En beboelig planet blev kidnappad av kulturkrig

Har Miljöpartiet varit bra för miljön? Har jämställdheten gynnats av att vi har en jämställdhetsminister?

Frågorna kan tyckas märkliga, eller ”kontraintuitiva” som det heter i den akademiska tradition där bägge idéerna har sitt ursprung. Nog måste framstegsvänliga krafter ge framsteg?

På senare år har det mest varit bakslag. Unga kvinnor fantiserar om att bli soft girls och tradwives medan killar dras till machogurus som Joe Rogan och Jordan Peterson.

Mönstret syns hela vägen från Moskva till Montana. Vladimir Putins förakt för femininitet är på samma våglängd som västvärldens nya höger. Aborträtten rullas tillbaka i USA, med avsikter och följder som bara kan beskrivas som misogyna.

Susan Faludi såg tendensen redan i boken ”Backlash” 1991, men inte ens hon trodde att det skulle gå så långt. Transpersoner är förstås hårdast ansatta. Små praktiska problem som könsbestämning i boxning beskrivs som hot mot civilisationen.

Var kommer fixeringen ifrån? Kanske är det en maktfråga, när kvinnor gör bättre ifrån sig i skola och arbetsliv. Kanske är det bara gammal god mobbing. Många mår dåligt, och får man sparka på någon känns det bättre.

Dock ska vi inte underskatta Putinfaktorn. Det är ingen slump att diktaturen lägger så mycket krut på att underblåsa den här sortens konflikter i demokratin.

Inte heller tidsfaktorn är någon slump. Samma år som USA säkrade rätten till abort, 1973, tillsatte Sverige sin första jämställdhetsminister. Peak woke, som det skulle heta idag.

I dåtidens kulturkamp hade vänstern initiativet. Också där fanns överdrifter – och påverkanskampanjer från Moskva som stödde de mest aparta inslagen, typ marxism och total nedrustning samtidigt som Sovjet var en brödkö med kärnvapen.

Tider förändras och folk tycker olika, inga problem. Mysteriet är hur till synes självklara saker – som mänsklig respekt och en beboelig planet – kunnat kidnappas av kulturkriget.

Sverige har haft duktiga jämställdhetsministrar och den nuvarande är inget undantag. Men kanske är det dags att avskaffa befattningen. I stället för en ministerportfölj med opinionsbildningsfokus borde väl alla statsråd ha jämställdhetsfokus.

Klimat och ekologi har också blivit identitetspolitik. Miljöpartiet föddes ur 70-talets kärnkraftsmotstånd. Utan denna bakgrund är det svårt att förstå den nuvarande regeringens närmast religiösa tro på nya reaktorer, kosta vad de vill. En pragmatisk och teknokratisk attityd skulle imponera mer, på bägge sidor.

Rovdjur är ett annat exempel. Regeringen vill sänka golvet för vargstammen till 170. Där går gränsen för ”bevarandestatus”. Men som nationell måttstock är det ju ointressant. Vargen är inte hotad som art. Frågan är om vi vill ha en natur med spår av biologisk mångfald.

I Sverige finns över en miljon hundar, vargens domesticerade släkting. Det säger något om balansen mellan vild och tam biomassa. Varje år söker fyra tusen svenskar vård för att de blivit bitna. Vi köper det eftersom vi gillar hundar. Men för vargar som tar enstaka får är det politisk nolltolerans.

Detta handlar mer om en stad-land-konflikt och, ja, ett kulturkrig, än om de 0,1 promille av hunddjuren som råkar vara vargar. Miljöpartiets vara eller inte vara är en fråga för väljarna, inte för en krönikör. Men om jag vore varg skulle jag säga att de har misslyckats, när andra partier positionerar sig MOT miljön.

LÄS MER: Ekdal: Revolutionen symboliseras inte längre av högafflar

LÄS MER: Ekdal: Putin, Trump eller Le Pen – vem når botten först?