Ett av regeringens märkligaste beslut
Sveriges mest framgångsrika högerledare hittills, Fredrik Reinfeldt, gjorde ett och annat politiskt misstag. Till de värre hörde att kalla Försvarsmakten för ”särintresse”.
Född i Sävsjö 1961, journalist och författare, före detta politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. Niklas har bland annat varit programledare för ”Min sanning”, ”Ekdal & Ekdal” samt ”Politik i bokhyllan” på SVT. Han är ekonomisk-politisk kommentator på EFN.
Niklas Ekdal
Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ja, 2013 var en annan tid, innan Putin började gå bärsärkagång i Ukraina. Ja, regeringschefen var i gott sällskap med till exempel sin tyska kollega Angela Merkel när det gällde att önsketänka om Ryssland och en fredligare värld.
Nu har vi facit i hand. Men det handlar inte bara om det. Reinfeldts uttalande var dumt redan då. Försvaret är en existentiell fråga som inte kan vägas mot vilket valfläsk som helst.
Ett decennium senare har Sverige, som så ofta, rusat i motsatt riktning. Försvarsmakten får allt den pekar på, eftersom omvärldsläget tvingar oss att rusta upp i panik. Om vi överlever denna säkerhetspolitiska nära-döden-upplevelse kommer traditionen från försvarsbeslutet 1925 att upprepas:
Värnlösa när militären verkligen behövs – som 1940 – för att sedan vara urstarka tjugo år för sent. Det tar lång tid att rusta upp. När vapen saknas som mest är de dyra, om de ens finns att köpa på marknaden.
Inte läge att sprida befolkningen i jordkulor över hela Sveriges yta bara
Ingen skulle kalla försvaret särintresse idag. De flesta inser behovet av anpassning. Men det betyder ju inte att vi måste spänna vagnen framför hästen, alltså ge generalerna tolkningsföreträde om allt.
Att stoppa havsbaserad vindkraft med hänvisning till försvarets invändningar är ett av denna regerings märkligaste beslut, i viss konkurrens. Antingen tar ministrarna tacksamt emot en ursäkt för att göra något de ändå känner för, eller också har de missförstått militärens roll.
Att Försvarsmakten analyserar säkerhetsaspekter kring vindkraften är inga konstigheter. Det är deras jobb som remissinstans. Men försvaret är ju till för att försvara landet, inte tvärtom.
Om (det undermåliga) luftförsvarets operativa hänsyn styrde samhällsutvecklingen skulle det mesta vara omöjligt. Städer – feta mål för en angripare. Järnvägar – orimligt sårbara. Kärnreaktorer och vattenkraftsdammar – aldrig i livet.
Modern infrastruktur är känslig för störningar. Självklart ska den byggas så motståndskraftig som budget och omständigheter tillåter. Men det är ju inte läge att sprida befolkningen i jordkulor över hela Sveriges yta bara för att underlätta arméns fördröjningsstrid.
Med denna logik kan man fundera över exempelvis det svenska innehavet av Gotland
Om vi ska vara ärliga så är det inte primärt vindkraftens sårbarhet som bekymrar officerarna, utan att den försvårar försvaret av territoriet. Flygvapnets handlingsfrihet begränsas. Radarspaning får sämre koll på inkommande missiler.
Med denna logik kan man fundera över exempelvis det svenska innehavet av Gotland – vårt enda område av tillräckligt strategiskt intresse för att kunna dra in landet i krig. Om vi överlät ön till en annan stat skulle Försvarsmaktens uppdrag underlättas enormt. Det handlar ju ändå bara om 0,6 procent av Sveriges befolkning. (OBS IRONI)
Teknikföretagen kallar regeringens vindkraftsbesked ”ett dråpslag mot elektrifieringen och mot svensk industri”. Ett tillskott på nära 140 terawattimmar från 13 vindkraftsparker hade motsvarat hela Sveriges elanvändning 2023. Kapitalförstöring är bara förnamnet, när planerna stoppas i så sent skede.
Även energiförsörjning är ju en existentiell fråga. Elproduktionen måste öka. Klimatutsläppen måste minska. Ifall havsbaserad vind krånglar till det för flyg och radar – då är det försvarsministern som ska steppa upp, inte miljöministern som ska steppa ner.
Just när det gäller vindkraft till havs så är faktiskt försvaret, ja, ett särintresse.