Essä: Andra världskriget och den svenska artighetens pris

Den här essän publicerades i nummer 1 av Sikt, våren 2025. 

Av Henrik Berggren

***

Att bli bjuden till Karl Gerhards berömda Villa Kråkslottet var smickrande. 

Han var Sveriges mest hyllade estradör, vars kupletter återgavs i pressen dagen efter en premiär som en avgörande dom över samtiden. Hans eleganta uppenbarelse i frack och hög hatt prydde annonser för halstabletter, damstrumpor, bokklubbar och varuhus. Som ”Sveriges kvickaste karl” var han självklar som konferencier, domare i frågesporter och ämne i pressens skvallerspalter. Dessutom, vilket inte minskade det allmänna intresset, var han en uttalad antinazist vars satir om ”Den ökända hästen från Troja” den mörka sommaren 1940 hade retat gallfeber på tyska diplomater i Stockholm och censurerats av utrikesminister Christian Günther. 

Men vad än gästerna förväntade sig när de anlände till hans lunch den 14 juli 1944 – det av tyskarna ockuperade Frankrikes nationaldag – var det inte att möta den svenska scenartist som mer än någon annan symboliserade kollaboration med Hitlerregimen i Tyskland. Det hade inte framgått av inbjudan att revykungen inte bara städslat Zarah Leander som primadonna i sin höstrevy utan att Tysklands kanske mest populära skådespelerska skulle vara på plats vid lunchen. Avsikten var att göra reklam för hans kommande höstrevy på Cirkus och de inbjudna bestod av Stockholms ledande journalister och kulturpersonligheter. ”Tout le monde var där”, som den syndikalistiska tidningen Arbetaren uttryckte det när väl tillställningen blivit det allmänna samtalsämnet i den svenska huvudstaden. Karl Gerhard visste att det skulle väcka debatt. Han hade ätit lunch med Torgny Segerstedt tidigare i veckan och Handelstidningens stridbare redaktör hade varnat honom att Leander hade ”en doft av Goebbels” som gjorde henne omöjlig i den svenska offentligheten. Men Karl Gerhard, som hade känt och arbetat med Leander före kriget, menade att hon inte hade några politiska böjelser utan mest var en kallhamrad affärskvinna och tillika en kär vän. Han var övertygad om att hans oantastliga ställning som Hitlerkritiker och antinazist skulle ta loven av missnöjet.

Leander var vid det här laget tillbaka i Sverige. Inkomsterna från filmbolaget Ufa hade hon klokt nog tagit ut i svenska kronor och använt till att förvärva godset Lönö vid Bråviken. I pressen påstod hon att hon hade dragit sig tillbaka men hon gjorde diskreta försök att återvända till den svenska scenen. Efter att en förhandling med nöjespromotorn Gustav Wally havererat hade Karl Gerhard beslutat att det var hans uppgift att rehabilitera Die Leander, som hon ofta kallades i Sverige. Karl Gerhard hade valt blixtkrigets taktik. När gästerna kom in i hallen och såg Leander – hon gick knappast att missa – tvingades de till ett ögonblickssnabbt övervägande. Att hälsa kunde uppfattas som ett ställningstagande för den ännu kämpande Hitlerregimen i Berlin vars folkmord på Europas judar nu var allmänt känt. Men att inte göra det kunde också tolkas som att fegt vända ryggen till en vän som blivit persona non grata. I pressen påstods att en del vänt i dörren, men enligt Kar de Mumma, som var medförfattare till Karl Gerhards nya revy, tog de kritiska för sig av den generösa lunchbuffén innan de markerade sitt avståndstagande genom att lämna tillställningen. I vilket fall undvek många Leander, men en del, som Dramatenchefen Pauline Brunius och historikern Alma Söderhjelm, hälsade översvallande. Karl Gerhards lunch blev ett allmänt samtalsämne inom den stockholmska kulturvärlden under de följande veckorna: vem hade varit där och hur hade de bemött Leander?

