Essä: Dagen då Wall Street kollapsade

Texten är ett utdrag ur Andrew Ross Sorkins 1929, som ges ut på svenska den 24 oktober av EFN Bok i samarbete med Volante. Utdraget publicerades ursprungligen i Sikt nr 5 och är översatt av Jesper Högström.
Originaltitel: 1929. Copyright © 2025 Andrew Ross Sorkin. All rights reserved. Enligt överenskommelse med McCormick Literary.

Charles Mitchell stegade uppför yttertrappan till Wall Street 55, fast besluten att utstråla den sedvanliga känslan av självförtroende och trygghet. Det hade varit en förkrossande eftermiddag. Han visste att Wall Streets ögon vilade på honom - varenda människa, från handlarna på gatan till hans sekreterare, bedömde schwungen i hans steg, letade tecken i ansiktet på honom och betydelse i varenda ryckning, rynka och fåra.

Rak i ryggen i sin gråa kostym höll Mitchell kvar sitt leende medan han passerade genom den glastäckta centralhallen i hans National City Bank. Med sitt tjugofem meter höga tak och sina båda solida bronsdörrar som skyddade ett kassaskåp på sisådär tre hundra ton var banken nationens största.

Klockan var strax över halv sex på eftermiddagen, måndagen den 28 oktober 1929. Några timmar tidigare hade aktiemarknaden stängt efter ett plötsligt och svindlande kursfall på 13% efter en vecka av nedgång och tumult; dagen hade inneburit det utan konkurrens största raset. De mörknande gatorna i City vimlade fortfarande av ängsliga aktiemäklare i filthattar och kepsar, budpojkar och växelflickor som alla skvallrade och spekulerade om kollapsen. Vad orsakade kursfallet? Hur mycket mer kunde kurserna sjunka imorrn? Skulle börsen överhuvudtaget öppna?

När Mitchell banade sig väg till sitt kontor reflekterade kassafönstren han passerade påsarna under ögonen på honom och hans buskiga, grånande ögonbryn. Han föll ihop i fåtöljen bakom skrivbordet i mahogny. Rummet var inrett med den upphöjda formalitet som anstod en statsman från sjuttonhundratalet: antika stolar i trä, en farfarsklocka lutad mot de gräddvita träpanelerna och flankerad av porträtt av en George Washington som styrde den nyligen självständiga nationens öden med den målmedvetenhet och beslutsamhet Mitchell sökte efterlikna i sitt eget liv.

Den femtiotvåårige, atletiskt byggde bankdirektören – en ovanligt optimistisk man som i pressen gick under namnet “Solskens-Charlie” – hade tillbringat eftermiddagen på krismöten på Federal Reserve Bank i New York och diskuterat hur marknaden kunde lugnas. Det var ett ögonblick för vilket en självmedvetet Stor Man som Mitchell borde ha varit fullständigt förberedd. Han hade erfarenheten, pondusen och de nerver av stål som var nödvändiga för att leda Wall Street genom dessa tuffa tider.

Ändå kände han sig utsatt, sårbar.

Men han hade inte tid att bry sig om sin sinnesstämning.

Han gick en våning upp för att överlägga med Hugh Baker som skötte National Citys aktiehandelsenhet.

Baker var en lång, skallig man med genomträngande blick. Han började lugnt men i något omskrivande ordalag förklara för Mitchell vad som ägt rum medan denne suttit på Federal Reserve.

“Vår portfölj har idag vuxit högst betydligt beträffande vårt innehav av National City Bank-aktier”, sa Baker.

Mitchell stirrade på honom i väntan på att höra exakt vad Baker menade.

Till sist hävde Baker ur sig: “Vi köpte drygt sjuttio tusen aktier”.

Mitchell som kunde räkna stora summor snabbt i huvudet insåg genast problemets storlek och art. Otroligt, tänkte han. Banken hade inte likvida medel att betala för så många aktier. Han var rasande – och vettskrämd. Allt han byggt upp löpte omedelbar risk att störta samman. 

