Essä av Emma Holten: Därför kan nationalekonomin inte förklara varför vi mår skit

Den här texten publicerades i nummer 1 av Sikt (2025). 

Av Emma Holten

***

Det är kanske den största fråga man någonsin ställer sig: Vad skapar värde i mitt liv och för dem jag bryr mig om? Ska jag ägna min energi åt familj eller karriär? Åt vänskapsförhållanden, hobbyer eller kanske politisk aktivism? Det kan ta årtionden att hitta svaret, och de flesta av oss finner det nog aldrig helt. Men även om vi på det personliga planet är klara över att värde är en existentiell fråga är så inte fallet på det politiska plan som samhället som helhet är byggt efter.

När värde ska avgöras här använder man för det mesta ekonomins språk. Värde framställs i rubriker, nyhetsutsändningar och debatter som ett resultat av en uträkning. Har vi råd? Går det bra? Är vi rika? Är vi produktiva? Hela befolkningen har vant sig vid att ett enkelt ”ja” eller ”nej” kan besvara dessa frågor. Men begreppet värde är inte så enkelt som man kan tro. Ända sedan ekonomivetenskapens uppkomst har det pågått en hård debatt som lett till högljudda gräl och livslånga rivalitetsförhållanden. Ändå talar man ofta om ekonomi som om det vore kemi eller fysik. Den feministiska ekonomikritiken gör i grunden upp med denna uppfattning. 

Sedan sitt stora genombrott på 1970-talet har den feministiska ekonomin skänkt ekonomer, vårdarbetare, föräldrar, aktivister, frihetskämpar, akademiker, barn, vuxna och alla däremellan ett språk för ett område som förblivit förbisett genom ekonomins hela historia: vård och omsorg. Feministisk ekonomi tar sin utgångspunkt i det vi kallar reproduktion: alla de avlönade och oavlönade verksamheter som krävs för att hålla människor välmående, friska, glada och vid liv. De kan definieras brett. Det kan handla om allt från grundskolan till att trösta en väninna som blivit övergiven av sin kärlek. Det kan omfatta allt där minst två människor skapar någonting som bidrar till att antingen den ena eller båda blir mer välmående, friskare, gladare och mer vid liv.

Vi talar ofta om vård och omsorg som någonting bara sjuka, gamla, handikappade och barn har behov av. Så tänker man inte i den feministiska ekonomin: här ser man vård och omsorg som en konstant i alla våra liv. Det är en förutsättning för att vi existerar, även i de perioder när vi är friska och till synes självgående. Inga människor kan klara sig utan andra som tar hand om dem och behandlar dem som jämlika och värdefulla. Alla ska reproduceras, ingen människa existerar utan andra människors omsorg. Det är vad vi tror på i den feministiska ekonomin och det kommer att visa sig vara ett högst

radikalt politiskt påstående. Det heter feministisk ekonomi eftersom kvinnor på gott och ont, såväl förr som nu, ägnar mer tid åt dessa verksamheter. Det heter inte feministisk ekonomi eftersom det enbart är till fördel för kvinnor att förstå vem som har tillgång till omsorg, vem som utför den och hur vi ser på den. Det angår oss alla, eftersom omsorg formar varje sekund av vårt liv – och ofta hur långt och hur lyckligt det livet får lov att vara. Globalt uppger 606 miljoner kvinnor att omsorgsarbete är orsaken till att de inte befinner sig på arbetsmarknaden. Detsamma är fallet för bara 41 miljoner män. Omkring 75 procent av världens hushållsarbete utförs av kvinnor. På lönearbetets område är olikheten också stor. I EU är 76 procent av alla som arbetar med vård och omsorg kvinnor. Globalt består vård- och omsorgssektorn av cirka 248 miljoner kvinnor och 132 miljoner män. Kvinnor över hela världen ägnar helt enkelt mer tid åt andra människors väl och ve, såväl hemma som i arbetet. Detta arbete har de ekonomiska verktygen stora svårigheter att mäta värdet av.

