Essä: På spaning efter den anekdot som flytt
Den här texten publicerades i nummer 2 av Sikt, sommaren 2025.
Av Fredrik Wikingsson
***
En synnerligen nervös man torkar svetten ur handflatorna när han närmar sig dörren till bilbesiktningen.
Året är 2004, platsen är industriområdet Berga strax utanför Helsingborgs stadskärna och mannen, som heter Niklas Ekstedt, ska inom kort bli känd för svenska folket som tv-kock, men det vet han ingenting om när han nu korsar bilbesiktningens ödsliga parkering.
Det är mycket han inte vet någonting om. Men det vi ska fokusera på är att Niklas Ekstedt alldeles strax kommer att bli huvudperson i Sveriges genom tiderna bästa anekdot: Bara trettio sekunder lång, men lik förbannat välsignad med driv, drama och – inte minst – en hisnande twist i slutet. En anekdot som kommer att riva ner skrattsalvor och applåder i decennier – för Niklas och för andra människor, hundratals, som sedan dess återberättat den. Om detta vet han ännu inget. När vi – tillfälligt – lämnar Niklas Ekstedt, där han står med handen på dörren till bilbesiktningen, så gör vi det för att på en annan plats, i ett annat land, i en annan tid påbörja detta vårt utbenande av vad som konstituerar den perfekt berättade anekdoten. Vilket är vad den här texten ska handla om.
Vi lämnar Niklas genom ett rejält Google Earth-skutt, upp från Kastellgatan i Helsingborg, genom det glesa molntäcket, upp i stratosfären (nu ser vi hela Skåne och en bra bit av Danmark) och här uppe styr vi först västerut, sen söderöver, in över de brittiska öarna, innan vi påbörjar nedstigningen, mot västra London, närmare bestämt stadsdelen White City, där programledaren Graham Norton varje torsdag spelar in sin televiserade talkshow.
Vet du inte vem Graham Norton är? Det vet du visst. Nio gånger av tio då du ramlar över klipp där kända människor sitter på en röd soffa och berättar kul anekdoter ur sina liv så gör de det i Graham Nortons studio. Inte för inte lyder programmets slogan:
The biggest stars, with their best stories.
Men.
Om det enda du ser av ”The Graham Norton show” är de här algoritmvänliga klippen på filmstjärnor så missar du programmets mest laddade moment – The red chair. I denna röda stol berättas också historier, men de berättas av okända britter. Dessa släpps givetvis inte in i studion (kändisarna har publicister och agenter över vars döda kroppar detta hade behövt ske). Istället rullar Graham Norton in en tv så att de anonyma britterna på betryggande avstånd, från en intilliggande studio, kan berätta anekdoter ur sina liv.
Men det finns en hake. Om envåldshärskaren Graham Norton tycker att historien tappar fart, saknar originalitet eller helt enkelt inte svänger, då drar han i en spak. Den röda stolen välts då hastigt bakåt och historieberättaren försvinner pardonlöst ut i anonymiteten igen, svidande dränkt i den där oförlösta känslan av att ha påbörjat en historia utan att ha fört den i mål – här dessutom med tillägget att allt utspelat sig inför låt säga fem miljoner skadeglada tittare. Skulle däremot historien få Nortons nådiga nick, då belönas berättaren med applåder och den kittlande tanken att historien också fått fäste i, låt säga, Meryl Streep som sitter i soffan och skrattar. Tv-studion är således den plats på jorden där anekdotberättande ställs på sin yttersta spets – ett modernt storytelling-Colosseum, med Graham Norton som vår tids proseccopimplande kejsare med oinskränkta befogenheter att fimpa anekdotberättarna om de inte fångar hans intresse inom tio sekunder.
Härifrån kan vi lära oss en del.