En knapp månad tidigare hade Mitchell befunnit sig på världens topp. Han hade slutfört en överenskommelse att ta över Corn Exchange Bank, ett djärvt förvärv som skulle förvandla National City från den största banken i landet till den största i världen, axla Londons mantel och hjälpa New York att slutligen överskugga den rivaliserande staden som världens finansiella centrum. Detta var historia på väg att skrivas, den etablerade ordningen på väg att vältas över ända, detta var den sortens drag som gjorde Mitchell till en konung bland män.

Men för att genomföra dealen hade Mitchell tvingats satsa hårt och högt på värdet av sina egna aktier. Aktieägarna i Corn Exchange erbjöds 360 dollar kontant för var och en av sina aktier, eller fyra femtedelar av en aktie i National City Bank. På papperet var aktien den bättre dealen: så länge National City-aktier stod i över 450 dollar var fyra femtedelar av en aktie värd mer än 360 dollar. När affären gjordes upp stod den klart högre, på 496 dollar aktien. Det var nödvändigt för Mitchell att den stod kvar där tills affären var helt genomförd, vilket troligtvis skulle bli nästa månad - för sanningen att säga hade National City inte reda pengar nog för att betala alla aktieägare i Corn Exchange kontant, en kritisk detalj han behöll för sig själv. Så i tysthet hade han instruerat sina mäklare att köpa bankens aktier så fort priset föll.

På en någorlunda stabil marknad var detta inget problem. Stora börsnoterade företag köpte hela tiden tillbaka sina egna aktier. Men under en snabb börsnedgång kunde ett sånt tillvägagångssätt bli att skyffla sedlar i brännugnen, vilket var vad som inträffat den eftermiddagen. I det kaos som rådde när pressen att sälja var så intensiv hade National Citys bud accepterats så snabbt att de tappade kollen på hur många aktier de samlat på sig. När väl mäklarna fick styr på situationen hade National City förbundit sig att köpa 71 000 av sina egna aktier, långt fler än de hade råd att behålla.

“De nyheterna”, sa han till Baker, “och du kan slå omkull mig med en fjäder.”

Det fanns väldigt få goda alternativ. För att finansiera sin dagliga verksamhet tog stora banker som National City hela tiden lån på sina tillgångar. Men banklagarna förhindrade dem från att använda sina egna aktier som säkerhet. De där 71 000 aktierna - som kostade ungefär 32 miljoner dollar – var således dödvikt som hotade att sänka hela banken.

“Det skulle vara pinsamt för oss att försöka ta lån på de aktierna i andra banker”, sa Mitchell, som väl visste att hans rivaler skulle ta varje manöver i den stilen som ett tecken på sårbarhet. Med en marknad som befann sig i fritt fall höll blankare – aktiehandlare som satsade på att aktier skulle gå ner – redan på att rada upp måltavlor och leta svagheter.

Aktiemarknaden var på bristningsgränsen. Försäljningsvolymen hade överväldigat börslokalens mänskliga maskineri så till den grad att börstelegrafen torsdagen innan hade halkat fyra timmar efter när den rapporterade aktiekurserna, mer än dubbelt så länge som någon tidigare fördröjning.

Vad detta innebar var att den stora anslagstavlan med kurser som hängde över golvet på New Yorks börshus var hopplöst missvisande. Att handla med aktier i den miljön var som att spela på en baseballmatch sent i matchen fast resultattavlan inte uppdaterats sedan inledningen och alla runtomkring en grälade om vem som ledde och med hur mycket. Kurserna på aktier som såldes privat - “off-exchange”, som till exempel National City-aktierna - var ännu mer inaktuella eftersom de var knutna till den större marknadens rörelser utan att vara helt uppdaterade i realtid, vilket förvärrade eftersläpningen. För Wall Street-handlare var det enda förnuftiga beslutet att sälja och dra från marknaden fort som bara den. Vilket var exakt vad de gjorde.

Mitchell visste att om han försökte skeppa tillbaka så mycket som en liten bråkdel av National Citys innehav på en så svag marknad skulle rykten börja flyga omkring om bankens solvens. Det kunde lätt urarta till en ond cirkel som skulle vara omöjlig att hejda. Om priserna sjönk fort nog kunde det utlösa en mycket större kris. En “brist på självförtroende kan vålla panik”, sa Mitchell till Baker och såg framför sig sparare som köade utanför varenda en av bankens filialer över landet.