Den antinazistiske redaktören Carl-Adam Nycop – som varit på plats – riktade hård kritik mot Karl Gerhards försök att rehabilitera sin gamla väninna. Norska och danska kulturarbetare som flytt till Sverige menade att Karl Gerhard, som varit känd i hela Skandinavien för sin stridbara antinazism, inte längre var välkommen i broderländerna. Vilket i sin tur fick Aftonbladet att gå i taket. Den folkpartistiska kvällstidningen hade varit tyskvänlig fram till 1943, då dess ägare Torsten Kreuger insett hur vindarna blåst, och petat några av de mest Hitlersympatiserande redaktörerna. Att försvara Leander fullt ut hade dock varit att alltför uppenbart tala i egen sak. Istället riktade man in sig på det dansk-norska upproret. Flyktingar som fått fristad i Sverige hade ingen rätt att lägga sig i svenska förhållanden; hur man skulle förhålla sig till Leander var en ren svensk angelägenhet. Efter några veckors debatt tvingades Karl Gerhard till reträtt. Han insåg att inte ens hans popularitet räckte

för att bana väg för Leanders återkomst till det svenska kulturlivet – i alla fall inte år 1944. Han försökte avskeda Leander i tysthet, men hon gick offentligt och förklarade att hon inte skulle medverka i höstrevyn på Cirkus, men att hon endast gjorde det för att Karl Gerhard bett henne. I Aftonbladet kallade man Karl Gerhard för en ”1944 års man”, en anspelning på Ture Nermans uppmärksammade bok 1940 års män som utkommit tidigare på våren och var en frän uppgörelse med socialdemokrater och folkpartister som argumenterat för svensk anpassning till den tyska nyordningen under de första krigsåren.

”Tidsanda” är ett begrepp som glider ur handen lika lätt som en tvål i duschen. Det används ofta som ursäkt: ”vi gjorde så, vi kunde inte göra annorlunda, eftersom tidsandan var sådan.” Samtidigt är det ett oundgängligt begrepp för att sammanfatta hur annorlunda människor kunde tänka i det förflutna och, kanske än viktigare, hur deras värderingar och uppfattningar förändrades av det som hände i världen – krig, revolutioner, politiska omvälvningar, katastrofer, vetenskapliga upptäckter, banbrytande konst och litteratur. 

Reaktionerna på Karl Gerhards försök att rehabilitera Zarah Leander är ett exempel på ett av dessa ögonblick då ett skifte i tidsandan kristalliseras. Det är trivialt – det skulle gå att välja långt mer politiskt betydelsefulla händelser under andra världskriget, som uppsägningen av transiteringsavtalet med Tyskland eller mottagandet av de danska judarna. Men lunchen i Saltsjöbaden fångar ett skifte i tidsandan på en vardaglig nivå, det är en ögonblicksbild av en situation där människor som inte är politiska beslutsfattare ändå tvingas att agera offentligt och visa var de står. Vad var det då för förändring i tidsandan som kom till uttryck i Karl Gerhards Villa Kråkslottet den 14 juli 1944? Det handlade inte om – vilket det ibland framställs som – att svenskarna gått från att vara halvnazistiska tysksympatisörer till att bli entusiastiska USA-vänner. 

När andra världskriget bröt ut i september 1939 ansåg en överväldigande majoritet av invånarna i Sverige att Hitler var en maktgalen och aggressiv diktator som angripit ett grannland utan anledning. Till och med Fredrik Böök, som senare skulle tala sig varm för Tysklands sak, kallade anfallet på Polen brutalt och kritiserade nazismen. Den mest sålda fackboken hösten 1939 var enligt Svenska Dagbladet en klippbok med artiklar av Winston Churchill.

På samma lista hittar man böcker av judiska flyktingar, militäranalyser av den tyska armén samt en kritisk granskning av barnuppfostran i Tredje riket av Erika Mann, dotter till den berömde landsflyktige tyske författaren Thomas Mann. Däremot var det en lång väntelista för Mein kampf på Stockholms stadsbibliotek, en bok som man uppenbarligen var nyfiken på men inte ville betala för. Att de flesta svenskar föredrog Churchill – som ännu inte var brittisk premiärminister – framför Hitler innebar inte att man ansåg att Sverige skulle engagera sig i konflikten. När Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 3 september uppfattades det som ett nytt ”storkrig” mellan Europas militärmakter som ett litet land gjorde bäst i att hålla sig utanför. Stödet för den socialdemokratiska-bondeförbundsregeringens neutralitetsförklaring som kom på krigets första dag var kompakt. Däremot fanns det olika tolkningar av neutraliteten. Stridbara radikaler och liberaler som Stockholms finansborgarråd Zeth Höglund och Handelstidningens chefredaktör Torgny Segerstedt menade att Sverige var militärt men inte andligt neutralt. På andra sidan fanns en grupp av akademiker, godsägare, ämbetsmän, militärer och allmänt högerorienterade personer som ansåg att man skulle avhålla sig från att uttrycka sympatier med den ena eller andra sidan.