År 1972 grundade Mariarosa Dalla Costa, Silvia Federici, Brigitte Galtier och Selma James Wages for Housework (WfH): Lön för hushållsarbete. Deras analys tog sin utgångspunkt i Dalla Costas erfarenheter från den italienska arbetarrörelsen, där hon noterat att kvinnors underordning på arbetsmarknaden tog sig en annan form än deras manliga kollegors. WfH ställde frågan: Vad skapar egentligen ekonomiskt värde? Deras slutsats var radikal – då liksom idag: oavlönat arbete i hemmet är värdeskapande och hur familjen ser ut handlar om ekonomi: ”De kallar det kärlek, vi kallar det oavlönat arbete”, skrev de. De menade att husmodern blev exploaterad flera gånger om. Tre samhällslager utvann värde ur henne, utan att hon själv såg till en krona. Hennes oavlönade arbete möjliggjorde hennes mans inkomst och dessutom hans chefs inkomst. I sista hand var omsorgen källan till ny arbetskraft i hela samhället.

Osynliggörandet av omsorgen gjorde kvinnoförtrycket möjligt. Om omsorgen respekterades skulle det också förändra det sätt på vilket man betraktade dem som utövade den. Kvinnors arbete skapade ekonomiskt värde för alla andra än dem som utförde det. Samtidigt utsträckte sig förtrycket även till den avlönade omsorgssfären. Här befann sig några av de mest socialt utsatta kvinnorna, och i USA pekade den feministiska aktivisten Angela Davis på att man skulle vara försiktig med att betrakta lönearbetet som en frigörelse. Överallt där det fanns arbete inom vård och omsorg fanns det utnyttjande. Nedvärderingen av såväl avlönad som oavlönad omsorg var förutsättningen både för kvinnoförtrycket och för skapandet av stora ekonomiska överskott i verksamheterna. Resten av samhället fick ett stort värde som man betalade mycket lite för. Feministerna på 1970-talet kunde inte ana att problemen de pekade på skulle förvärras under kommande årtionden.

Det ekonomiska språk de opponerade sig mot, där priser speglade värde, var på väg att bli förhärskande inom politiken. En dröm som uppstått så långt tillbaka som på upplysningstiden var på väg att bli sann.Under upplysningstiden grundlades en ny människosyn. ”Människor skjuter upp ur jorden som svampar,utan förbindelse med varandra”, skrev filosofen Thomas Hobbes på 1600-talet. Individen som vi idag känner den var född. Nu skulle det inte längre betyda något om din far var gatsopare, präst eller herreman, om du var utbildad eller ej. Vi skulle skärpa vår blick, se bort från det förflutnas hierarkier och ut mot en framtid där alla hade lika rättigheter. Det var en revolution och feminismen har dem att tacka för mycket. Men individualiseringen fick oförutsedda effekter, och det är dem som den feministiska ekonomin under de senaste åren har försökt föra på tal. När individen blev den moderna politikens och statsvetenskapens grundval förlorade vi en stor del av förmågan att tala om hur människor hänger ihop och står i beroende av varandra. Människor och samhällen kunde, menade Hobbes, beskrivas som kugghjulen i ett ur. Kausala effekter kunde räknas ut och observeras som naturlagar. Om detta var förhållandet måste man skaffa sig mekaniska metoder för att betrakta individer och deras beteende. (Det var här svamparna kom in i bilden.) Om man gärna ville tillägna sig en arbetet som gör allt annat arbete möjligt 147 mekanisk samhällssyn blev det svårt att tala om födslar, amning, vänskap, familjer och kärlek. Individen blev politikens minsta beståndsdel. Att vara avskuren blev att vara fri.

