Europa har en livskris – och jag är bullish

Hur vet man att man har en livskris? En snabb Googling pekar ut vanliga symptom: en känsla av vilsenhet, att ständigt jämföra sig med andra och en övergripande känsla av att gnistan är borta. Om vi tittar på Europa just nu, känns det som om kontinenten genomgår en viss form av existentiell kris. Det är som om Europa har klivit in på gymmet, iförd ett nyinköpt lycra-ställ, tarotkort i träningsväskan och svettas panikartat för att hitta sin plats i en värld som förändras snabbare än någonsin.

Europa kämpar för att vidmakthålla en världsordning som respekterar folkrätten och de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter. Tidigare allianser som vi sett som självklara skakas nu i grundvalarna. Vi ser liknande tendenser i techvärlden. 

Silicon Valley fortsätter att vara innovationshubben som drar till sig talang, investeringar och uppmärksamhet. Samtidigt sker banbrytande kinesiska framsteg som fullständigt kan förändra spelplanen. Europa, å sin sida, brottas med gamla strukturer, en komplex byråkrati och en kultur där risktagande och entreprenörskap inte alltid premieras. Det är som om Europa har fastnat i en slags identitetskris, där vi försöker förstå vilka vi vill vara i en värld där AI-utvecklingen sker i rekordfart och “tech bros” numera är en del av Vita huset. Ska vi leda utvecklingen genom reglering, kapital eller innovation? Ängsligheten får oss att famla.

Och här är den stora samhällsfrågan: Om ett fåtal aktörer står som vinnare i den AI-revolution vi nu bevittnar – och faktiskt kontrollerar en betydande del av utvecklingen – riskerar en obalans att skapas där några få kan forma samhället på ett sätt som enbart gynnar dem. Denna koncentration av makt handlar inte bara om ekonomisk dominans – den rubbar hela samhällsstrukturen. Vad händer med demokratin när ett fåtal företag kan diktera spelreglerna för hela ekonomier och samhällen?

“Move fast and break things.” Mottot som blivit symbolen för den nya världens framfart är direktimporterat från Silicon Valley. Men är det verkligen till det bästa? Det kan funka när du är en innovativ startup som vill ta marknaden med storm. Men när detta tänkesätt sprider sig till hela samhällen, där våra mest fundamentala värderingar och rättigheter utmanas, ställs vi inför en betydligt allvarligare fråga.

Europa står vid ett vägskäl. Den gamla, fyrkantiga byråkratin vi byggt upp fungerar inte längre när världen snurrar snabbare än någonsin. Vi måste anpassa oss till en värld som kräver snabbhet, flexibilitet och mod. Även om vi i vår livskris har svårt att förlika oss med det, så är det vår eftertänksamhet – den som kombinerar reflektion och vision – världen faktiskt behöver. Vi måste vara modiga nog att röra oss snabbt, men också visa att vi inte kompromissar med det som verkligen räknas. Med ett visionärt ledarskap får vi lägga rälsen medan vi kör. Men – vi måste vara medvetna om vart vi kör.

“Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är,” sa Edith Södergran. Det är ett citat som känns mer relevant än någonsin för Europa. Kanske, i slutändan, är det Europas egen "livskris" som kan bli vår största möjlighet. En möjlighet att släppa taget om gamla vanor – men inte om våra värderingar – och skapa ett samhälle som inte bara kan konkurrera med världen, utan också definiera framtidens teknologiska landskap. Men för att komma dit måste vi våga vara lite mer som den ungdomliga startupen – flexibel, modig och ständigt på jakt efter nästa stora idé. Och när vi hittar den – då kan vi stå där, i vårt nyinköpta lycra-ställ och matchande vision, och säga att vi inte bara överlevde livskrisen, utan faktiskt blomstrade i den.