De tillhörde den grupp som ofta kallas ”tyskvänner”, en glidande beteckning som används om rena men icke-organiserade nazister likväl som de socialdemokrater och liberaler som av opportunistiska skäl argumenterade för en anpassning till den tyska nyordningen i Europa 1940–1941. Trots dess vaghet är begreppet användbart, till och med oundgängligt, i ett land där de nazistiska rörelserna var helt marginaliserade, men där det historiskt sett fanns en stor respekt för Tyskland, inte minst på det kulturella området. Att vörda Goethe, Schiller och Beethoven gjorde förstås inte en person automatiskt till tyskvän. Men om man stod på högerkanten i svensk inrikespolitik, misstrodde den demokratiska utveckling som skett sedan rösträttens genomförande, betraktade kommunismen som ett existentiellt hot och tyckte att judarna var ”ett problem” var den tyska bildningskulturen ett tacksamt argument när Hitler kom på tal. Han var kanske vulgär och gapig, men han hade återupprättat det tyska folkets stolthet efter den förnedrande Versaillesfreden. Det var en fråga om realpolitik, försäkrade tyskvännerna. Försöken att skapa en moralisk internationell ordning efter första världskriget hade lett till kaos, nu var det dags att återgå till geopolitik och låta Tyskland ta den plats i Europa som motsvarade dess inneboende styrka. 

Hur stor denna grupp av tyskvänner var är svårt att säga. En amerikansk korrespondent i Sverige beräknade den till omkring tio procent av befolkningen och menade att de kvarvarande 90 procenten var om än inte antinazistiska aktivister, åtminstone kallsinniga till lockropen från Tyskland. Något ligger det väl i denna skattning. Bland väljarna samlade socialdemokrater och liberaler omkring 65 procent och kommunisterna kring fem procent. De flesta tyskvänner – men inte alla – återfanns bland Högerns och Bondeförbundets del av väljarkåren på 30 procent. Samtidigt fanns det exempel på högermän som var stridbara antinazister. För många bönder – inte minst de mindre – var smörpriset och grispremierna viktigare än utrikespolitiken. Men även om tyskvännerna var relativt få var de

överrepresenterade inom militären, ämbetsverken och akademin – en potentiell femtekolonn, menade den tidigare nämnde amerikanske journalisten. Det spelade dock mindre roll under krigets första sju-åtta månader. Då var Sveriges uppmärksamhet helt riktad österut, mot Finland som angripits av Sovjetunionen. Stalin betraktades som det stora hotet, och Hitler sågs som ett sekundärt problem.

Nu började den mörkaste tiden för Sverige under andra världskriget. Något storkrig likt första världskriget hade heller inte setts till. Fransmännen låg förskansade bakom Maginotlinjen och bortsett från en del sjöstrider nöjde sig britterna med att släppa flygblad över Tyskland med uppmaningar till befolkningen att göra uppror. När Finland och Sovjetunionen slöt fred den 13 mars 1940 blev det åter ganska lugnt i omvärlden. Det var inte orimligt att hoppas att kriget aldrig skulle komma i gång på allvar. Denna fromma förhoppning varade en knapp månad. Den 9 april gick den tyska krigsmaskinen överraskande till anfall mot Danmark och Norge. Sverige, liksom de allierade, var helt oförberett. De första dagarna var många övertygade om att Hitler även avsåg att ockupera Sverige, som i stort sett var försvarslöst i söder och väster. När det stod klart att ett tyskt angrepp inte var att vänta lugnade sig stämningen. Men någon aktivism för Norge, där striderna skulle vara fram till juni 1940, märktes inte. Visst fanns solidaritet och brödraskap med norrmännen, men den dominerande känslan var rädsla. Sverige var nu klämt mellan två aggressiva stormakter som dessutom var förbundna med varandra i Molotov-Ribbentroppakten. Försvaret var avlövat och handel och kontakter västerut till Frankrike, Storbritannien och USA avskurna. Än värre blev det när andra världskriget började på allvar med att Tyskland angrep Frankrike, Belgien och Nederländerna i maj 1940. En del svenskar andades ut: ”Ovädret drar söderut”, hette det i Aftonbladet. Många förväntade sig att det nu skulle bli en repris på första världskriget, med stillastående linjer och skyttegravar.

