Emma Holten: Det enorma värdet av ett plastmonster

I början av augusti skrev en frustrerad mamma på en skolplattform:“Någon har tagit min dotters Labubu! Det är en äkta Labubu! Hon är jätteledsen, snälla lämna tillbaka den!”

Andra föräldrar gav sig in i diskussionen och uppgav att de hade varit med om samma sak. Både kopior och äkta varianter hade försvunnit. De som hade betalat 30 euro för en äkta Labubu verkade uppriktigt ledsna. På en annan skola förbjöds barnen att ta med de små monstren, eftersom det skapade kaos bland eleverna. 

Labubu, gosedjuret med karakteristiska vassa tänder, tillverkas i Kina av företaget Pop Mart (med ett marknadsvärde på 38 miljarder dollar). Kopiorna tillverkas också i Kina – av någon annan – och ser exakt likadana ut. I Europa växte Pop Marts intäkter med 729 % under det första kvartalet 2025.

Den största delen av försäljningen består av så kallade “blind boxes”, där du inte vet vilken variant du ska få. Är det en vanlig eller en “rare” Labubu? De allra flesta köparna är vuxna som köper dem till sig själva. Och de är värdefulla för sina ägare. En nyligen viral TikTok-video visar en rånare som hotar en ung kvinna – som skriker: ”Du kan ta min plånbok och telefon, men snälla ta inte min Labubu!”

Bara under första halvan av 2025 sålde Pop Mart Labubus för över 669 miljoner dollar. Men frågan är vilka behov det lilla monstret egentligen tillfredsställer.

Precis som hos den neokonservativa högern, finns det en viss nostalgi kopplat till Labubus. De ger en tillbakablick till barndomen där det räckte att se något gulligt för att känna ren glädje. I en tid av upprustning, en annalkande AI-bubbla och den skyndsamma kollapsen av hela den naturliga världen, är det förståeligt att fantisera om cornflakes och tecknade serier på en lördagsmorgon. 

Men en Labubu är inte bara en leksak – utan även en statussymbol.

På många sätt liknar Labubu-hysterin de nederländska tulpanerna på 1630-talet. Men här finns något mer oroande. Poängen med det lilla monstret är inte att äga det och sedan sälja vidare till ett högre pris – utan det handlar om att synas med det. Det som ekonomen Thorstein Veblen kallade "iögonfallande konsumtion". De enda Labubus som har något andrahandsvärde är de väldigt sällsynta. En vanlig bara hänger där – dinglande på någons väska – och tappar i värde.

Idag, när så kallat fast fashion från Shein och Temu tagit över, har stilmedvetenhet börjat tappa sitt värde. Alla med lite pengar kan ändå följa den senaste trenden.

Då kliver Labubu in i bilden.

Kändisar som tennisspelaren Naomi Osaka och artisten Lisa från Blackpink får sina egna, unika varianter. Det är drömmen – en Labubu som man inte kan köpa i butik, tillverkad bara för dig. 

Men om inte det går, kan man istället vara väldigt ihärdig och dedikerad. I sociala medier köper influencers tiotals – ibland hundratals – boxar för att hitta just den rätta: en hemlig Labubu eller en exklusiv version. I TikTok- och Instagram-videor växer högarna av plast och kartong.

Till slut dyker den upp – till ett glädjetjut – en Leopard-Labubu eller en Astronaut-Labubu, ur mikroplastens giftiga avgrund.

Men glädjetjutet liknar mer Edvard Munchs "Skriet" än ett skratt. Det är ett ljud som föds ur samtidens fasa. Ett kort, intensivt ögonblick av hopp:

"Nu kommer jag bli älskad! När jag promenerar ner för gatan med min Labubu kommer alla avundas mig!”

I augusti skrev The Guardian om människor som blev beroende av att köpa blind boxes – till den grad att de gick i personlig konkurs. En expert jämförde det med spelmissbruk.

Men såklart kommer aldrig den efterlängtade acceptansen. Astronauten blir tråkig, troligtvis redan till nästa unboxing-video. Den korta stunden som den togs ut ur lådan var det enda verkliga glädjeögonblicket.

Från de vuxna: det trasiga sociala sammanhanget, där den enda gemenskapen är hierarki. Nästan alla vuxna blandar ihop avund med respekt, och svartsjuka med uppskattning. Att bli sedd av andra handlar inte längre om att erkännas som en jämlik människa – utan om att göra eller äga något som andra åtrår.

Från barnen: Den oändliga tillgången på plast, av nyheter som har värde bara för att de är nya. Den glänsande prylen som får spädbarnets ögon att tindra av förundran.

I varje hjärna i västvärlden idag finns tillräckligt med plast för att göra en liten plastsked. Mellan 2016 och 2024 ökade mängden plast i avlidna personers hjärnor med 50 procent.

En grov uppskattning visar att produktionen av plast från sålda Labubus mellan januari och september 2025 uppgår till 11 000 ton, varav 1 000 ton bara är förpackningar.

Men när ekonomer räknar på producenten Pop Mart görs det med nästan andlös beundran över vilket värde bolaget skapar.

Så här kan de se ut:
– Aktiekurs (upp över 200 % på ett år)
– Bidrag till BNP (ungefär 0,01 % av Kinas hela BNP)
– Nettovinst (uppskattat till 659 miljoner dollar)
– Tillväxt (upp 400 % sedan förra året)

Men det som Labubu förstör – haven, hjärnorna, skolor fyllda med känslor av värdelöshet – och arbetet det kommer krävas för att städa upp efter allt detta – räknas inte.

De är inte skyldiga att rapportera det till sina aktieägare – eller till oss.

Goldman Sachs publicerade nyligen en studie om livscykeln för trender som Labubu. Den är 2–3 år.
År 2028 kommer du inte kunna gå in i en enda second hand-butik utan att se en av de hundratals miljoner Labubus som såldes 2025, stirra på dig från en 1-euro-låda.

Du kommer skratta och säga till din vän:

"Minns du när alla blev helt galna i den här grejen?" Och det kommer vara roligt. Men också väldigt, väldigt sorgligt.