”Rich & famous” lockar massorna till överdådets Monaco
Monaco är skumt och skönt, säkert och stekigt. Västeuropas mest betydelsefulla icke-demokrati upphör aldrig att förvåna. Och attraktionskraften är det inget fel på.
Utanför det världsberömda kasinot ser det ut som vanligt. Vräkiga bilar står parkerade på gatan och många vill sola sig i glansen av ”the rich and famous”. Det tas selfies, medan de mer rutinerade spelrävarna gör diskret entré. Kanske inser de sin dumhet. För kasinot är ju egentligen bara till för masochister som uppskattar bestraffning eftersom oddsen är usla. Eller så handlar det om hoppets triumf över erfarenheten.
Monegaskerna själva är förbjudna att ägna sig åt sådana saker. Det gäller faktiskt även ”residents” från andra länder. Men alla andra uppmuntras att spela på det statliga kasinot.
Någon liberal demokrati är det inte. Tvärtom. Monaco kanske inte är en diktatur, men det är långt ifrån en demokrati. Fursten, Prins Albert, styr allt och alla. Som tur är verkar han vara en hyvens kille.
Allmänna val var femte år
Ett parlament finns visserligen. Det består av 24 ledamöter som väljs genom allmänna val vart femte år. Mer än hälften kommer från det liberalkonservativa partiet Primo! (Priorité Monaco). Primo! vill primärt bevara Monacos särställning, stärka landets ekonomi och uttrycka viss euroskepsis. Business as usual, alltså. Men trots möjligheten att välja ett parlament så är det fursten som själv väljer statsminister. En ny sådan utsågs i september. Men denna statsminister eller regeringschef har inget med valet att göra eftersom han - det är ju alltid en man, även om det teoretiskt sett kan vara en kvinna - väljs av den enväldige härskaren.
Solen skiner allt som oftast och skulle man sakna ambitioner och/eller förmåga att skaffa sig en utbildning och ett produktivt arbete så blir man ändå omhändertagen. Ett jobb på statliga posten finns alltid för en riktig monegask, alltså en sådan som har turen att födas här av minst en förälder med pass från Monaco. Denna paternalism tar sig även andra uttryck, som att alla vattenkammade monegaskbarn får julklappar av prinsen. Vattenkammade behöver de egentligen inte vara, men ni förstår. Om allt detta kan man ha olika uppfattningar. Ordning och reda, pengar på fredag, uppskattas av många. Och de vi träffar som ogillar systemet vill absolut inte vara med i denna krönika, varken i ord eller bild.
Priset: 1 miljon per kvadratmeter
Samtidigt är Monacos ekonomiska system snillrikt utformat för att gynna både skatteflyktingar och monegasker. Monaco vill förbli attraktivt, vilket furstendömet lyckas alldeles förträffligt med. 26 000 utlänningar är skrivna i landet. Någon inkomstskatt betalar de inte, men statskassan fylls på ändå. Momsen på 20 procent genererar miljarder euro när det shoppas loss, och kasinot är en vinstmaskin för de som står på rätt sida om rouletten.
Allra mest lukrativt är det statligt ägda bolaget Société des Bains de Mer de Monaco (SBM), fritt översatt till Havsbadsbolaget, med rötter i spa och strandbad. SBM, med huvudkontor inne i kasinot, äger fastigheter, driver hotell och restauranger, och säljer gärna boenden till behövande utlänningar. Priser på motsvarande 1 miljon svenska kronor per kvadratmeter är inget ovanligt.
Särskilt roligt att bo här tycker inte alla, dels för att det är trångt, dels för att även en enkel miljardär har svårt att köpa någon större våning. Och nog måste det vara lite extra besvärligt när den franska rivieran med all sin charm bara ligger ett stenkast bort var man än vänder sig.
Måste vara på plats halva året
Idrottsstjärnor får dispens att tillbringa merparten av dagarna på annan ort, men som skriven i Monte Carlo måste man annars vara på plats minst halva året. Moms på köp av tjänster och prylar vill staten ha in, och stadsstaten ska kännas levande, är det tänkt.