Men till allas överraskning tog Hitler Frankrike – betraktat som Europas starkaste militära landmakt – på sex veckor. Den 14 juni hissades hakkorsflaggan på Eiffeltornet. Det var en dubbel chock. Dels därför att den tyska militärmakten nu verkade helt oövervinnerlig, dels därför att Frankrike stod för värden som omfattades av många svenskar: å ena sidan upplysning och rationalitet, å andra sidan franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Det var lite som om USA skulle falla idag. Det tycktes som om framtiden, vad man än tyckte om det, tillhörde de starka männen och maktens filosofi. Nu började den mörkaste tiden för Sverige under andra världskriget. Beslutet om att tillåta permittenttrafiken mellan Tyskland och Norge genom Sverige togs den 17 juni, tre dagar efter att Paris fallit. Det var en motvillig eftergift för de flesta medlemmar i den svenska samlingsregeringen, som man dessutom försökte mörka för svenska folket. I dagboken sörjde Per Albin ”den kära svenska neutraliteten”. Vid sidan om eftergifterna kom den mentala anpassningen. Tyskvännerna trädde tydligare fram i den svenska offentligheten.

Kulturpersonligheter som akademiledamoten och litteraturhistorikern Fredrik Böök och juridikprofessorn Karl Olivecrona, vars böcker ersatte Churchills och Erika Manns på bestsellerlistorna, argumenterade för svensk anpassning till den tyska nyordningen av Europa. De sålde inte Tyskland med öppet judehat, nazistparader och Horst Wessel-sången. De lade sina ord både skickligare och försåtligare genom att framställa Tysklands dominans över Europa som ett slags EU-projekt som skulle skapa ordning och stabilitet på den splittrade kontinenten. Den tyska handen, menade Böök, var lite väl hård för nordbor, som i grunden var demokrater. Men han lovade att det skulle bli bra. Tyskarna var ett brödrafolk och det Europa behövde var just en stadig hand.

Storbritannien och Frankrike, ansåg Olivecrona, hade försummat Europa genom att prioritera sina kolonialvälden. Bakom såväl Bööks som Olivecronas resonemang låg den underliggande tanken att makt är rätt. Men man behövde inte beundra Tyskland eller omfatta filosofiska maktläror för att argumentera för att Sverige måste hålla sig väl med Tyskland. Christian Günther och många med honom var övertygade om att Hitler skulle vinna kriget. Om Sverige skulle klara sig undan krig och förstörelse var det nödvändigt att hålla Berlin på gott humör, menade han. En del ledande socialdemokrater, som Rickard Lindström och Allan Vougt, som tidigare uttryckt starkt antinazistiska åsikter, ville rädda det svenska folkhemmet genom anpassning till det nya, tyskdominerade Europa. I Vougts fall tillstötte en viss marxistisk spetsfundighet. Han menade att man måste se det långa perspektivet: den tyska arbetarklassen skulle störta nazistväldet, oklart när. De tyska framgångarna var inte någon fördel för de svenska nazistpartierna. Inget av de småpartier som funnits under 1930-talet ställde upp i riksdagsvalet i september 1940 och Nils Flygs Socialistiska partiet, som var på väg mot nazismen, gjorde ett katastrofval med bara 18 000 röster och åkte ur riksdagen. Den tyska propagandamaskinen var heller inte särskilt intresserad av dessa smågrupper, även om man gav Flyg ekonomiskt stöd. Deras främsta tillgång var istället att locka det etablerade Sverige med samarbete med det mäktiga Tredje riket. Offensiven skedde på alla fronter. Under det första krigsåret hade den svenska idrottsrörelsen undvikit utbyte med Tyskland (och de allierade) med hänvisning till att de var krigförande. Men sommaren 1940 återkom Tyskland med motiveringen att det inte längre rådde krig på den europeiska kontinenten.