Rusning på landets största bank. Det fanns ingenting bankmänniskor fruktade mer.

National City var inte vilken bank som helst - den var föregångare till Citigroup, svarade för en fjärdedel av alla lån till amerikanska företag på 1920-talet. Detta skulle bli en otrolig kollaps, en större bankrusning än någonting världen tidigare skådat.

Mitchell var alltför välbekant med det kaos bankrusningar kunde utlösa. Under 1907 års panik hade han varit ungt biträde på the Trust Company of America, en solid institution som tvingats på knä av falska rykten om att den var inblandad i ett misslyckat försök att ta över kopparmarknaden. I det ögonblick förtroendet försvann tog skräcken över. Mitchell hade suttit bakom glaset med kassörerna och lämnat över kontanter till vettskrämda kunder som sprang hem och gömde dem bakom skåp och under sängar. Banken hade varit några dagar från att kollapsa. Den situation Mitchell nu stod inför skulle bli tusen gånger värre och få konsekvenser långt bortom National City.

Trots hans plågsamma erfarenhet från Trust Company hade Mitchell aldrig kunnat föreställa sig att National City skulle kunna hamna i en så prekär belägenhet. Finansindustrin hade utvecklats. Han hade byggt upp stället från grunden till att bli en fästning som kunde stå emot alla belägringar. Den kunde inte intas.

Och här var han lik förbannat, ensam på toppen och utan plan, utan handlingsalternativ, utan tydlig utväg.

Efter sitt samtal hämtade Mitchell och Baker bankens VD Gordon Rentschler, varefter de tre männen trängde ihop sig i baksätet av Mitchells svarta Rolls Royce. De kördes genom trängseln och avgaserna på Manhattans gator till sina hem på Upper East Side, lättade att slippa undan de vakande ögonen från folkhoparna som skyndat till Wall Street för att bevittna blodbadet. Deras anställda åt mackor vid skrivbordet till middag, kontrollerade kvitton på aktietransaktioner och dubbelkollade räkenskapsböckerna till sent in på natten, medan somliga av dem sov på kontorsgolvet för att kunna hantera den blotta mängd arbete som måste bli färdigt till morgonen. Men National Citys hjärntrust flydde till sina luxuösa bostäder öster om Central Park.

I bilen gick de igenom dagens händelser och utsikterna inför tisdagen. Ingen av de tre männen led av några illusioner om att marknaden skulle studsa tillbaka. Frågan var hur National City kunde hållas utom skotthåll. Mitchell själv var säker på att “aktien skulle sjunka som en sten” om dramatiska åtgärder inte vidtogs. Mitchell litade oförbehållsamt på omdömet hos Baker och Rentschler som i likhet med honom var ytterst optimistiska till naturen. Han tog aldrig något stort beslut utan att först rådfråga dem. Men under den timme resan tog lyckades ingen av dem komma på någon lösning. Det enda de kunde enas om var hur allvarligt problemet var.

När Mitchell anlände till sitt residens i hörnet mellan Fifth Avenue och 74th Street - ett femvåningshus byggt för att efterlikna ett italienskt renässanspalats - väntade, som varje kväll, hans butler vid dörren. Butlern var en av de sexton personer Mitchell hade anställda i hemmet. Mitchell skred genom den praktfulla foajén med sina garderober på ömse sidor och fontän längst bak, tog sig uppför den elegant svängda trappan, förbi andra våningen där ett storslaget vardagsrum blickade ut över Central Park och vidare till biblioteket på tredje våningen där han ofta hade sina möten och där han mer än någon annanstans tyckte om att sitta ensam och tänka.  

Denna kväll måste han emellertid snabbt fräscha upp sig för att åka hem till en annan finansvärldens gigant, Bernard Baruch, på en formell tillställning som gästades av de högst uppsatta inom bank- och industrivärlden och som hölls för att hedra en engelsk politiker vid namn Winston Churchill.