Ta bara Rob från Leicestershire, som en kväll i oktober 2016 kommer till tv-studion, sätter sig i den röda stolen och hoppfullt börjar sin historia så här: En gång gick jag förbi Buckingham Palace …
Redan här avbryts, otroligt nog, anekdoten av Graham Norton, som sarkastiskt tjuter: ”Wow, är det sant, vilken otrolig start på historien. Fortsätt!” Rob blir förstås lite stukad av den här drastiska behandlingen, men han är här för att ge allt han har, så han återupptar sin berättelse: Hur som helst, när jag stod där utanför Buckingham Palace såg jag att Nelson Mandela klev ut genom grinden …
Det blir plötsligt fart på Graham Norton, som uppmuntrande tjoar: ”Nu börjar det hända saker! Fortsätt, fortsätt!” Den tappre Rob gör som han blir tillsagd. Jag såg direkt att Mandela hade en otroligt snygg skjorta på sig, så jag ropade ”VAR HAR DU KÖPT DIN SKJORTA?”
Rob tystnar.
Historien är uppenbarligen slut här. Graham Norton tror först inte att det är sant, och riktar sig med en anklagande ton till Rob: ”Svarade inte Mandela?” och när stackars Rob då säger som det är, att nej, det gjorde inte Mandela, då drar Graham Norton i spaken och Rob voltar bakåt, ut i anonymiteten. Jubel bland kändisarna. Det kokar i studion. Publiken eldar på gladiatorspelet. Graham Norton sätter handen på örat som för att påvisa att han pratar med en producent i sin snäcka innan han säger: ”Har vi tid med en till? JA DET HAR VI!” Mumlet växer i studion. Vad blir det nu?
Nu blir det Steve. Och där Steve sitter, i den röda stolen, har han rimligen Robs öde på näthinnan, och det är förmodligen det – och miljonpubliken! och Graham Norton! och Hollywoodkändisarna! – som gör att hans stämma låter lite darrig när han berättar att han kommer från Belfast. Graham Norton viftar otåligt åt honom att börja. För några år sen var jag i Dublin med min flickvän – som nu faktiskt är min före detta flickvän…
Denna bisats, om flickvännen som nu är en ex-flickvän, är nära att direkt stjälpa anekdoten. Graham Norton kan knappt hålla sin rastlöshet i schack, han grimaserar mot sina kända studiogäster med en häpen min som signalerar ”Vad är detta för en nolla som inte kan sovra i sin egen anekdot???” Men mirakulöst nog avbryter han inte Steve, som ovetande om Nortons utfall fortsätter berätta:
Vi är den här kvällen ute och käkar på en finkrog. I ett hörn ser vi att Bono sitter och dricker med en kompis. Eftersom både jag och den här tjejen älskar U2 börjar vi direkt debattera om vi ska gå fram och be om en bild, eller om det bara skulle kännas oskönt. När Bono lite senare går på toaletten tar vi chansen och går fram till Bonos kompis och frågar om han tror det är okej att be Bono om en bild. Kompisen säger att han ska fråga, och om Bono är okej med detta så ska kompisen vinka över oss. Fem minuter senare kommer Bono tillbaka från toan och kompisen vinkar typ direkt, så vi går dit. Kompisen tar en bild på oss två med
Bono, och sen går vi tillbaka till vårt bord, överlyckliga. Nån timme senare ber vi om notan. Servitören säger då att notan redan är betald. Vi fattar ingenting, och frågar:
”Vad då, betalade Bono för vår mat?” Kyparen svarar: ”Nej, det gjorde hans kompis, Bruce Springsteen.”
Steve tystnar i den röda stolen. Nu har han gjort vad han kunnat. Nu kan han bara hoppas på att historien fallit den nyckfulle Norton i smaken.
I studion är det som att en stöt går genom rummet efter anekdotens raffinerade upplösning. Det brakar loss. Graham Norton jublar, publiken tjoar och applåderar, de kända gästerna tycks genuint golvade. Steve slipper bakåtvolten och kan tacksamt bugande vandra iväg från den röda stolen.