Inom fridrottsrörelsens ledning, där många sympatiserade med Tyskland och i vissa fall nazismen, var detta ett tacksamt argument. I augusti 1940 ägde en trelandskamp mellan Finland, Tyskland och Sverige rum i Helsingfors. Det fortsatte med hockey, fotboll och andra idrotter. Svenska militärer bjöds in till studieresor i det ockuperade Frankrike. Att inte ta denna möjlighet att studera den tyska krigsmaskinen hade varit tjänstefel, men de svenska officerarna kanske inte hade behövt skåla i champagne med sina tyska kollegor för ”det offensiva kriget”. Att svenska journalister accepterade en liknande inbjudan att resa i det nya Europa var förstås heller inte underligt. De försökte också hålla en objektiv ton i sina reportage, men de var överväldigade av de tyska framgångarna. De beskrev de tyska soldaterna som mer eller mindre oövervinnerliga och imponerades av deras korrekta uppträdande i det ockuperade Paris – bättre än amerikanska turister, konstaterade Social-Demokraten. Präster, läkare och veterinärer for till Berlin för att lära av sina tyska kollegor. En riksdagsdelegation studerade civilförsvar och en stor utställning om den tyska boktryckarkonsten skickades till Stockholm från Berlin. Alla som deltog var inte entusiastiska över utbytet. 

Den socialdemokratiske riksdagsmannen Sven Andersson, senare utrikesminister, fick övertalas av partiledningen att resa till Berlin. ud-mannen Sven Grafström, en bestämd antinazist, ansvarade för den tyska bokutställningen och försökte rensa bort den värsta propagandan. Men många åkte entusiastiskt och lät sig imponeras av Europas nya maktcentrum. Andra gjorde motstånd. I Tisdagsklubben, ett tänkt embryo till en svensk motståndsrörelse om Tyskland ockuperade Sverige, samlades antinazistiska kulturpersonligheter, ämbetsmän och opinionsbildare. De uppvaktade säkerhetspolisen med listor på misstänkta tyska spioner, som i sin tur svarade med att övervaka Tisdagsklubben som en säkerhetsrisk, trots att många av dess medlemmar hörde till den svenska eliten, däribland prins Eugen och Postverkets generaldirektör Anders Örne. Ture Nerman, socialdemokrat och utgivare av Trots Allt!, kritiserade ihärdigt eftergiftspolitiken och hånade Hitler och nazismen. 

På den borgerliga sidan lät Torgny Segerstedt sin gammaltestamentliga tordönsstämma uttala en förbannelse över samlingsregeringen och nazismen, trots att justitieminister Westman stoppade publiceringen av de artiklar som väckte mest ilska i Berlin. Men hösten 1940 och våren 1941 var Nerman, Segerstedt och en handfull andra modiga publicister tämligen isolerade. Det var inte för att majoriteten av svenska folket hade en annan uppfattning om Hitler. Men de var rädda för att angreppen på naziregimen i Tyskland skulle kunna leda till krig. Att Segerstedt och Nerman sa högt det som många inte vågade säga väckte irritation och skamkänslor. Segerstedt drabbades också av en klassbaserad misstänksamhet från arbetare, som menade att han skulle kunna fly till England om tyskarna kom medan de skulle drabbas av förtrycket.

Det sägs ofta att vändpunkten kom med segern vid Stalingrad i slutet av januari 1943. I det stora perspektivet är det inte fel. Då stod det klart att Tyskland skulle förlora kriget, även om det skulle ta tid. Men vändningen i den allmänna opinionen i Sverige hade paradoxalt nog börjat redan sommaren 1941, då det till synes oövervinnerliga Tyskland gått till angrepp mot Sovjetunionen i den gigantiska militäroperationen Barbarossa. Initialt hade Berlin och de svenska tyskvännerna varit övertygade om att angreppet på Sovjetunionen skulle leda till entusiasm i Sverige. Att svenskarna inte velat välja sida i konflikten mellan de europeiska kulturnationerna Tyskland, Frankrike och Storbritannien kunde man, om än motvilligt, förstå. Men nu, när Hitler hade inlett ett korståg mot bolsjevismen och Sveriges ärkefiende Ryssland, borde Sverige stödja Tyskland, om än bara moraliskt. Detta var det avgörande ögonblicket, menade Fredrik Böök: nu måste samlingsregeringen välja om den ville åka första klass eller godsfinka till det nya Europa. Som ett bevis för Sveriges goda vilja bad tyskarna om tillstånd att transitera en division om 14 000 man från Norge till Finland, som också gått till angrepp mot Sovjetunionen. Det var ett öppet neutralitetsbrott, men efter tre dagars intensiva och dramatiska överläggningar gick samlingsregeringen med på transiteringen. 

