Feds oberoende är satt under historisk press. Larm om skenande obligationsräntor har dock varken omsatts till verklighet eller skrämt börsen – som fortsatt nå nya rekordnivåer.
Har marknaden missat varningssignaler eller redan prisat in dem – och vad händer om Donald Trumps planer för centralbanken i slutändan faktiskt går i lås?
– För Europa blir det en ”dubbelsmocka”, säger ekonomiprofessorn Francesco Bianchi.
Den 25 augusti skrev juridikprofessorn Jack Goldsmith vid Harvard på X:
”Avskedandet av Lisa Cook ’på skäliga grunder’ må vara ett svepskäl men det är inte uppenbart olagligt. Den stora frågan är hur marknaderna reagerar. Om och om igen får man höra att konkreta hot mot Feds oberoende kommer att sänka dem. I morgon får vi svaret.”
Tidigare samma dag hade Donald Trump gjort klart att han tänker sparka Fedguvernören Lisa Cook – en av de sju personer som röstar om nivån för USA:s styrränta.
Svaret blev något av ett icke-svar.
S&P 500 rörde sig uppåt med 0,02 procent och nådde en ny rekordnivå två dagar senare.
US Dollar Index föll med 0,2 procent. Euron har stärkts med 2,2 procent sedan slutet av juli, men det är samtidigt ingen hemlighet att presidentens ekonomiska rådgivare inte har något emot en svagare dollar.
Den tioåriga obligationsräntan steg med 0,012 procent och den tvååriga föll något – högst blygsamma rörelser i jämförelse med den ränterusning för statspapper som ekonomer varnar för om Feds oberoende krymper.
– Det är lite förbryllande för mig hur hoppfullt marknaderna betett sig hittills, säger Michael Bordo, professor emeritus och ekonomisk historiker vid Rutgers University i New Jersey.
Som möjliga anledningar pekar han på att den amerikanska ekonomin i grunden är fortsatt stark, att avregleringar främjat investeringsviljan under det senaste året och att Donald Trump den 9 april, efter att ha blivit pressad av skenande obligationsräntor, drog i handbromsen och backade från det omfattande tullpaket som högtidligt presenterats bara en vecka tidigare.
Tre dagar innan löftet om att sparka Lisa Cook utfärdades kom också ett skifte från Fedchefen Jerome Powell, som öppnade för sänkt styrränta redan i september. Något som skapat en marknadsförväntan om flera räntesänkningar under 2025 oavsett vem som ingår i Feddirektionen framöver.
– Det kan ha skapat en falsk upplevd trygghet. Min magkänsla för tankarna till den tecknade serien där prärievargen Gråben jagar Hjulben och springer i full fart över en klippavsats. Han fortsätter springa ut i tomma luften tills han tittar ner och inser att han kommer att falla fritt. Om jag ska gå in i min roll som ekonomisk historiker tror jag att det här kan vara ett av de där ögonblicken, då vi kan ha en stor krasch framför oss, säger Michael Bordo.
Finns det någon tydlig brytpunkt framför oss för det eller verkar det som att en sådan redan kan ha passerats och att vi befinner oss i ett skede där marknaden fortsätter springa i luften?
– Jag lutar mot den senare uppfattningen. Att Donald Trump inlett den här processen och börjat röra sig mot ett auktoritärt styre där människor sparkas efter hans gottfinnande och han försöker dra i alla maktens spakar är oroande på många punkter, men det största orosmomentet är Fed.
– Ett hot mot oberoendet är ett stort problem för världen, för dollarn, obligationsmarknaden, valutamarknaden och i slutändan börsen, säger Michael Bordo.
"Möjligt att man varit lite för optimistisk"
Francesco Bianchi, professor i ekonomi, fakultetsordförande vid Johns Hopkins University och en av redaktörerna för American Economic Journal: Macroeconomics ser på lång sikt två möjliga tolkningar som ligger till grund för att den pågående Fedfejden inte får börs och räntemarknad att vackla nämnvärt:
Att marknaden i slutändan inte räknar med något stort skifte i hur Fed arbetar och att nästa ordförande som tar vid efter Jerome Powell i maj 2026 kommer att agera utifrån samma principer och vara resonabel.
Att marknadens förväntningar redan justerats till att en ny ordförande tar vid som är öppen för regeringens argument att sänka räntan.
– Det råder ingen panik över att vi skulle vara på väg mot en finanspolitisk dominans som i länder som Turkiet och Argentina. Men det är möjligt att man varit lite för optimistisk till vad det innebär på sikt. Förtroendet är fortfarande högt, men jag skulle inte kalla det oförändrat, säger Francesco Bianchi.