När moralfilosofen Adam Smith år 1776 grundlade den moderna ekonomin med boken Nationernas välstånd kämpade han hårt med den konflikt Hobbes framställt. Han ville gärna förhålla sig vetenskapligt till marknaderna och räkna ut deras inre mekanik. Samtidigt var han på djupet klar över människors oförutsägbarhet och vårt behov av kärlek och tillhörighet. Han delade upp sina tankar: marknaderna hamnade till största delen i Nationernas välstånd och kärleken, känslorna och familjen i det mer filosofiska verket Teori om de moraliska känslorna. Den uppdelningen har varit viktig i ekonomin ända sedan dess. Det var inte Adam Smiths avsikt, tror jag, men han var med om att fjärma hemmet, omsorgen och kroppen från ekonomin. I hans ekonomiska mästerverk förekom inga särskilda reflektioner över var människor kom ifrån och vilket arbete som krävdes för att skapa dem. Människor föddes helt enkelt som ett resultat av efterfrågan.

Hundra år efter Adam Smith, på 1870-talet, förde en grupp ekonomer, marginalisterna, den ekonomiska drömmen till nästa nivå. Vägen till upphöjd status låg i att vara en naturvetenskap. Och ekonomer som Léon Walras, William Stanley Jevons och Carl Menger ville leda i bevis det som den brittiske filosofen och ekonomen Edmund Burke skrivit: ”Handelns lagar är naturens lagar och därför Guds lagar.” Flera av de mer moraliska debatterna om gott och ont och vad dessa innebar för den politiska ekonomin kasserades nu till fördel för ambitionen om mätbara, vetenskapliga resultat. De skulle skapa ett språk för att beskriva värdet av allt.

Problemet för dem var att fysikerna och kemisterna hade kilo, gram, centimeter och volym. Ekonomerna hade inte något som helst som liknade den sortens mått för ekonomin. Walras, Jevons och Menger uppfann därför ett matematiskt regelverk för hur människor uppför sig när de köper och säljer. Marginalisternas första erkännande var deras viktigaste: värdet är subjektivt. Något som ter sig fantastiskt i somliga människors ögon är likgiltigt för andra. Därför, var deras slutsats, kan vi inte påstå att något skulle vara viktigare än någonting annat. Ingenting har något objektivt värde. Det krävs en ”vetenskaplig” process för att komma fram till vad som är värdefullt. Den vetenskapliga process de kom fram till var utbud och efterfrågan på marknaden. Det vetenskapliga resultat som skulle mäta värde var priser. Den marginalistiska revolutionen betraktar marknaden och människorna som relativt mekaniska. Människor föredrar att köpa det som ger dem maximal nytta, vilket är olika för var och en av oss.

Eftersom det finns en begränsad mängd av det vi efterfrågar kommer det genom en mekanisk process att sätta ett pris som avspeglar hur mycket och hur många som får nytta av ett särskilt ting. Därmed uppstår dess värde. Marknadspriser, menade de, var det närmaste man kunde komma att slå fast någontings värde. Om något inte har ett pris har det heller inget värde som vi kan säga något objektivt och vetenskapligt om. Det är kanske den mest inflytelserika teori som någonsin existerat. Men det är det enda den är: en teori.

Marknadsprisernas makt har inneburit att i synnerhet makroekonomin, det vill säga den del av nationalekonomin som betraktar hela samhället, har haft svårigheter att beskriva betydelsen av de delar av ekonomin som inte har ett pris: fritid, oavlönat arbete i hemmet, vila och naturresurser. Det mest uppenbara exemplet är BNP: bruttonationalprodukten. Sättet på vilket man mäter ekonomins storlek. Ekonomen Diane Coyle uttryckte det torrt år 2014: ”fast ekonomer i teorin alltid har vetat att BNP på inget vis mäter social välfärd har vi – och därmed också politiker och nyhetsjournalister – kringgått den invändningen i praktiken. Nu har vi i årtionden använt BNP som ett mått på om vi blir rikare eller om vi i bredare bemärkelse får det bättre.” Därför betyder det något vad BNP räknar med: det som har ett pris och ingenting annat.