Inte ens i vanliga fall var Mitchell den som ställde in planerade evenemang, och ikväll kom det inte på fråga. Allt måste nu göras efter noggrant övervägande vad folk kunde tänkas säga. Skulle han inte visa sig kunde det ge upphov till rykten om att något var på tok på National City.

Tidigt följande morgon vaknade Mitchell efter att under en sömnlös natt ha återupplevt gårdagens händelser och sökte fortfarande förtvivlat efter en lösning. Han gjorde vad han ansåg som sina obligatoriska femton minuters gymnastik - “trampa igång sig”, kallade han det - som i vanliga fall hade en lugnande inverkan på honom. “Ingen begåvning eller charm kommer att ta någon till toppen och få honom att bli kvar där om den personen inte kan börja var dag med ett leende”, tyckte han om att säga om sin morgonrutin.

Till frukost brukade Mitchell alltid skumma igenom tidningarna. Hade något läckt ut om National City? Kände nån till hans predikament? “Aktiepriser sjunker 14 000 000 000 dollar i nationell rusning att sälja: bankmän stödjer marknaden idag” var rubriken på New York Times förstasida, medan Daily News toppade med “Börskrasch 10 miljarder". Ingetdera var någon nyhet för honom. 

Men på sidan 2 i Daily News fanns ett foto av Mitchells eget ansikte. Han brukade tycka om att se sig själv i tidningen, men nöjet hade minskat tvärt på sistone, när sammanhanget gått från att vara trevligt och positivt till klart negativt: han hade blivit en måltavla för politiker som angrep Wall Street.

Hårdast av Mitchells kritiker var senator Carter Glass, en demokrat från Virginia som ansåg att aktiemarknaden var en belastning för USA:s välstånd och som klandrade bankirerna för att de obekymrat gett kredit åt spekulanter. Han hade till och med myntat en term för det: “Mitchellism”.

Mitchell och hans kolleger i bankvärlden hade redan utarbetat en tydlig strategi för att hantera någon som senator Glass - de ignorerade honom helt enkelt. Det som hände på Wall Street var enligt deras sätt att se på saken inget som Washington hade med att göra. Det var ett synsätt som inte längre skulle vara hållbart efter oktober 1929.

Mitchell gick hemifrån och mötte Rentschler på Fifth Avenue. Det var en mulen och kylig dag och fast Mitchell hade två chaufförer anställda, samt ett fullt utrustat garage på Ninety-Seventh Street, föredrog han ofta att promenera. De båda männen styrde kursen söderut, till fots. I korsningen Sixty-Fifth Street och Fifth Avenue, medan de väntade in biltrafiken genom Central Park, överraskade Mitchell sin vän med ett häpnadsväckande avslöjande.

För att skydda banken, sa Mitchell, hade han den morgonen beslutat sig för att personligen låna 12 miljoner dollar - flera gånger mer än han själv var god för - och använda det för att köpa National City-aktier från banken. “Nånting måste göras”, sa han.

Rentschler var förstummad av häpnad. Gör det inte, besvor han sin vän. Stick inte ut hakan på det viset. Vi hittar en annan lösning.

Mitchells förslag skulle inte bara försätta hans förmögenhet i fara, utan hela familjens framtid. Om aktiekursen fortsatte att sjunka löpte Mitchell risken att bli utblottad tillsammans med hustrun Elizabeth och de båda barnen Rita och Craig. 

Det var en risk. Men det fanns en annan: om hans plan skulle ha en chans att lyckas måste den genomföras i yttersta hemlighet. Om rivaliserande aktiespekulanter upptäckte att styrelseordföranden i den största banken i USA personligen stödköpte aktier i sitt eget företag, då skulle fan vara lös.

Medan de fortsatte promenaden gjorde Rentschler allt han kunde för att avråda Mitchell - utan framgång.

Nu var det tisdagen den 29 oktober 1929, en dag ekonomen John Kenneth Galbraith efteråt skulle beskriva som “den mest förödande dagen i New York-börsens historia och möjligen den mest förödande dagen i hela finansmarknadens historia.”