Vad kan vi då utvinna ur det här?
Med tanke på att Steves lyckade anekdot faktiskt har ett slags dubbelgångare – en nästan identisk historia, återberättad i otaliga andra tv-sammanhang, men i en version där Bonos kände kompis inte är Bruce Springsteen utan istället Bob Geldof – så har vi anledning att misstänka att Steve har vässat sin historia. Möjligen inser den begåvade Steve att om Bonos kompis på finkrogen ”bara” är den lite bortglömde Live Aid-hjälten Geldof så är det en rekorderlig, lustig liten historia. Men är kompisen Bruce Springsteen så eleveras anekdoten till elitstatus. Borde Rob ha tänkt i liknande banor? Borde han ha uppfunnit ett roligt svar från Nelson Mandela för att rädda sin anekdot? Ja, det hade inte skadat. Kanske är den berättartekniska skillnaden mellan den olycklige Rob och succémannen Steve att den ene till hundra procent håller sig till sanningen, medan den andre – vad det verkar – bara gör det till sjuttio procent? Jag förstår å andra sidan Rob, och hans rättrådiga strävan mot hundra procent. Länge var jag Rob. Med min bakgrund som vetenskapsvurmande naturvetare (i gymnasiet) och journalist (efter gymnasiet) så är det inte konstigt att mitt eget, ymniga, anekdotberättande i många år präglades av ett bokstavstroget förhållande till det jag upplevde som sanningen. Alla de historier jag snappade upp från dokumentärer, biografier och intervjuer njöt jag av att föra vidare, alltid med den självklara ambitionen att till hundra procent förbli sanningsenlig.
Detta skulle komma att omkullkastas hösten 2002, när jag och min vän Filip Hammar hyrde kontorsplats mittemot en Stockholmspark där det sades att kolerans offer fortfarande spökade. Vi skrev på en uppväxtskildrande bok som skulle komma att kallas Två nötcreme och en moviebox. Undertiteln, Hisnande generaliseringar om vår uppväxt i ddr-Sverige, kände jag mig manad att inkludera när det under arbetets gång gick upp för mig att sanningen inte var något som Filip överhuvudtaget intresserade sig för. Framför allt inte om den stod i vägen för hans historier.
När gick vidden av hans vässande upp för mig? När var det jag förstod varför alla hans historier från uppväxten hade så förtvivlat mycket mer punch än mina? Det var när Filip drog en hårresande historia om sexuella eskapader i en ångbastu efter gympan i nian, och jag på nåt slags källkritik-autopilot ifrågasatte om de verkligen hade en ångbastu i skolan? På 80-talet? Filip ryckte då bara ointresserat på axlarna och lämnade min fråga hängande.
Den förbluffelse jag genomgick, när jag – efter nästan tio års vänskap – plötsligt insåg vidden av de friheter Filip var villig att ta sig för att uppnå kicken av den effektfulla överdriften, den skakade om mig i grunden. Och den förändrade förstås min syn på de historier som Filip alltid – med stor framgång – hade dragit ”över borden”. Var de alltså inte sanna? Eller var de bara nästan sanna?
Och framför allt – gjorde det något?
Jag kom plötsligt att tänka på en anekdot jag själv dragit i otaliga sammanhang: den om när usa:s president Richard Nixon 1972 besöker ordförande Mao i Kina. Vid ett tillfälle vill Nixon ta en paus från de tunga diskussionerna om internationell handel (kanske vill han också imponera på Mao med sin intellektuella spänst), så han frågar Mao: ”Vilka effekter tror du den franska revolutionen hade på övriga Europa?” Mao suckar först, innan han överslätande svarar: ”Det är alldeles för tidigt att uttala sig om det.” Anekdoten hämtar förstås styrka ur faktumet att den franska revolutionens huvuden hade rullat nästan två hundra år tidigare, och att Mao med sitt grumligt poetiska svar fullständigt plattar till Nixon – som kanske aldrig känt sig ytligare än han gör i den här stunden. Jag hade entusiastiskt återgett den här episoden ett dussintal gånger innan någon påpekade att historien egentligen sprang ur ett missförstånd, och därmed inte var sann. Nixon frågade visserligen Mao om franska revolutionen, men översättaren slarvade, och Mao trodde därför att Nixon frågade om kulturrevolutionen (som i det här läget pågick för fullt i Kina), och på så sätt var Maos motreplik alls inte tillplattande utan snarare den enda rimliga.
