Det kostar pengar att sparka den som kan räkna
Donald Trumps senaste attacker på Jerome Powell fick Fed-chefen att slå tillbaka – och marknaden förblev lugn. Det var inget uttryck för likgiltighet, utan förtroende för att institutionerna fortfarande håller. Fast risken är inte borta. Tänk på Storbritannien hösten 2022, skriver Katrine Kielos i en kommentar.
Den här veckan bör vi alla komma ihåg Tom Scholar. Hösten 2022 fick han sparken av premiärminister Liz Truss. Då hade Tom Scholar arbetat på det brittiska finansdepartementet i över 30 år.
Han var den brittiska statens institutionella minne när det gällde marknadens förtroende för staten: en person som inte drev politik – men som förstod hur långt den kunde drivas innan räntorna stack iväg.
Liz Truss gjorde sig av med honom för att han i hennes ögon representerade en gammal “finansdepartementsortodoxi”. Scholar var helt enkelt dålig för tillväxten, han stod i vägen för Truss politiska agenda med tråkiga invändningar om tråkiga samband mellan budgetunderskott och obligationsräntor. Arton dagar senare kraschade den brittiska marknaden för statsobligationer.
Truss var bara premiärminister i 45 dagar men begreppet “Truss-ögonblick” har skrivit in sig i den penningpolitiska ordboken. Det är i dag det semi-officiella sättet att beskriva den otrevliga stämning som uppstår när de som har lånat ut pengar till ett land (alltså obligationsmarknaden) plötsligt tappar förtroendet för hur detta land styrs ekonomiskt. Och då kräver mer i ränta.
Liz Truss finanspopulistiska äventyr kostade de brittiska medborgarna tiotals miljarder pund. Notan kom i form av högre bolåneräntor och ökade statliga räntekostnader. Det senare kan låta abstrakt men är i en statsbudget bokstavligen vad som äter upp pengar som annars hade gått till skolan eller vården.
Det var den budget som Liz Truss lade fram den 23 september som orsakade kollapsen på obligationsmarknaden, men vi får alltså inte glömma vad som föregick den: avskedandet av Tom Scholar.
Scholar var en del av den institutionella broms som fanns för att hindra ogenomtänkta finanspolitiska beslut från att nå marknaden i obearbetad form. Det var nämligen inte primärt Truss budget som skrämde obligationshandlarna – utan den uppenbara frånvaron av någon som kunde säga nej. Det brittiska folket påstods med minister Michael Goves ord “ha fått nog av experter” och Scholar var den sista i en längre rad av utrensningar i denna anda.
Att marknaden knappt reagerade den här veckan ska inte tolkas som att Trumps agerande saknar betydelse. Snarare tvärtom.
Thedéen bakom Powell
Donald Trumps senaste attacker på Jerome Powell fick i helgen FED-chefen att gå till motattack. För första gången, bör man tillägga. Tidigare har den amerikanske centralbankschefen i hög grad vänt andra kinden till när presidenten har kallat honom för allt från “mentalsjuk” till “inkompetent”. Men nu gick Powell ut och sa som det var: Trump ger sig på honom för att Trump inte gillar hur räntan sätts.
Sveriges riksbankschef Erik Thedéen kallade i tisdags åtalshotet mot Fed-chefen för en ”exceptionell attack på den amerikanska centralbankens oberoende”. I ett öppet brev backar han och andra tunga centralbankschefer upp Jerome Powell.
Att marknaden knappt reagerade den här veckan ska inte tolkas som att Trumps agerande saknar betydelse. Snarare tvärtom. Det som prissattes var en uppfattning att institutionerna fortfarande håller. När centralbanken och andra myndigheter står emot politiska påtryckningar, och en person som Powell vägrar flytta på sig, stärks förtroendet för den amerikanska staten. Marknadens lugn är alltså inte likgiltighet inför Trump utan en bedömning att det fortfarande finns vuxna i rummet: just tack vare att dessa i veckan faktiskt sa ifrån. Till och med på en söndag.
Vid nästa kris
Med detta inte sagt att faran är över. Vilket för oss tillbaka till Liz Truss korta politiska karriär. Hade inflationen inte börjat dra iväg globalt av helt andra skäl den där hösten, hade Truss säkert kunnat lägga fram sin budget. Hon hade kanske till och med kunnat lägga fram den på det klantiga sätt som hon lade fram den. Det var istället kombinationen av extern inflationskris och frånvaron av oberoende expertis inom staten som gjorde att marknaden inte svalde hennes populistiska politik. Under andra omständigheter hade den mycket väl kunnat göra det. Obligationsmarknaden jobbar trots allt inte utifrån politisk övertygelse, den jobbar utifrån risken att inte få tillbaka sina pengar. Som man säger: It’s not that deep.
Trump har ännu inte lyckats urholka den amerikanska centralbankens oberoende i någon omfattning som får genomslag i dagens makroekonomiska läge. Men frågar gäller inte nu, utan den gäller vad som händer vid nästa kris. För det är en kris som världens största ekonomi ser ut att behöva ta sig igenom med ett budgetunderskott på andravärldskrigetnivå, en centralbank under konstant politisk attack och ett allt större globalt ifrågasättande av dollarn.
Som sagt: kom ihåg Tom Scholar.
Lyssna på nya avsnittet av EFN:s podd Världekonomin med Katrine Kielos och Claes Måhlen. Du kan prenumera här