Nästan ett århundrade har gått sedan 1929 års börskrasch. Ändå förblir den den viktigaste - och mest missförstådda - finansiella katastrofen i modern historia. 

I allmänheten idag finns kanske en vag föreställning om vad som inträffade den gången, men få har något begrepp om individerna som spelade en roll i dramat, vad de gjorde för att utlösa krisen, varför de inte såg den nalkas och vilka åtgärder de vidtog för att försöka få slut på den. Än viktigare: de ser inte heller de anmärkningsvärda parallellerna mellan den eran och dagens politiska och ekonomiska klimat.

I högre grad än någon annan period i vårt lands historia såg 1920-talet födelsen av den moderna konsumtionsekonomi vi idag tar för given. När miljontals amerikaner lämnade sina gårdar och småstäder och sökte bättre betalda arbeten i storstadsområdena skapade de en marknad för en häpnadsväckande uppsättning nya varor och tjänster. De köpte bilar, radioapparater och diskmaskiner, produkter ingen hade vetat att de behövde men som gjorde livet så mycket lättare och mer trivsamt.

Men den viktigaste produkten, den som gjorde alla andra möjliga, var krediten. Köp nu, betala senare. Det var ett slags magi. 

År 1919 utdelade General Motors ett dråpslag mot det amerikanska tabut mot att ta personliga lån genom att börja sälja alla sina fordon på kredit. Kort därefter började Sears, Roebuck & Co erbjuda “installationsplaner” för sina dyra hushållsapparater och längre fram för mer vardagliga varor. Bankerna noterade denna kulturella förändring och automatiserade processen för mindre detaljhandlare. Wall Street gick ett steg längre och började erbjuda aktier på kredit - “på marginalen”, som det kallades. Tusentals medelklassamerikaner öppnade marginalkonton, la upp 10 eller 20 procent av en akties inköpspris och lånade resten. När marknaden gick upp kändes vinsten som pengar för ingenting.

Amerikaner behövde inte längre spara till varor de ville ha. Tillsammans med optimismen föddes vanan att låna. Så länge tron på morgondagen vidmakthölls kunde skulderna skjutas hur långt som helst på framtiden.

Enskilda individer blev fantastiskt rika. Landets tätaste samlade ihop förmögenheter på över 100 miljoner dollar, vilket i dagens penningvärde motsvarar nästan 2 miljarder. Några av de högsta cheferna på USA:s största företag hade löner och bonusar på 2 till 3 miljoner dollar om året, motsvarigheten till mellan 37 och 56 miljoner idag.

Och med rikedomen kom berömmelse. Man kan hävda att det var den första verkliga kändiseran: en massproducerad, mediadriven besatthet av enskilda individer, inte bara för deras begåvning eller prestationer, utan för deras blotta synlighet. Och människorna i strålkastarljuset var i allt mindre grad artister eller idrottsmän, utan förmögna. Hollywoodstjärnor som Charlie Chaplin, Clara Bow och Douglas Fairbanks skapade fortfarande rubriker, liksom Babe Ruth och Charles Lindbergh. Men för första gången fick de sällskap av affärsmän. I en era som likställde förmögenhet med begåvning blev giganterna från Wall Street och industrin kändisar. Magasin som Time, grundad 1923, och Forbes, grundad 1917, förvandlade finansmän till stjärnor. Deras löner granskades, deras yttranden citerades som bibelspråk. USA:s rikaste män framställdes som visionärer, framgångens symboler i en nation förhäxas av framgång.

Det som i efterhand står klart är den grad till vilken 1920-talets berusade tider dolde en underliggande obalans, en det amerikanska samhällets massiva klyvning. När tekniken gjorde jordbruket effektivare och mindre beroende av manuellt arbete drabbades ett gigantiskt antal lantarbetare och städerna de bodde i av ekonomisk nöd, vilket skapade en växande klyfta mellan stadens rika människor och landsbygdens fattiga. Wall Street blev en väldig ballong som svävade över befolkningen i stort, med självmytologiserande ledare som njöt sitt välbefinnande i vad som kändes som ett privilegierat rike. Myndigheterna brydde sig föga, eftersom en extrem form av laissez-faire härskade i Washington. President Calvin Coolidge hyste den stolta föresatsen att skära ner skatter och återställa den federala regeringen till den storlek och kapacitet den haft före Första världskriget. Det amerikanska folket, trodde han, var förmöget att lösa sina problem på egen hand. Han var enormt populär. 

