Finansvärlden verkar ha fått en ny skurk

Finansvärlden brukar utse sina skurkar i efterhand. När Michael Douglas spelade Gordon Gekko i Oliver Stones film Wall Street 1987 var fientliga uppköp och uppstyckningar av tidigare stolta industriföretag redan etablerad metod. Wall Street kritiserar i grund och botten en syn där företag inte längre ses som verksamheter, Det spelar ingen större roll vad de bygger – deras jobb är att leverera avkastning och den finansiella logiken trumfar den industriella. Det är inte cynismen som gör Gekko extrem: det är att han levererar den som ideologiskt brandtal på skogsindustribolagets årsstämma.

Redan i 1990-talets stora finansfilm Pretty Woman är detta nedtonat. Ja, en del klassificerar felaktigt Pretty Woman som en romantisk komedi, men betänk att Richard Geres karaktär Edward Lewis har samma jobb som Gordon Gekko: även han köper, styckar och säljer företag. Skillnaden är att det nu är 1990-tal. Killen i fråga har blivit sofistikerad.

Richard Gere bär inte slipsar som skriker högre än ett börsgolv 1987. Han spelar Verdi på flygeln och vet hur man beter sig på operan. Den ekonomiska logik han representerar är en accepterad del av den större ekonomin. Den framställs inte heller som lika farlig som i Wall Street. Richard Gere måste inte ens byta jobb i slutet av filmen. Enligt Pretty Woman behöver finanskapitalismen bara lite kärlek.

Idag har den syn på företag som framställdes som så kontroversiell i Wall Street och Pretty Woman i hög grad institutionaliserats inom private equity. I stället för att pressa företag från utsidan köps de upp i sin helhet, tas av börsen och styrs privat. Förespråkarna brukar säga att det inte är spekulation, utan ett sätt att effektivisera och kanske till och med rädda företag som nu kan genomföra en typ av omstrukturering som annars hade varit svår.

“För 35 år sedan betraktades private equity som finansiella svartkonster. Idag är det en etablerad tillgångsklass” sa Mark Rowan, vd på Apollo Global Management 2021. Men frågan är om det har blivit för etablerat? Det finns i USA fler private equity-fonder än McDonald’s-restauranger. Kanske är det därför som kritiken åter växer. Finansvärlden verkar - rättvist eller orättvist - ha fått en ny skurk.  

På sociala medier driver man idag med ”PE-killar” för deras dunvästar och LinkedIn-inlägg om ”ownership mindset”. Den amerikanske fitnessinstruktören Johnny Hilbrant Partridges har genom sina parodier av superrika private equity-partners, som köper och “effektiviserar” tandläkarmottagningar och lokala bagerier, blivit ett så stort fenomen på Instagram att han profileras i internationell affärspress.

Hade Tom Wolfe skrivit Fåfängans fyrverkeri  i dag hade han inte gett sig på finansvärlden för champagne, kokainsniffande och limousiner som väntar med motorn på. Wolfe hade skildrat morgonlöpning, kallbad och poddar om sömnoptimering. För i sann private equity-anda handlar dagens statusspel inte om excesser - utan om disciplin och kontroll. Allt ska behandlas som ett bolag som ska trimmas, mätas och ge avkastning. Vi har gått från Rolex till Garmin. Hur gick det till? 

Efter finanskrisen 2008 förändrades finansvärlden i grunden. Banker reglerades hårdare och kunde inte ta risk på samma sätt. Samtidigt sänkte centralbankerna räntorna. Det gjorde att det blev svårt för stora sparare, som pensionsfonder och försäkringsbolag, att hitta avkastning. En stor rörelse bort från börsen och bankerna tog sin början när kapitalet vandrade in i det som kallas “privata marknader”. Finansvärlden delades nu i två. Å ena sidan den öppna, reglerade världen. Å andra sidan ett privat ekosystem där ägande, lån och risk hanteras bakom stängda dörrar.

Ludovic Phalippou, professor i finansiell ekonomi vid Saïd Business School på Oxfords universitet vittnade i somras inför det brittiska överhusets finansregleringsutskott. Phalippou har forskat på private equity i decennier och beskrev hur dessa affärer brukar finansieras med stora lån som läggs på det uppköpta bolaget. Detta är lån som tidigare kom från banker men som nu i allt högre grad ges av privata kreditfonder utanför banksystemet. Ibland ges lånet dessutom från samma finansiella koncerner som även bedriver private equity. Verksamheterna är formellt åtskilda, men ägande och utlåning är tätare sammanflätat. Phalippous poäng är inte att detta behöver vara dåligt, utan att vi inte vet. Systemet är stort, mindre genomlyst och inte reglerat på samma sätt som bankerna.  

Den generella och helt rimliga principen har varit att traditionella banker ska tvingas vara öppnare och regleras hårdare eftersom det är här vanliga människor har sina pengar. När lån i stället ges via privata fonder finns inga insättare att skydda på samma sätt. Staten har inte samma ansvar. Men om allt detta inte längre är en nisch utan ett parallellt finansiellt system värt mer än Tysklands samlade BNP?

Samtidigt börjar centralbankerna inse att utvecklingen gör penningpolitiken trubbigare. Räntan är deras främsta verktyg, men den biter bäst när utlåningen går via banker. När en växande del av krediten i stället ges inom ett parallellt system påverkas den inte lika direkt av ränteförändringar, något som BIS – centralbankernas centralbank – har pekat på. Villkoren på dessa lån är ofta satta i förväg, med fast ränta och långa löptider.

När insynen är sämre får kreditbetygen dessutom större betydelse. Det gör många bedömare nervösa. Ratinginstitut som grindvakter i svårgenomträngligt system väcker onekligen minnen från finanskrisen 2008. Då paketerades riskfyllda lån som säkra och spreds vidare i systemet tills ingen längre visste vem som satt med risken. 

Andrew Bailey, chef för den brittiska centralbanken, gjorde i oktober kopplingar till den stora finanskrisen. När två stora privata kreditfonder kollapsade i USA frågade Bailey: “Handlar detta bara om enskilda affärer som har gått fel? Eller säger det oss något grundläggande om hela sektorn: privata tillgångar, privat kredit och private equity?” Den brittiska centralbanken kommer under 2026 och 2027 hursomhelst att stresstesta hela klabbet. I USA kräver bland andra den demokratiska senatorn Elizabeth Warren något liknande.

“När du köper ett bolag för 1 miljard dollar för att sälja det vidare… då är det inte dina egna pengar  som du köper bolaget för?” undrar Julia Roberts i 1990-talets stora finansfilm Pretty Woman samtidigt som hon knyter Richard Geres allt annat än grälla slips. Det är precis den här frågan som regleringsmyndigheter och centralbanker nu börjar ställa. Och till skillnad från i Pretty Woman hoppas de göra det något tidigare än morgonen efter.