Så. När jag nu visste att anekdotens stuns egentligen byggde på att jag fortsättningsvis utelämnade vissa högst relevanta fakta, gjorde det att jag slutade berätta den? Nej. Var det kanske till och med så att jag fortsatte att berätta anekdoten och med berått mod valde att hyvla av de försvagande elementen? Ja. Var jag således bara en annan sorts anekdotvässare än Filip? Medan han av vana saltade och lade till förstärkande komponenter i sina historier valde jag att hyvla av försvagande detaljer. Kanske var vi, som anekdotberättare, inte så olika ändå. I runda slängar sjuttio procent av det vi berättade var sant. De resterande procenten var att betrakta som ett frifräsigt smörgåsbord där vi plockade och utelämnade vad vi tyckte vi behövde för att ro hem våra historier. Nu, många år senare, har jag tillskansat mig en nästan kuslig intuition som aktiveras varje gång Filip påbörjar en anekdot.
2013 berättade han för första gången – i vår podcast – om en spansklärare på Filips skola som var känd för att ha dålig andedräkt. Detta var ingenting spanskläraren själv kände till, utan skitsnacket pågick – så som skitsnack ofta gör – bakom spansklärarens rygg. Sen, när spanskläraren närmade sig pension, så skrev en oförsiktig elev ett skämt om andedräkten i skoltidningen, och på så sätt nådde, efter alla år, baktalandetfram till spanskläraren, som förtvivlat sprang in i lärarrummet, höjde tidningen mot taket och skrek till sina kollegor: ”Varför har ni inte sagt något?!” När Filip första gången berättade anekdoten i podden så slutade den där. Gott så: en gammal man inser plötsligt att han i decennier varit en driftkucku på arbetsplatsen – bland eleverna förstås, men gissningsvis även kollegor emellan. Ur ett anekdotperspektiv: Solitt! Dramatiskt, rörande, kanske till och med sedelärande.
2018 är det på nytt dags att spela in en podcast, och en bit in i avsnittet påbörjar den ofta aningslöse Filip återigen berättelsen om spanskläraren med den dåliga andedräkten. Min första impuls är förstås att stoppa honom, säga ”Den här har du dragit förut”, men jag ser snabbt ett intressant alternativ. Eftersom jag väldigt tydligt minns anekdoten, så som han berättade den första gången, så kan jag nu i realtid, inför lyssnarna, granska hur väl den överensstämmer med ursprungsversionen. Så jag låter honom hållas. När Filip dammar in anekdotens clou – spansklärarens utbrott i lärarrummet – så väljer jag kyligt att inte säga någonting, i hopp om att min tystnad ska föda en anekdotängslighet hos Filip som kanske kan få honom att salta historien på ett sätt som jag i triumf kan skjuta ner. Mycket riktigt. När Filip, som förstås glömt att han redan berättat den här historien, inte får den respons han räknat med kan jag, trots att jag poddar i Stockholm och han i Los Angeles, höra kugghjulen snurra i huvudet på honom: om denna upplösning av historien alltså inte tycks räcka, vad kan han då ta till? Iskallt håller jag mig fortsatt tyst. Sedan hör jag Filip med svajigt improvisatorisk röst säga: ”… och sen … gick spanskläraren hem och hängde sig.”
