Niklas Ekdal: Finns bara två sätt att bryta Irans strypgrepp om Hormuz

”En dåre kan kasta en sten i brunnen, men fyrtio visa män kan inte få upp den.”

Många språk har varianter på talesättet. Denna råkar komma från ryskan, och sensmoralen går inte att missa. Att ställa till problem är lätt men det krävs tålamod och visdom att lösa dem. Dårarna har alltså vetorätt över brunnen, eller som våren 2026: vetorätt över världsekonomin.

Många konkurrerar om rollen som stenkastande vandal. Vladimir Putin hade visserligen tydliga krigsmål i Ukraina – att kväsa landets frihet – men fyra år och hundratusentals dödsoffer senare återstår bara dårskapen.

USA:s bombkrig mot Iran saknade både genomtänkt syfte och strategi. ”Vem behöver kaos med planering som denna?” för att citera Edward Luce i Financial Times.

Trump motiverad av bromance

Donald Trump tycks mest ha varit motiverad av sin bromance med Israels Benjamin Netanyahu, och av fåfänga. Bland höjdpunkterna i årets tv-underhållning från Vita huset märks utspelet att döpa om Hormuzsundet till Trumpsundet, och berömmet för överraskningsattacken Pearl Harbor (där 2 400 amerikaner dog) inför en mållös japansk premiärminister.

Kul som politisk satir, en mardröm i verkligheten. Den bistra sanningen är ju att hela världen blir mer beroende av detta USA – dess militärmakt, olja och gas, dollarn som reservvaluta – ju mer presidenten trasslar till det.

Vad som framför allt aktualiserat ordspråket om stenen i brunnen är Irans svar på kriget. Regimen Teheran har länge sponsrat terrorism. Nu består den av terrorister som slåss för sitt liv, med punggrepp om världens viktigaste handelsvägar genom Persiska viken och Röda havet.

Det krävs bara en fanatiker med raket, drönare eller mina för att stoppa ett handelsfartyg. Det krävs enorma resurser av flyg, marktrupp och minsvepare för att stoppa fanatikern.

I pauserna mellan hotelser och invektiv återkommer Donald Trump till hoppet om en deal som öppnar handelsvägarna. Frågan är varför en yngre generation iranska ledare – de som finns kvar, nu ännu extremare – skulle göra upp med en motpart som två gånger attackerat under pågående förhandlingar.

Djungelns lag sprider sig

Flaskhalsarna i världshandeln ger flashbacks till 2021, när ekonomer intygade att inflationen på grund av störda leveranskedjor var ”transitorisk”. Fem år senare har utbudschockerna flutit ihop.

Roten till det onda är upplösningen av internationella normer. Det fanns en anledning till att Westfaliska freden 1648 etablerade principen om staters territoriella integritet. Det fanns en anledning till tabut mot att döda andra länders ledare.

Ayatollan fick kanske vad han förtjänade, men djungelns lag tenderar att sprida sig. Om världens enda supermakt gör vad som faller den in – mot Venezuela, Kuba, Iran, Grönland – varför ska någon förhandla med den i god tro eller komma till dess undsättning?

Det finns bara två sätt att bryta strypgreppen om Hormuzsundet och Röda havet: diplomati eller vapenmakt. Det förstnämnda kräver en återgång till förtroende och folkrätt. Det sistnämnda kräver massiva militära insatser med hjälp från USA:s allierade. Donald Trump har gjort sitt bästa för att stänga bägge vägarna.

Huthierna i Jemen bombades 20 000 gånger av Saudiarabien utan att vika ner sig. Israelisk underrättelsetjänst – världens bästa – bedömer regimskifte i Iran som osannolikt. Klockan klämtar för Donald Trump, och för världsekonomin.