Näringslivet skrev mer än gärna sina egna regler. I takt med att gigantiska företag som U.S. Steel och General Motors erövrade marknaden och byggde upp enorma vinster förvandlades de förmögna till en klass för sig själv, i synnerhet i New York, sätet för Wall Street, den största förmögenhetsskapande maskin världen någonsin skådat. Medan jazzen frodades i Harlem och Dorothy Parker presiderade över den litterära världen på Algonquin Hotel, förgyllde aktiehandeln staden och de privilegierade byggde tempel som står kvar än i denna dag. Fifth Avenue, Park Avenue och Central Park West som vi känner dem är till stor del produkter av 1920-talet. Manhattan ställde sig på högkant. Stadens befolkning växte till nästan sju miljoner, en ökning som inte enbart, som i tidigare årtionden, drevs av invandrare som passerade genom Ellis Island, utan av migranter från resten av landet som lämnade sina avkrokar för storstadens lockelser - och, i mångas fall, för chansen att bli rik.

Fram till nittonhundratalets början var börserna små och provinsiella, en angelägenhet för de initierade. Att sälja och köpa aktier föraktades av samhällets finare kretsar som en sjaskig verksamhet förbehållen spelare och missanpassade. De flesta amerikaner visste ingenting om aktiemarknadens dagliga vedermödor. I de små och mellanstora städer där de flesta av dem bodde var penningspelet som försiggick i storstäderna ett fjärran rykte blott.

Detta förändrades under det tidiga 1900-talet, när industrialismen på allvar tog greppet om nationen. På jakt efter kapital att investera i fabriker och i marknadsföring av sina produkter flockades företagen på New York-börsen, där de dagliga handelsvolymerna sköt i höjden och ärelystna unga män mätte sitt skarpsinne mot varandra. (Det är omöjligt att komma förbi att detta var en värld formad nästan helt och hållet av män. Kvinnor var inte välkomna i börslokalen och tilläts inte påverka dess regler - de var iakttagare av ett drama de inte tilläts regissera, hänvisade till biroller som värdinnor, hustrur och muser.)

När väl 1920-talet anlände hade börshandeln utvecklats till hela ekonomins motor, med ett maskineri som arbetade på gränsen av sin kapacitet, hett glödande, ett skådespel som drog till sig amerikaner som nattfjärilar till lågan. 

Tills det slutligen bröt samman. 

Långa, obrutna boomar, som den på 1920-talet, ger upphov till en kollektiv vanföreställning. Optimismen blir till en drog eller en religion, eller en kombination av bådadera. Hetsade av en kultur av heta tips, fantastiska erbjudanden, slipat säljsnack och oemotståndliga slogans förlorar folk förmågan att bedöma risker och skilja goda idéer från dåliga.

Och i näringslivet och statens topp under alla maniska perioder sitter människor som är som alla andra - felbara, egennyttiga, komplicerade. De driver på händelseförloppet, ibland på ett obetänksamt, ibland på ett blint sätt, ofta utan att helt förstå konsekvenserna av sina handlingar. Det tar lång tid för vattnet att koka upp - tills kastrullen plötsligt kokar över. Några drar fördel av situationen utan att ens förstå det. Andra rationaliserar och övertygar sig själva att de agerar för det allmänna bästa. Vare sig de söker makt, uppskattning eller bara spänningen i att besegra oddsen tror de sällan att det värsta väntar.

Den gemensamma faktorn bakom alla större ekonomiska kriser är en enda sak: skuld. Det är en mäktig optimistisk kraft. Om vi föreställer oss framtiden som ett land av ständigt växande möjligheter och välstånd, varför skulle vi då inte använda oss av några av de resurserna redan idag? Det är så skulder fungerar. De hämtar morgondagens rikedomar till nuet. Problemen uppstår när vi blir giriga och hämtar för mycket. Ingen vet säkert var gränsen går - eller vad vi ska ta oss till när vi upptäcker att vi passerat den. Vid den punkten blir panik den naturliga reaktionen. Framtiden blir plötsligt så liten och mörk att det inte längre finns tillräckligt med optimism att hämta.