BNP är en sammanräkning av alla produkter och tjänster som köpts för pengar under en period (för det mesta ett år), av personer, verksamheter och staten (det finns flera små variationer, men detta är det vanligaste). Priset på en tjänst eller produkt är naturligtvis även här viktigare än vad tjänsten eller produkten faktiskt uträttar i samhället. Det är bättre för BNP att det finns en hög chef som tjänar 100 000 i månaden än en sjuksköterska som tjänar 26 000. Det är bättre att man ägnar en timme åt lönearbete än en timme tillsammans med sina vänner. 

När du hör en politiker säga att något skapar eller skadar tillväxten är det BNP-tillväxt de talar om. Feminister som arbetar i gränslandet mellan kön, klimat och ekonomi har pekat på att det reproduktiva arbetet i hemmet och obrukade resurser i naturen på många sätt är olyckskamrater. Den analysen kallas ekofeminism. Både vård av människor och obrukad natur ser nämligen värdelös ut i bnp. I bnp får någonting värde först när det får ett pris. Vi skriver ingenstans vad som händer när vi tar tid och träd från människor och planeten och säljer dem som produkter. Det finns resurser och aktiviteter som saknar pris och pumpar in värde i den ”produktiva” delen av ekonomin. Det prislösa lever i ett skuggornas rike och från det riket tas det, tas och tas igen. Kanske är skillnaden inte stor mellan ett dött hav och en stressdiagnos.

I mitten av 1970-talet, omedelbart efter att Wages for Housework satt den feministiska rörelsen i brand, inträffade också en stor förändring inom makroekonomin. När de starka välfärdsstaterna i Europa byggdes hade man i stor stil använt sig av historiska data och historisk statistik för att fatta ekonomiska beslut. Under perioden mellan 1920 och 1970 hade många ekonomer menat att staten hade en central roll att spela för att reglera ekonomin. Nu var det nya tag som gällde. Makroekonomin skulle mekaniseras mer. För att ”kvalificera” makroekonomin gällde det att basera den på så kallade mikrofundament, menade i synnerhet ekonomen Robert Lucas. Om man skapade fasta lagar för individer i ekonomin kunde man använda dem till att skapa fasta lagar för hela makroekonomin. Så kunde man förutsäga framtiden och ge politiska råd. Tron på att världen var mekanisk drev projektet. Det är än idag det ekonomiska paradigm vi lever i. Det var en tro som skulle visa sig ödesdiger för alla som arbetade med

vård och omsorg, och för alla dem som behöver det. Det förhärskande redskapet i vår tids makroekonomi är dsge-modeller, även kallade jämviktsmodeller (Dynamic Stochastic General Equilibrium). Ekonomen Servaas Storm har kallat dem en ”tvångströja” som man är tvungen att arbeta i om man vill bli accepterad inom makroekonomin. De används för att utvärdera politik, förutspå framtiden och simulera verkliga ekonomier inom den akademiska forskningen. Man har dem i statliga ekonomiska institutioner över hela världen. Sverige har ramses ii, England har compass, Danmark har makro, Internationella valutafonden (imf) har gimf, Chile har xmas, Brasilien har samba (grattis till att åtminstone ha hittat på något roligt!) och så vidare, och så vidare. De utformar politik på alla nivåer, över hela jordklotet.  Dessa modeller saknar metoder för att räkna ut det långsiktiga värdet av investeringar i avlönat och oavlönat vård- och omsorgsarbete. När staten spenderar pengar på hälsa, barnpassning, äldrevård och utbildning framstår det som utgifter, inte som investeringar.