Den dag jag ser tillbaka på mitt liv med Filip så kommer jag tveklöst att räkna denna stund som en av våra finaste. Min förtjusning över att rappa honom på fingrarna och korrigera den fabricerade evolutionen av spansklärarens öde, påminner inte så lite om stunden i vår film Den sista resan där Filip påstår att hans barndom präglades av stunder stående framför statyn av Jacques Brel i Bryssel, innan jag – med illa återhållen skadeglädje – påpekar att plaketten vid statyns sockel visar att Brelstatyn restes först 2017. Missta nu inte min förtjusning i att korrigera Filips anekdoter som ett tecken på att jag själv är något slags sanningens härförare. Så är det verkligen inte, vilket vi redan konstaterat.
Men av de två sätt som man kan förbättra en anekdot på – att salta (Filip) och att hyvla (Fredrik) – så är saltaren tveklöst mest utsatt för faktakoll. Det är lustigare och mer effektfullt att skjuta ner en saltad historia än att nysta i vilka delar av en anekdot som är borthyvlade. På så sätt är saltaren en modigare, mer sårbar sjuttioprocentare än hyvlaren. Och för det ska saltaren älskas. Det är, ska det visa sig, en hyvlare vi har att göra med när vi nu återvänder till den bilbesiktning i Helsingborg, där vi i textens början lämnade tv-kocken Niklas Ekstedt, när han för drygt tjugo år sen var i stånd att dels besiktiga bilen, dels bli huvudperson i den bästa svenska anekdoten genom alla tider.
Frågan är, ska jag nu återberätta anekdoten så som jag brukar berätta den, eller ska den i jag-form berättas av Niklas Ekstedt?
Eftersom min förhoppning är att texten du nu läser ytterligare kommer att syresätta och sprida anekdoten så tänker jag att det är lättare för dig som läsare att inspireras att dra den vidare om du slipper omaket att konvertera den till tredje person. Så här kommer den, så som jag berättat den hundratals gånger, i all sin komprimerade glory.
Tv-kocken Niklas Ekstedt skaffade körkort sent i livet, så när han för första gången skulle besiktiga bilen var han ganska nervös. Han klev in i lokalen och fick frågan:
”Registreringsnummer?”
Niklas kände sig duktig när han direkt kunde svara:
”AHC 182”.
Killen bakom skrivbordet knattrade lite i datorn, pekade diffust ut mot parkeringen och sa:
”OK bra, var har du ställt den?”
Niklas Ekstedt tänkte då efter lite, tvekade och sa sen:
”Ja just ja … det är klart … den måste man ju ha med sig, ja.”
”Vad då, har du inte bilen med dig?”
”Nej, jag tog bussen hit.”
Det är en förhållandevis gnistrande vårdag när jag tar bilen till Frihamnen i Stockholm, och lokalen Banankompaniet, där Niklas Ekstedt just denna dag är obrydd kring väder och vind, eftersom han ägnar alla dygnets ljusa timmar åt att spela in tv-programmet Sveriges mästerkock. Jag har bett om trettio, kanske fyrtio minuter av hans tid, för jag vill veta mer om besöket på bilbesiktningen. Jag berättar för Niklas att jag blev varse anekdoten när han strax före pandemin berättade den i matpodcasten Eat this, och att jag sedan dess har återberättat den minst tvåhundrafemtio gånger, i både privata och mediala sammanhang. Niklas ler varmt mot mig, och berättar över en schnitzel att bilbesiktningshistorien egentligen är ett koncentrat av ett betydligt längre skeende. Jag ber honom ge mig den fullständiga storyn, så att jag en gång för alla, i detalj, kan få reda på vad som ledde fram till det där sällsamma ögonblicket i Helsingborg.