Tyskvännerna jublade i pressen, nu var Sverige äntligen med på tåget. I Berlin gratulerade Sverigedesken på tyska Utrikesdepartementet de svenska diplomaterna till detta kloka beslut. Men det var en skenbar seger. Istället för att opinionen blev mer tyskvänlig aktiverades en del av den latenta antinazismen i Sverige. Upplagan för den tyska propagandatidningen Signal, modellerad efter amerikanska Life, började gå ner. Upplagan för Ture Nermans Trots Allt! steg däremot snabbt. Arbetarrörelsen manade till bojkott av tyskvänliga Aftonbladet, som nu drabbades av ett betydande läsartapp. Allt fler antinazistiska opinionsmöten arrangerades. Samlingsregeringen tuffade också till sig. Man hade hävdat att transiteringen till Finland varit ”en engångseftergift”. Man strävade visserligen efter att ha goda relationer med Tyskland, men man avvisade ytterligare propåer under sommaren som skulle ha gjort Sverige mer delaktigt i ”korståget mot bolsjevismen”. 

Vad låg bakom vändningen? Jag tror att det handlade om att Hitlers anfallskrig mot Sovjetunionen avslöjade tyskvännernas löften om att Tyskland skulle skapa ordning och reda i Europa. Efter Barbarossa stod det klart att det Hitler hade att erbjuda bara var mer krig, död och förintelse. Många svenskar såg visserligen störtandet av Stalin och kommunistregimen i Ryssland som en välsignelse, men de insåg också att priset skulle bli högt för Europas alla småstater under tysk dominans. En viktig bidragande faktor var också att Tyskland ökade repressionen i de länder de ockuperat. I september avrättades två fackföreningsledare i Norge efter en strejk i Oslo i september 1941, vilket skapade stark ilska inom den svenska fackföreningsrörelsen. När Quisling gav sig på de norska prästerna och spärrade in ärkebiskop Eivind Berggrav våren 1942, vaknade också den inte obetydliga religiösa opinionen i Sverige. ”Hela den svenska opinionen är ju inställd på en anglosaxisk seger… Litterärt och journalistiskt blir jag en död man utan skymten av inflytande”, skrev Fredrik Böök till sin hustru i december 1941. Att den antinazistiska opinionen vann mark innebar inte att regeringen ännu var beredd att utmana Tyskland, även om man höll emot utökade krav på eftergifter. Och även om en spricka öppnat sig mellan regeringen och befolkningen, var den inte stor nog att underminera det grundmurade förtroendet för samlingsregeringen. 

Även om allt fler människor öppet uttryckte sin motvilja mot Hitlertyskland, stödde man fortfarande neutralitetspolitiken och samlingsregeringens strävan att hålla Sverige utanför kriget. När den definitiva vändpunkten kom vid Stalingrad stod samlingsregeringen inför ett svårt problem. Man måste lägga om kursen, men försiktigt, som Christian Günther uttryckte det: det sårade rovdjurets sista slag kan vara fruktansvärda. Men det var inte bara ett realpolitiskt problem utan också ett psykologiskt. De flesta människor vill framstå som hyfsat moraliskt konsekventa. Även om vi fattat ett obehagligt beslut under hård press har vi svårt att erkänna att vi agerade enbart av rädsla eller självbevarelsedrift. Ministrarna i samlingsregeringen hade i tre års tid – ofta motvilligt – ägnat sig åt att försöka undvika att provocera Tyskland. Nu stod de inför uppgiften att närma sig västmakterna utan att helt desavouera sin tidigare politik. Det försvårades av den växande antipatin mot Tyskland. 

