innan någon svensk festival testar samma upplägg. Sådan är kapitalismen.