USA:s skuldberg pressar
Donald Trump och hans ekonomiska rådgivare har talat om en sänkning av styrräntan från nuvarande 4,25–4,50 procent ned till 1,00 procent.
Dilemmat som uppstår om räntan börjar sänkas – även om inflationen skulle vara på uppåtgående – är detsamma som befaras om omvärldens förtroende för att Fed agerar utifrån ekonomiska data snarare än presidentens direktiv börjar svikta: hur USA ska kunna fortsätta låna pengar till låg ränta samtidigt som statsskulden nu uppgår till 120 procent av bnp.
Billigare dollar som vapen
Som ersättare till Lisa Cook, om Donald Trump lyckas avsätta henne, eller i andra hand Adriana Kugler, som meddelat sin pension, uppges Donald Trump vilja nominera Stephen Miran, den nuvarande ordföranden i hans ekonomiska råd. Han beskrivs utifrån som en av de främsta arkitekterna bakom regeringen Trumps ekonomiska politik.
Han har varit öppen med att han vill se ett mindre oberoende Fed och göra det fritt för presidenter att avskeda Fedguvernörer, lagt grunden för tullpolitiken och välkomnat den valutaförsvagning som Donald Trumps mandatperiod hittills medfört. I sin artikel ”En användarguide till omstrukturering av det globala handelssystemet” från 2024 ser Stephen Miran en billigare dollar som en nyckel till ökad konkurrenskraft för amerikansk tillverkningsindustri.
Även om man skulle lyckas förhandla om existerande skulder löser det inte hur utgifterna de kommande 50–60 åren ska finansieras.
Stephem Mirans teoretiska lösning på ränteproblemet: att förhandla ned räntorna och förlänga löptiden för amerikanska statspapper som redan köpts i omvärlden.
– Det är många delar i Stephen Mirans plan som poppat upp i faktisk politik. Just detta är inte en av dem, och jag tror anledningen är följande: Även om man skulle lyckas förhandla om existerande skulder löser det inte hur utgifterna de kommande 50–60 åren ska finansieras. De väntas bli extremt förhöjda kommande årtionden så lånekostnaderna måste hållas låga. Jag kan inte se hur den kortsiktiga lösningen att tvinga andra länder att acceptera sämre villkor löser det långsiktiga problemet om man börjar förlora sitt rykte som pålitlig låntagare, säger Francesco Bianchi.
"Dubbelsmocka"
Att Europa skulle kunna bli vinnare på ett vikande förtroende för amerikansk penningpolitik ser han dock inte som troligt. I stället beskriver han läget som en ”dubbelsmocka” om europeiska valutor stärks och försvårar export och återhämtning.
– I motsats till vad vi trott har vi en fallande dollar i kombination med stigande räntor. Först och främst kommer det att innebära problem för europeiska företag om inget förändras och utgöra en större nackdel för dem än tidigare.
– Dessutom kommer USA:s önskan om ett mycket mer robust stöd från Europa när det gäller försvaret av kontinenten att utgöra ytterligare en stor utmaning.
Flykten från USA
Under året har en kapitalflykt från USA driven av osäkerhet varit ett återkommande samtalsämne, men Francesco Bianchi är tveksam till ett storskaligt inflöde för bolag på europeiska börser om förtroendet för amerikansk penningpolitik och Feds styrning dalar.
– ”Flykten från USA” var faktiskt väldigt begränsad. Det uppstod lite panik i samband med Liberation Day (den 2 april, då omfattande tullar presenterades av Vita huset). Statliga investeringar minskade, men privata flöden till USA ökade faktiskt.
Varken Europa eller Kina kan heller mäta sig med den amerikanska techsektorn som varit motorn för global avkastning under 2020-talet.
– Det här skulle kunna vara en gyllene möjlighet för Europa, men den kräver två saker: Potential för ihållande tillväxt, och det ser vi inte just nu på en åldrande kontinent med strukturella problem ingen verkar beredd att ta sig an, säger Francesco Bianchi.
– Det andra jag anser saknas är ordentlig integrering av de här länderna i form av statliga obligationer. I teorin har Europa den kritiska massan för att erbjuda en global trygg hamn i form av en euroobligation … principiellt finns argument för att dollarn skulle kunna förlora sin ställning, men då krävs ett fullgott alternativ och det är synd att Europa inte kan utgöra en allvarlig konkurrent.
Nixon gick längst
Sedan Federal Reserve upprättades 1913 är Donald Trump långt ifrån först med att arbeta för en förändrad maktbalans.
