Putin, Trump eller Le Pen – vem når botten först?

Frankrike och Tyskland tävlar i politiskt självskadebeteende. Diktatur och demokrati tävlar i Ukrainas skyttegravar. Må de värsta kaospiloterna förlora. Man ska inte dra paralleller till 30-talet, jag vet. Världen av idag är fundamentalt annorlunda. Historien upprepar sig aldrig. Trump är ingen Hitler. Putin är inte ens någon Stalin.

Men en sak är säker: detta är första gången i min generations livstid som man anar hur det kändes för nittio år sedan. Ekonomins klyvning i champagneyra och kris. Den skenande politiska normförskjutningen. Intrycket att patienterna har tagit över psykakuten. Det liknar ett race to the bottom. Men förr eller senare vänder det förstås uppåt igen. Sydkoreanerna visar vägen ur kaninhålet när de avstyr ett kuppförsök. Marknaden, institutionerna och folket på gatan har korrigerande superkrafter som saknades på 1900-talet. Åtminstone i länder som fortfarande är fria.

Hinner vi stoppa rötan innan det är för sent? Veckans tristaste exempel var extremhögerns Marine Le Pen i franska nationalförsamlingen. Hennes skruvade anförande torpederade en premiärminister och budget utan alternativ.

Högern gör gemensam sak med vänstern som vill sänka pensionsålder och höja löner när landet kör ett 6-procentigt budgetunderskott – dubbelt så högt som EU tillåter – och räntorna tickar uppåt. Var tänker sig socialisterna att pengarna ska komma ifrån? Vem ska betala?

Marine Le Pen bryr sig inte. Hennes agenda är bara att rasa mot invandrare och rasera rådande ordning, nationellt och internationellt. Om 44 dagar har hon en allierad i Vita huset. Det enda fransmännen kan enas kring är att president Macron bär skulden. Egentligen vill man inte säga det högt om en demokrati, men Frankrike bekräftar just nu Stikkan Anderssons bevingade ord: ”Folk är inte så dumma som man tror. Dom är dummare.”

Krisen i Paris skulle vara allvarlig nog för EU även om Berlin haft sitt hus i ordning. Men också Tyskland driver ledarlöst mot nyval med flämtande ekonomi.

Ansvaret för osäkerheten i Europa och USA vilar ytterst på väljarna. Det är både läskigt och lugnande. Å ena sidan det historiskt välbekanta suget efter starka ledare, enkla lösningar. Å andra sidan energi som förr eller senare föder en New Deal, när ekonomiska tyngdlagar kickar in.

Frankrikes parlamentariska situation med tre block som hatar varandra illustrerar demokratins lågvattenmärke. Ett land som kan återuppbygga Notre Dame (öppning idag!) och fixa världens skönaste OS-invigning borde veta bättre.

Ingenstans blir EU:s signaler lika deprimerande som i Ukraina. När tyskarna går till val i februari kan ukrainarna se tillbaka på tre år av krig. Denna rent fysiska kapplöpning mot botten närmar sig också ett avgörande.

Rysslands krigsekonomi har fått rubeln att krascha. Inte ens Putins propaganda kan snacka bort oöverkomliga matpriser och styrränta på 21 procent.

Demokratin har andra problem. Fler ukrainska soldater deserterade under de tio första månaderna 2024 än under krigets föregående två år. De som kämpar vid fronten får ingen avlösning. Ett fritt samhälle kan inte tvinga fram kanonmat på samma sätt som ett stalinistiskt.

Ryssland är ett ekonomiskt skämt jämfört med Väst. Putin kunde stoppas nu om bara viljan fanns. Vad sägs om att Sverige och Polen steppar upp inom EU medan Frankrike och Tyskland slickar sina självförvållade sår.

”Vi har inget att frukta mer än fruktan själv”, som president Roosevelt sade under den stora depressionen. Men samtidigt som han tog över i USA, vintern 1933, utsågs förstås ni-vet-vem till kansler i Tyskland.