Även om berättelsen i detta okuraterade skick är näst intill olidligt omständlig – ett besök i München, ett köp av en viss Audi-modell Niklas suktat efter, tyska registreringsplåtar som måste bytas ut i bilregistret – så ger redogörelsen mig en ökad respekt för Niklas Ekstedt som anekdotberättare. Det vi har att göra med är en mycket begåvad hyvlare. Han hade kunnat sitta i Eat this och verkligen lägga ut texten om sin resa till Bayern, i ett förödande antagande om att lite miljöer från södra Tyskland adderar kulör till historien. Men skulle han ha gjort det så hade anekdoten stannat i skuggorna. Det är dess utsökt koncentrerade form som tagit den till Hall of fame. Men inte bara det förstås. I grunden är det som utspelar sig på bilbesiktningen en dråplig förskjutning av status.
Tv-serien Macken hämtade mycket av sin humor ur liknande situationer. En favorit är den när två medelålders akademiker kommer in i mackens verkstad, bärande på en bilmotor. ”Var har ni gjort av bilen?” frågar mackinnehavaren Roy, och de paffa akademikerna svarar: ”Den är hemma.” De fortsätter ivrigt: ”Får man fel på tv:n tar man väl inte med hela huset till reparatören?” Roy, som enligt traditionella samhälleliga hierarkier står under de mer välavlönade akademikerna, hamnar nu i förarsätet när han tipsar akademikerna om att kolla bilens batteri. När de då frågar: ”Men går inte bilar på bensin?” så svarar Roy: ”De går på batteri också kan man säga”, och statusrockaden lyser tydligt i Roys sneda leende. Roy konstaterar sedan att det jobbiga nu förstås blir för akademikerna att få tillbaka den tunga motorn in i bilen. Men då viftar akademikerna avvärjande. De har redan en plan för det. Och så visar de upp en ritning de gjort över förfarandet. Det är en streckgubbig A4-teckning på en bil med gapande motorhuv och bredvid bilen finns en pil som pekar ner i huven samt ordet ”Här!”
Niklas Ekstedt skrattar förvisso gott när jag återberättar episoden från Macken samt min teori om sketchens statustematik, men han klargör överraskande att i hans huvud har hans egen bilbesiktningsanekdot snarare alltid handlat om tankspriddhet. Lite som i en annan kändisanekdot som studsade runt ett tag – den när tennisoraklet och tidigare På spåret-domaren Björn Hellberg för många år sen skulle lämna sin dotter på dagis och pedagogen som mötte honom i dörren sa: ”Men Björn, det där är din … hund!” Att jag och Niklas tolkar hans anekdot på så vitt skilda sätt är kanske bara symptomatiskt för, och en nyttig påminnelse om hur lite kontroll anekdotberättaren har över anekdotens öde när den väl lämnat munnen. Jag nämner det som ett avslutande litet medskick till dig. Gör framgent vad du vill med Niklas Ekstedts bilbesiktningsanekdot.
Salta den!
Hyvla den!
Men för den vidare.
Det är det den är till för.
Nu är den din.
***
Den här texten publicerades i nummer två av Sikt (2025).
Fredrik Wikingsson är en svensk programledare, poddare samt film- och tv-producent. Han började sin yrkesbana som skrivande journalist på Aftonbladet. Sedan 2010 driver han tillsammans med Filip Hammar “Filip & Fredriks podcast”. De har även skrivit tre böcker, bland annat Tårtgeneralen. Filip och Fredriks film “Den sista resan” var Sveriges Oscarsbidrag 2024 och under hösten 2025 åkte de ut på en Sverigeturné med scenföreställningen “Älskade vän”.
Bokserien Sikt produceras och ges ut av EFN Bok i samarbete med Volante. EFN är en del av Handelsbanken Foundations & Publishing. Sikt publicerar fyra gånger per år texter av framstående författare, forskare, historiker, tänkare och ekonomer. Syftet är att lyfta fram nya, tänkvärda och banbrytande perspektiv. Sikt säljs i din lokala bokhandel, i valfri nätbokhandel eller via Volante. Sikt distribueras även till kunder i Handelsbanken.