I en talande anekdot från tiden figurerar en ung Groucho Marx.

På hösten 1929, medan börsen steg på ett till synes ohejdbart sätt, ägnade Marx regelbundet timmar av sin tid åt att följa börskurserna hos sin lokala mäklare, Newman Brothers & Worms filial i Great Neck, Long Island. Han hade, enligt sin son, “inga spelarinstinkter och han upphörde aldrig, inte ens under de ljusaste tider, att leta sätt att hålla hushållets utgifter nere.”

“Ta en titt på det här, hör ni! RCA har stigit till 535 dollar aktien. Har ni nånsin sett nåt liknande”, sa Grouchos mäklare, Mr Green, till honom.

Det hade inte Groucho. “En sak förstår jag inte, Mr Green. Jag äger också RCA. Men hur kan den stå i femhundratrettiofem dollar per aktie och ändå aldrig ge någon utdelning?”

Som om han talat till ett barn förklarade mäklaren: “Mr Marx, det är svårt för en vanlig människa som inte känner till storfinansens hemligheter att förstå vad som pågår idag. Men detta kan jag berätta för er. Wall Street är inte lokalt längre. Vi befinner oss nuförtiden på en världsomspännande marknad. Den kommer att fortsätta att stiga, högre och högre och högre. Förstår ni?”

Groucho var skeptisk.

“Hör här, Mr Marx, detta är större än oss båda. Försök inte göra motstånd. Var bara förvissad om att ni kommer att sluta som en mycket välbeställd man. Och jag vet vad jag talar om. Jag har själv investerat mina pengar i aktier. Jag är familjefar och jag skulle inte ta risken om jag inte trodde att marknaden var pålitlig.”

Groucho imponerades av resonemanget och upprepade det för sin vän Max Gordon, en teaterproducent i New York som också börjat spekulera på börsen. “Wall Street är inte lokalt längre. Vi befinner oss på en världsomspännande marknad. Möjligheterna är oändliga.”

“Detta är bättre än att jobba”, sa Gordon.

Marx, som vid denna punkt i karriären fortfarande var vaudevilleartist, lyssnade på börstips från nästan vem som helst, vare sig det var vänner eller totala främlingar. När en hissportier på Ritz i Boston tipsade honom om att köpa aktier i Union Carbide gick Marx till närmaste mäklare - som bokstavligt talat fanns på hotellet eftersom de nu fanns överallt - och köpte aktier med en check på 9000 dollar. En skådespelarkollega som tittade in i hans omklädningsrum berättade för honom om Goldman Sachs Trading Company, ett företag som startats av Goldman Sachs för att slå mynt av börsboomen. Marx köpte omedelbart aktier för 27 000 dollar.

Så, under den sista veckan i oktober 1929, fick Marx ett telefonsamtal från sin mäklare. “Marknaden har fått en liten svacka, Mr Marx. Det är bäst att ni kommer ner hit med lite kontanter för att täcka marginalen.”

Groucho blev till sist tvungen att belåna huset för att betala mäklaren.

“Var det inte ni som sa att inget kunde gå fel - att vi befann oss på en världsomspännande marknad?” sa Groucho till Mr Green.

“Jag antar att jag gjorde ett misstag”, sa en generad Green.

“Nej, det var jag som gjorde ett misstag”, sa Groucho. “Jag lyssnade på er.”

Vi älskar alla en god historia, en koncis förklaring till hur världen fungerar. Vi älskar alla en lättfången slant. Frestelser har drivit den mänskliga dårskapen i århundraden, om det sedan är ormen i Edens lustgård eller manier på marknaden som kryptovaluta eller artificiell intelligens. Varje våg lockar oss att tänka att vi har lärt av historien och att vi den här gången inte kommer att låta oss luras.

Sedan händer det igen.