Under de första krigsåren hade många tyskvänner kommit undan med att distansera sig från Hitler och istället lyfta fram Tyskland som en kulturnation. Nazisterna kanske var obehagliga figurer, men tyska officerare och ämbetsmän var hedervärda och bildade. Anklagelser om övergrepp och krigsbrott viftades bort: ett folk som gett världen Goethe, Kant och Beethoven kunde inte vara i stånd att begå sådana oförrätter. Men under 1942 och 1943 hade det blivit uppenbart att dessa kultiverade människor höll på att begå ett folkmord på Europas judar. Insikten hade landat – om än kanske inte hos de mest motsträviga – när de norska judarna deporterades. Inte nog med att det nu rördensig om skandinaver och inte underliga människor i Östeuropa, hösten 1942 hade man också fått konkreta skildringar av hur deportationerna gick till. Quislingar och tyska poliser hade rekvirerat alla taxibilar i Oslo för en gryningsräd den 28 november. Man hade åkt hem till judiska familjer, beordrat dem att packa och sedan kört ner dem till hamnen för vidare transport med fartyget Donau till Auschwitz – fast då visste man bara att de skickats österut. 

När Dagens Nyheters läsare röstade om årets viktigaste nyhet 1942 hamnade deportationen av de norska judarna främst. Det blev allt svårare att vara tyskvän i Sverige om man ville behålla sitt goda namn. Det var inte bara nazismen som hamnade i skottgluggen utan i stort sett allt tyskt. Antinazistiska flyktingar klagade över att de först blivit misstänkta för att de varit oppositionella mot Hitler och nu sågs över axeln bara för att de talade tyska. I pressen avslöjades nazistligor, nazistpräster och spionaffärer med tysk anknytning på löpande band. I riksdagen upptäckte man att Tyska skolan undervisat i raslära under hakkorsfanor med ecklesiastikminister Gösta Bagges goda minne sedan 1942. Sverige var på väg att, med historikern Alf W. Johanssons ord, bli ”världens mest antifascistiska land”. Men samlingsregeringen, med Per Albin och Christian Günther, gick försiktigt fram. Man sa upp permittenttrafiken i augusti 1943, utbildade norska polistrupper, tog emot de danska judarna hösten 1943 och inledde hemligt samarbete med de allierade. Men någon riktig vändpunkt kom inte. Järnmalm och kullager fortsatte att exporteras till Tyskland (kullagerexporten stoppades först den 8 juni 1944, två dagar efter D-dagen). Till mångas besvikelse levererade Günther bara en lam protest när tyskarna deporterade norska studenter i december 1943. Och någon uppgörelse med eftergiftspolitiken 1940–1941 ville man inte ha. När Socialdemokraterna samlades till kongress i maj 1944 uteslöts Ture Nerman på grund av sin kritik av samlingsregeringen. Stödet bland ombuden var massivt. Till regeringens försvar kan sägas att Tyskland fortfarande var ett näraliggande hot och att Sverige var starkt beroende av tyska leveranser av kol. Dessutom var Finland i krig med Sovjetunionen (fram till hösten 1944) och behövde olja och andra varor från Tyskland. Men till skillnad från åren 1940–1941 fanns nu både realpolitiska och moraliska skäl att ta risken att utmana Tyskland. De allierade skulle vinna kriget och hade gjort tydligt att Sverige skulle utestängas från inflytande i efterkrigsvärlden om man inte tydligt tog ställning för de allierade.

Insikten om folkmordet på judarna förvandlade kriget från en stormaktskonflikt till en kamp mot en ondskefull regim som måste avlägsnas från jordens yta. Dessutom var inte Sverige längre försvarslöst. Även om den svenska armén var oprövad hade den nu tillräckligt med soldater, materiel och kapacitet för att utgöra ett trovärdigt motstånd. Att regeringen ändå fortsatte med sin försiktiga politik mot Tyskland var inte bara realpolitiskt utan grundade sig i det som kallas path dependency på engelska: en benägenhet att fortsätta på den inslagna vägen trots att omständigheterna har ändrats radikalt. I teorin borde det inte vara svårt att byta fot när man fått nya kunskaper, erfarenheter och möjligheter som ändrar förutsättningarna. Per Albin kunde rent hypotetiskt ha konstaterat att eftergifterna 1940–1941 hade urholkat den svenska neutraliteten och nu, när läget var mer gynnsamt, öppna för ett mer förbehållslöst stöd till västmakterna. Men istället valde han att återupprätta den strikta svenska neutraliteten, med konsekvenser långt in i vår tid.