Orsaken är att konsekvenserna av investeringar som dessa är ytterst svåra att beskriva med ett mekaniskt och matematiskt språk. Alla barn är olika och kommer inte få ut detsamma av sin tid i grundskolan. Omsorgens effekter visar sig många år efter att omsorgen utövats. Utgifterna är lätta att räkna ut, men det är svårt att se vad de utgifterna egentligen på lång sikt åstadkommer i samhället, för det allmänna välbefinnandet och för marknaden. I imf:s 66 sidor långa genomgång av sin dsge-modell, gimf, nämns orden ”omsorg”, ”utbildning” eller ”offentlig sektor” inte en enda gång. Det gör den offentliga omsorgen lätt att skära i. Det är mycket svårt att se i modellerna vad vi förlorar när vi stänger en skola, lägger ner ett boende för funktionsnedsatta, sänker kvaliteten på äldrevård eller tar pengar från ett sjukhus. Med dsge-modeller och den blick på omsorgen som följer med dem kan man lägga fram tunga och svåremotsägliga argument för nedskärningar. Man tar omsorgen för given, man räknar med att det alltid ska ordna sig. Och ofta är det kvinnor i hemmen som tar sig an det arbete som uppstår när staten inte presterar längre.

Efter finanskrisen och skuldkrisen 2008 och 2010 krävde Internationella valutafonden (imf) och eu att nationerna skulle skära ner på sin offentliga konsumtion för att signalera ansvarsfullhet gentemot finansmarknaderna, reglera sin skuld och stimulera bnp-tillväxt – det var deras definition av ”sund ekonomi”. Det trycktes mängder av siffror, grafer och statistik som utgav sig för att på ett godtagbart sätt förutsäga vad som skulle hända om man inte skar ner. De som kämpade för vården och omsorgen, varav många var ekonomer, kunde inte åstadkomma den sortens tillfredsställande förutsägelser.

Den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation konstaterade år 2022 att stater i hela Europa efter krisen använder i genomsnitt 1 000 euro mindre om året per person på offentliga medel än de skulle ha gjort utan krisen. Så på ett sätt lyckades det. Länderna minskade sina skulder. Men konsekvenserna är långt svårare att mäta än plus eller minus i bokföringen. De är sociala, de sitter i själen, kroppen, hemmet och gemenskaperna. Organisationen European Women’s Lobby undersökte följderna av nedskärningarna: kvinnors deltagande i arbetsmarknaden sjönk i 22 europeiska länder, bland annat eftersom så många kvinnor arbetade inom den offentliga sektorn. Nedskärningar av offentliga medel till barn- och äldrevård gjorde att många par återgick till de traditionella könsrollerna, där kvinnan återigen bar en tyngre omsorgsbörda. Ensamstående mödrar är ofta

beroende av offentliga medel för att skapa värdiga liv för sig själva och sina barn. De blev fattigare och löpte större risk att råka i prekära belägenheter där de fann sig ekonomiskt beroende av en partner eller hamnade i armod. När människor inte blir föremål för omsorg märks det på deras trivsel och hälsa. I Grekland, ett av de hårdast drabbade länderna, steg antalet allvarliga depressiva episoder hos befolkningen från 3,3 procent år 2008 till 12,3 procent 2013. I hela Kanske är skillnaden inte stor mellan ett dött hav och en stressdiagnos. Europa sa familjer med handikappade vuxna barn år 2016 att förhållandena för deras barn blivit påtagligt sämre jämfört med för tio år sedan. Nedskärningar av offentliga utgifter gör bevisligen människor mindre optimistiska om framtiden. I boken Health in hard times, om konsekvenserna av nedskärningarna i England, heter det i förordet: ”Att

förstå hur relativt motståndskraftiga eller sårbara lokala befolkningar är för den ’chock’ som stora strukturella förändringar för med sig … kräver ett långsiktigt historiskt perspektiv som undersöker de förändrade sociala, ekonomiska och fysiska resurserna.” Att förstå vårdbesparingarnas effekter på människors liv tar lång, lång tid och är ett kolossalt arbete. Att se de insparade utgifterna tar ingen tid alls och kostar ingen möda. Ändock blev nedskärningspolitiken framställd som politiskt neutral av politiker, journalister och tjänstemän. För en stor del av befolkningen såg ekonomisk rådgivning ut som en teknisk fråga. Men frågan om hur man ska hantera en kris handlar om vilka mål man har.

