Elitförakt i repris: från Versailles till Washington

Franska revolutionen är, som så många gånger förr, högaktuell. Det vi nu bevittnar i USA bär många likheter med det som hände i Frankrike i slutet av 1700-talet: ett högprofilerat gäng som, med avsaknad av respekt för etablerade normer, bestämmer sig för att skapa ett radikalt nytt samhälle med hjälp av röjningssågen.

Då som nu förbjöds vissa ord – under la Terreur kunde vem som helst stämplas som folkets fiende för att ha glömt tilltala sina medmänniskor med det moderna ”citoyen/ne”. Om man i stället råkade halka tillbaka i gamla hjulspår med ett ”madame” eller ”monsieur”, starkt associerade med den ancien régime som det nya styret gjorde allt för att utradera, var risken stor att man blev skickad till giljotinen.

I dag rullar amerikanska huvuden bara metaforiskt, men den akademiker som råkar använda sig av det språkbruk som fram till för några månader sedan inte bara var gängse, utan också det enda tänkbara för den som inte ville drabbas av cancelkultur, blir i dag straffad med indragna statliga medel, avslagna ansökningar och allmänt hån.

Sådan är revolutionens natur: den är hetsig, oresonlig och nihilistisk, med hjälp av chockeffekter och medveten respektlöshet för sociala regler lamslår den den häpna omgivningen och inför snabbt en ny samhällsordning innan någon har hunnit förstå vad det är som är på väg att hända.

Ekonomisk orättvisa som tändvätska

Ekonomin är inte oväntat en gemensam faktor i dessa båda samhällsomvandlingar. I det polariserade USA drivs nu landet som ett företag, av en affärsman vars främsta mål är att få till gynnsamma deals. Och i Frankrike levde ett fåtal i osannolikt överflöd, medan andra delar av befolkningen svalt ihjäl i djupaste armod. Ironiskt nog var det det generösa stödet till revolutionen i Amerika som tömde den franska statskassan, och drev upp skatter och matpriser till panikartade nivåer. Innan den spårade ur drevs revolutionen av fullt rimliga krav på sociala reformer, och om inte kungen Ludvig XVI hade motsatt sig dessa hade historien sannolikt sett annorlunda ut.

Den politiska utvecklingen är sjukdomstecken i två djupt osunda samhällen. Men den största likheten är förmodligen den avhumaniserande klasskamp som båda dessa samhällsomstöpningar göder. Den medvetna polariseringen mellan grupper som politiskt verktyg är inte bara ekonomiskt driven, utan i högsta grad också ideologisk: den världsfrånvända, tillgjorda och sönderkultiverade aristokraten är en tankefigur som också motiverar Trumpadministrationens storstädning av träsket. Högprestige-Harvard är Marie-Antoinette, och dess självgoda, överlägsna krusiduller om intersektionalitet betraktas av kretsen kring Donald Trump som hovlingo, främmande och motbjudande för verklighetens folk. Eftersom Donald Trump själv är förmögen drar han inte det ekonomiska kortet, det är det sociokulturella kapitalet han vill förgöra.

Symbolisk förnedring och hot om våld

På samma sätt räckte det inte för revolutionärerna i Frankrike att konfiskera överhetens rikedomar: med största möjliga symboliska verkan profaniserade och förfulade man allt som kunde förknippas med adeln och kyrkan. Hela poängen är att tvinga ner mallgrodorna på knä. Och räcker det inte med chockhöjning av skatter och straffavgifter har man alltid ett våldskapital att ta till. Stormning av politiskt signifikant byggnad är ett beprövat sätt att starta en revolution.

Och kanske är det just i de historiska ögonblicken, när den rasande mobben efter förstörelsen benådas och bjuds in till att bli del av det nya etablissemanget, som man vet att en ny, mörk samhällsordning är att vänta.