Många i Monaco bor hellre i fina villor på till exempel franska Cap-Ferrat, en halvtimme därifrån, men de måste vara försiktiga. Skatteverket i Monaco kan man inte trolla bort. Otaliga är försöken att ge bort kreditkort till nära och kära på plats för att sätta dagliga fotavtryck i lilleputtlandet, men det är inte tillräckligt. Skatteverket kan vilja se din elräkning. Ingen elkonsumtion den dagen, inget boende. Det finns även stories om hur skattmasen har gått igenom kylskåp hos misstänkta i jakten på den försvunna skatten. En utgången mjölk avslöjar den snillrikaste av smitare.
Med EU:s alltmer ambitiösa agenda att täppa till skatteparadis har Monaco från tid till annan stött på hinder, men det har alltid löst sig. Mycket delas med Frankrike, som försvaret och vissa infrastrukturprojekt. Den nye statsministern har tidigare varit jordbruksminister i Paris. Bara en sån sak. Och euron implementerandes samtidigt 1999 som för resten av ursprungsländerna i EMU. Men skatteparadisets ”unique selling point” har ingen ännu rått på. Skatter är och förblir minimala.
Alla gynnas
Historiska framgångar är visserligen ingen garanti för framtiden, men furstendömet har behållit sin självständighet sedan år 1297. Inget tyder på något snart förfall. Och varför skulle det ske? Alla gynnas. Frankrike, med sin dysfunktionella ekonomi på makrofronten, med ständiga underskott i både statsbudgeten och i handeln med omvärlden, får sin beskärda del av intäkterna. Uppskattningsvis 44 000 fransmän tar varje dag tåget in till den rena tågstationen i Monte Carlo för att serva skatteflyktingarna. Sämre kan man ha det. Och de mindre lönsamma franska bankerna har åtminstone här stabila intäktskällor. Sådana uppskattas.
På sistone har visst bråk uppstått om rika ryssar. Särskilt nogräknade är inte Monacos statsledning. Möjligen har ryssarna det lite svårare att föra över pengar numera, men någon exodus är det inte. En hushållerska beklagar att det har blivit besvärligt att serva herrskapets ryskregistrerade bil, och ett lokalt bevakningsföretag berättade härförleden att några hus står tomma på den franska sidan om gränsen. Viss verklighetsanknytning finns.
Den brittiske författaren Somerset Maugham sa om denna kustremsa att det är ”a sunny place for shady people”. Det var för nästan ett sekel sedan. Solen skiner fortfarande.
Fem snabba frågor till Daniel Isaksson, svensk fastighetsmäklare på Marks Real Estate på Cap-Ferrat, Frankrike. I vintras sålde han en villa för motsvarande 500 miljoner svenska kronor.
Hur mår fastighetsmarknaden här på den franska rivieran och i Monaco?
– Jag skulle nog säga att den är stabil. Den är mindre svängig än i till exempel London. I Monaco har de nu större tryck på större lägenheter. Trenden är att de som flyttar till Monaco hyr först. Sedan byter de upp sig och köper.
Och prisutvecklingen i Monaco?
– Stadigt uppåt under flera år, i linje med inflationen. Det påminner om den franska rivieran. Det är stabilt inflöde av personer som vill flytta hit.
Vem flyttar till Monaco?
– Jag har ännu inte träffat någon som inte gör det för skatterna.
Vilken roll spelar räntan?
– Det är alls inte lika räntekänsligt här som i Sverige. Räntan påverkar givetvis, allra mest i instegsmarknaden upp till 2 miljoner euro. Men över den nivån är räntan inte avgörande. För de som köper fastigheter som investering är det en annan sak. Men för de som ska bo här är det inte avgörande. I år har omsättningen minskat något på grund av inhemska politiska problem i Frankrike. Den oron är viktigare än räntan. Samtidigt tenderar geopolitisk oro att öka efterfrågan på säkra ställen som Cap-Ferrat.
Det ryska kriget i Ukraina, hur har det påverkat ryssarna här?
– Det är inte lika många ryssar här nuförtiden. Det finansiella systemet har stängt ner en hel del konton i Monaco, även för de ryssar som inte är på sanktionslistorna. Detsamma gäller i Frankrike. En stor grupp köpare har försvunnit. Men det är heller inget säljtryck från denna grupp. Äganderätten är hård här. Frankrike tvingar ingen att sälja.
