Det hänger på industrirörelsen

Latour var tidigare mitt förstaval bland investmentbolagen med en värdering nära substansen och en industrirörelse som värderades till 11–17 gånger rörelseresultatet uppbackat av en fantastisk historik.

Sedan förändrades läget och aktien fick en absurd premievärdering som toppade runt 105 procent. I dagsläget är den nu nere på 15 procent, men värderingen av industrirörelsen är heller inte lika konservativ som tidigare på 12–21 gånger rörelseresultatet i böckerna.

För att motivera en premievärdering finns det två avväganden att göra. Antingen kan man anse att industrirörelsen är värd mer än bokförda värden, eller anse att ledningen kommer skapa en överavkastning med den noterade portföljen. Helst båda förstås.

Det kunde man tidigare köpa under tiden med Gustaf Douglas och Jan Svensson i ledningen. Den tiden är dock förbi och sedan 2019 är Johan Hjertonsson vd, varpå den noterade delen både varit passiv och inte alls hängt med index. Inget som motiverar någon premie alltså.

Industrirörelsen har däremot dubblat vinsten, om än att en hel del förvärv bidrar samtidigt som avkastningen på operativt kapital är lägre. Inte någon fantastisk utveckling, men till den dåvarande prislappen på drygt 14 gånger rörelsevinsten utan djupare analys får det ändå anses bra.

Rör sig i sidled

Nu värderas rörelsen i böckerna till drygt 16 gånger och utgör 35–42 procent av substansen beroende hur man vill allokera nettoskulden. Det betyder att vi måste värdera upp industrirörelsen 30–40 procent för att motivera premievärderingen.

Det är inte helt uppåt väggarna att göra och förvaltningskostnaden är nära noll. Om man vill motivera ägandet genom att enskilda noterade innehav är undervärderade så gör man bättre att köpa dessa än Latour.

Som ett torn på schackbrädet är Latour en stabil och mäktig pjäs, men trots att man kan röra sig framåt är det mest sidled som gäller i förvaltningen. Värderingen är rimlig till något dyr och inget jag köper i dag.