Feds handelsutrymme begränsades under 1930-talets depression och andra världskriget. Ronald Reagan, Lyndon B Johnson och Bill Clinton har alla anklagats för att sätta press på centralbanken.
Längst anses Richard Nixon ha gått. Inför valet 1972 hade den dåvarande presidenten löpande kontakt med Arthur Burns, som han utsett till Fedchef tidigare under mandatperioden.
I samtal som spelades in och offentliggjordes när de blev en del av bevisningen i Watergateutredningen använde Richard Nixon både hot och påtryckningar för att se till att Arthur Burns skulle hålla räntorna så låga som möjligt och stärka hans chanser att bli omvald.
– Jag vill inte bli utkörd ur stan snabbt. Fattar du vad jag menar? Jag räknar med dig, Arthur, sa Richard Nixon bland annat.
Jag vill inte bli utkörd ur stan snabbt. Fattar du vad jag menar? Jag räknar med dig, Arthur.
Trots oro för inflation valde Arthur Burns att gå honom till mötes. Richard Nixon vann valet men ställdes inför en briserande ekonomisk kris. Förtroendet för Fed dalade när inflationen näst intill fyrdubblades och nådde 13 procent samtidigt som tillväxten under flera år på 1970 och början av 1980-talet var negativ och gjorde en bredare allmänhet bekant med begreppet ”stagflation” för första gången.
– Retoriken och ljudvolymen är mycket högre nu. Richard Nixon agerade i det tysta, men det var värre då för att det faktiskt hände och Arthur Burns gav vika – där är vi inte än, säger Michael Bordo som även författat en rad vetenskapliga artiklar om historiska skeenden vid Federal Reserve.
"Too late Powell"
Det var Donald Trump själv som 2017 nominerade Jerome Powell till uppdraget som Fedchef.
Under det gångna året har planer på att sparka honom luftats offentligt, varvat med att Jerome Powell beskrivits som ”korkskalle”, ”envis” och ”en dum person” av Donald Trump när styrräntan lämnats oförändrad efter samtliga fem möten.
– Europa har haft tio sänkningar och vi har inte haft någon. Vi kommer att förlora på grund av honom. Jag kallar honom ”Too Late Powell” för han är alltid för sen, sa Donald Trump i juni.
Europa har haft tio sänkningar och vi har inte haft någon. Vi kommer att förlora på grund av honom. Jag kallar honom ”Too Late Powell” för han är alltid för sen
Anklagelser om maktmissbruk
Lisa Cook anklagas för bedrägeri i form av felaktiga uppgifter på bolåneansökningar, vilket enligt Donald Trump i hennes fall landar inom ramarna för de ”skäliga grunder” lagen kräver för att en president ska kunna avskeda en Fedguvernör.
Den demokratiske senatorn Adam Schiff och åklagaren Letitia James i New York – som fick Donald Trump fälld för bedrägerier i fjol – är båda föremål för liknande anklagelser som Lisa Cook. De utreds alla av den tidigare konservativa aktivisten Ed Martin, som nu leder en nyupprättad arbetsgrupp vid Donald Trumps justitiedepartement.
Att en politisk agenda ligger bakom förnekas bestämt av Bill Pulte, Donald Trumps chef för den federala bostadsmyndigheten FHFA, som var först med att offentliggöra anklagelserna.
– Vi bryr oss inte om du är demokrat eller republikan, åklagare eller Fedguvernör, säger han till CNBC och beskriver det som en trovärdighetsfråga för Lisa Cook att lämna sin post.
Vi bryr oss inte om du är demokrat eller republikan, åklagare eller Fedguvernör.
Kritikerna – bland annat Wall Street Journals ledarsida – beskriver det som ett farligt sätt att använda statliga myndigheter som vapen mot meningsmotståndare.
Inställd på juridisk strid
Lisa Cook tänker inte lämna posten frivilligt, kallar anklagelserna ”substanslösa” och har gjort klart att hon är inställd på en juridisk strid som bedöms kunna nå Högsta domstolen.
Spelmarknaden är tveksam till att det kommer att ske i närtid. På vadslagningsplattformarna Kalshi och Polymarket – som fick stor uppmärksamhet inför avgörandet av fjolårets presidentval – bedöms sannolikheten för att Lisa Cook försvinner från sin post innan årets slut till 30 respektive 27 procent.
– Men även 27 procent är mycket. För mig har det redan passerat en gräns där marknaden ser det som möjligt att Donald Trump kan dominera Fed, säger Michael Brodo.