Det fanns realpolitiska skäl. Sovjetunionen var ännu allierat med USA och det fanns en oro för att Washington skulle acceptera sovjetisk dominans i Östersjön. Man glömmer lätt att det inte var demokratin som besegrade Hitler, utan en ohelig allians mellan en diktator och demokratiska statsmän. Finlands öde var ännu ovisst. Om Sverige skulle ta tydlig ställning för västmakterna kunde det få Stalin att ockupera Finland. Men det fanns också mer sammansatta psykologiska skäl. Och därmed är vi tillbaka vid Karl Gerhards lunch den 14 juli 1944. Att han struntade i Torgny Segerstedts varning om att Leander ”luktade för mycket Goebbels” var begripligt. Ingen tvivlade på hans antinazistiska curriculum vitae. Han kunde ta risken att rehabilitera sin gamla väninna. För Segerstedt och Carl-Adam Nycop, som otvetydigt kämpat mot det tyska inflytandet i Sverige, var det också lätt att ta avstånd från Die Leander. Men för många av gästerna uppstod ett sekundsnabbt dilemma. De hade antagligen inte varit tyskvänner eller nazisympatisörer 1940–1941, men de hade accepterat eftergiftspolitiken och sannolikt umgåtts under hövliga former med både tyskar och svenska tyskvänner. 

Å ena sidan, kunde man verkligen med gott samvete frysa ut Leander för att hon sjungit och filmat i det nazistiska Tyskland? Var det värre än att sälja järnmalm och kullager till Tyskland och transitera tyska trupper på svenska järnvägar? Å andra sidan, med tanke på allt vad man nu visste om folkmordet på judarna, kunde man hälsa artigt på en person som beskyddats av och umgåtts med Goebbels under vänskapliga former? Hur gör man upp med ett fenomen som nazismen? Att fånga de verkliga förövarna och ställa dem inför rätta kan vara ett nog så komplicerat företag, men det är inte moraliskt problematiskt. Betydligt svårare är det med den glidande skala av skuld som fäster vid alla de människor som på olika sätt bistått en ondskefull ockupationsmakt. I efterkrigstidens Europa, liksom i Sverige, fanns det människor som på olika sätt samarbetat med Tyskland. Motiven var skiftande: överlevnad, opportunism, ekonomisk vinning, karriärism, kärlek, ideologiska sympatier och/eller moralisk likgiltighet.   

En del av dem som straffades i länder som befriats från tysk ockupation var utan tvekan skyldiga. Men det rådde också lynchjustis. Kvinnor som ägnat sig åt ”vertikal kollaboration”, det vill säga haft kärleksförbindelser med tyska soldater, misshandlades, fick håret rakat och blev utfrusna. Att peka ut någon för kollaboration var också ett sätt att driva en privat vendetta eller till och med flytta sökarljuset från vad man själv gjort under kriget.

I boken Paris efter befrielsen menar Antony Beevor och Artemis Cooper att en del av dem som dödades i uppgörelsen med nazismen hösten 1944 var oskyldiga – till och med motståndsmän – som ibland pekats ut av verkliga kollaboratörer som dessutom kom undan. I Sverige tillsattes en särskild nämnd för att bedöma ”tjänstemäns lojalitet mot samhället” med Ture Nerman och Torgny T:son Segerstedt (son till Handelstidningens redaktör som dött i mars 1945) som ledamöter. Ett femtiotal fall granskades och sex-sju lägre tjänstemän fälldes, men det visade sig svårt att bevisa uppsåtligt landsförräderi. Nämnden lades ner i tysthet 1948. Det kalla kriget hade börjat och det fanns andra hot att oroa sig för. Hedin och Böök satt kvar i Svenska Akademien tills de dog, 1952 respektive 1961. Zarah Leander återvände till den svenska revyscenen då hon 1952 framförde revynumret ”Det rara gamla paret från anno dazumal” på Cirkus tillsammans med Karl Gerhard. Man kan tycka att svenska tyskvänner och nazistsympatisörer kom lindrigt undan. Men hade inte en mer genomgripande utrensning kunnat leda till att övriga medborgare hade betraktat sig som moraliskt oförvitliga, utan skuld och ansvar? Det var så den officiella ideologin i Östtyskland hade mejslats fram – där var man tryggt förvissad om att nazismen hade varit ett västtyskt problem medan DDR var en skapelse av nazisternas motståndare.

Kanske ett lagom dåligt samvete är demokratins och det historiska minnets bästa hjälpmedel.

Vi får alla fundera på om vi skulle, eller inte skulle, ha hälsat på Zarah Leander den där julidagen 1944 – och varför.