Nedskärningskrav som de Europa ställdes inför efter skuldkrisen är välbekanta världen över, bland annat i de strukturella anpassningsprogram Världsbanken utsätter några av jordens hårdast pressade ekonomier för. År 2023 var 85 procent av världens befolkning underkastade den sortens nedskärningar, inklusive 94 så kallade utvecklingsländer. När vård och omsorg presenteras som en utgift framstår de som insisterar på utgiften som ekonomiskt oansvariga och de som motsätter sig den som ekonomiskt ansvariga. Men så ser inte verkligheten ut. Några av er tänker kanske: men hade det inte blivit värre för alla om vi inte hade gjort något åt skulden då, 2010? Det fungerar inte så. New Economics Foundation fann att de länder som ”skar ner hårdast på sin offentliga budget klarade sig sämst när det gällde att reglera sin skuld och stimulera tillväxten”. Det visar sig att det kanske är smart att hålla människor välmående, friska, glada och vid liv, även om det inte kan upptäckas i en dsge-modell. Det är inte bara skönt att få ta emot omsorg. Det är också bra för ekonomin. Modellerna fallerar även på sina egna premisser.

Folk i världens rikaste länder verkar inte ha det särskilt bra. Antalet svenskar som säger sig ha ”svåra besvär av ängslan, oro eller ångest” är högre än någonsin enligt Folkhälsomyndigheten. År 2023 slog man rekord i sjukskrivningar på grund av stress. Samtidigt har Sverige en av världens högsta förbrukningar av antidepressiv medicin. Tendenserna är likadana i grannlandet Danmark, där stress, ensamhet och vantrivsel har stigit brant under de senaste tio åren. Det är ett mysterium, eftersom ländernas ekonomiska indikatorer är goda. Feministisk ekonomi ger oss en del av svaret.

När politikens mål blir att förbättra ”ekonomin” är det inte en neutral handling med klar betydelse. Om det vi räknar är utbytet av pengar kommer det alltid att se ut som något bra när saker blir till produkter och fritid till arbetstid. Det kommer alltid att se ut som något bra när vi får en bankman mer och en sjuksköterska mindre. Detta är bara en fråga om metod, inte om kunskap. Vi har omfattande kunskap om omsorgens värde för samhället, men det går sällan att sätta pris på det. Därför är den kunskapen oftast åtkomlig med kvalitativa metoder, inte kvantitativa. Flera ekonomer förstår att detta problem existerar. Kanske förstår de också att det är varumärket som ”kvantitativa” och därmed ”apolitiska” som har gjort arbetet som gör allt annat arbete möjligt 155 dem till de mäktigaste vetenskapsmännen inom politiken. Men vi som får modellernas uträkningar serverade för oss, vi vet det inte. Vi tror att de förmår fånga in hela livet. Det har stängt vår framtid. Vi befinner oss i en skandalös situation där det aldrig funnits fler teknologiska möjligheter eller mer pengar, och ändå känns det som om vi stillatigande har accepterat att människors största kollektiva framsteg i form av livskvalitet och glädje ligger bakom oss.

Den största fråga vi har framför oss lyder: vad innebär välstånd? Feministisk ekonomi kan hjälpa oss att vika av från våra mest intrampade stigar och vika in på vägar vi trodde omöjliga. Kan det som är osynligt, det som inte har något pris, vara det vi behöver mer av? Frihet, obrukade naturresurser och de mest lågavlönade arbetena: pedagog, lärare, socialassistent? Är det egentligen de arbetena som skapar ett samhälles mest långsiktiga värden? Det är en politisk fråga, inte en vi kan besvara med byråkratiska uträkningar. De uträkningar som härskar idag har skapat en felaktig men inflytelserik världsbild: att det privata betalar för det offentliga och för fritiden.

Men värdeskapandet går i hög grad också på andra hållet. Det offentliga och den oavlönade omsorgen skänker det privata dess allra viktigaste resurs: frisk, glad och kompetent arbetskraft. Vad omsorgen kostar säger inget om vad den uträttar. Och det är vad den uträttar för oss, våra gemenskaper och vår framtid, som är det viktigaste att förstå.