Revolutionen symboliseras inte längre av högafflar

Här åker man till Tunisien för att ta tempen på den arabiska hösten – och så är det i Syrien allt händer. Nästan ingen såg al-Assads fall komma. Men i efterhand är det mesta som vanligt uppenbart.

Diktatorns vänner Iran och Ryssland var försvagade. Syriens regim var ett korthus som det räckte att blåsa på. Vi har sett scenariot förut, och får förhoppningsvis se det även i Teheran och Moskva.

Det är svårt att föreställa sig vidden av klanen Assads brott mot sitt eget folk. Jag minns en reportageresa på den tiden landet fortfarande hölls i järngrepp.

Artikeln från Damaskus gick inte att föra över så jag läste in den från hotellets telefon. Det klickade konstigt i luren, som naturligtvis var avlyssnad. Den svarta bil som dagen efter följde min taxi hela vägen till libanesiska gränsen var inte vilken bil som helst.

Paranoia? Kanske, men en liten påminnelse om hur det är att leva i polisstater. Syrier brukade skämta om att var femte invånare var angivare. Alla journalister som hittades döda med ögonen uttryckta och alla oppositionella som försvann i fängelsehålorna var dock inget skämt, vilket jag fick en stund att begrunda i den där taxin.

Men vad händer nu? Vi vet att revolutionen äter sina barn. Islamistledaren som säger rätt saker om att skydda minoriteter och institutioner har garanterat oförsonliga jihadister i sin närhet. Syriens etniska lapptäcke, vreden mot minoriteten som haft makten, konkurrerande stormakter – allt konspirerar mot stabiliteten.

Idag måste man ändå hoppas och glädjas med syrierna. När så många cyniskt bevakar sina intressen i detta vakuum borde åtminstone EU, tidernas mest godartade imperium, göra allt man kan för det syriska folket. Hjälpbehoven är enorma. Det som händer närmaste veckorna blir avgörande för decennier framåt.

Kopplingen till veckans andra stora internationella nyhet kan tyckas långsökt, men går inte att blunda för. På nätet väcker ett mord i USA minst lika mycket munterhet som maktskiftet i Syrien. När den trolige gärningsmannen grips stiger engagemanget till kokpunkten, och det är inte på offrets sida.

Numera är det reguljära nyhetsflödet en sak och det sociala medieflödet en helt annan. Reaktionerna online är om möjligt ännu mer skrämmande än avrättningen av VD:n för United Healthcare. Den som följer Bluesky ser oändliga trådar om skipad rättvisa och uppdämt hat mot amerikanskt näringsliv.

Ordet ”revolution” återkommer gång på gång. Vreden mot USA:s dysfunktionella sjukvårdssystem är förstås ingen nyhet. Chocken är hur den kanaliseras i våldsromantik fast den var frånvarande där den hör hemma, i valkampanjen.

Gärningsmannaprofilen välter internet. Välutbildad och vacker ung man från privilegierad bakgrund, till synes radikaliserad av sin egen beef med sjukförsäkringsbranschen.

En skrämmande illustration av stämningsläget i USA där även tillträdande president leker med den revolutionära elden, till exempel genom att tillsätta en konspirationsteoretiker som hälsominister.

Jag såg mönstret på nära håll i valrörelsen. Utanför Mayo Clinic i Rochester, Minnesota, världens bästa sjukhus, trängdes arga demonstranter med unikt kvalificerade läkare och patienter som hade råd att bota cancer, byta organ.

Förr i tiden symboliserades revolutionen av trashankar med högafflar och facklor. I dag kommer den med långa skägg på pick-up-bilar som i Syrien, och på nätet med hyllningar till mördare som i USA.