Följ med ner i djupet – här bryts blodsmineralerna

Magda Gad

Reporter

Niclas Hammarström

Fotograf

Chance, 18, och Alice, 13, jobbar bland gifter och radioaktiva gaser

Hennes namn betyder tur. Chance Naema, 18, fick det av sin pappa i hopp om att hon skulle få något annat. Ett liv utanför gruvan.

Men hon står vid hålet, i Rubaya i Norra Kivu-provinsen, i krigets Kongo. 

– Det är hårt. Jag gräver.

Rösten är skör. Hemma är inte heller en fristad. Blicken bär på sorger utan ord.

– Jag har bott i tält hela mitt liv.

Hon drar den rutiga skjortan över axlarna, som om den kunde ge henne det hon saknar. 

Värdighet.

Varje dag går hon tre timmar uppför berget. På kvällen tre tillbaka.

Tolv personer sover tätt, direkt på marken. Mobiltäckning finns inte – men ingen har ändå någon telefon.

När det regnar sipprar vatten in. När det stormar sliter vinden i plasten.

I natt slog blixtarna ner nära. Då känns naturen enorm. Och hon själv – som något mycket litet.

Efter ett oväder blir vägen mjuk och hal. Leran suger tag. Det är tungt att gå. Alla hennes sju syskon måste också upp hit och gräva.

– För att vi ska kunna leva.

Hundratals mil bort, där livet levs ovan jord, glänser mobiler på butikshyllor – med ännu ett löfte. Elbilar glider fram utan ljud, laddade med framtid och status. Raketer lämnar atmosfären, på jakt efter nya världar – eller bara för att Jeff Bezos vill ta Katy Perry på äventyr. 

Barn lär sig tidigt att klicka. Skrolla. Tala med artificiell intelligens. 

Hur mineralerna som driver alltsammans grävs fram – det talas det inte om. 

Chance har aldrig hört talas om Instagram, Facebook eller Tiktok. Har aldrig sett en teve. Aldrig hört radio.

– Det finns inget i livet som gör mig glad.

Ingen sport. Ingen musik. Hon skakar på huvudet.

– Jag ber bara.

Gud är det enda som känns större än berget.

När fötterna når botten öppnar sig en tunnel. 50 meter fram i dov tystnad. På vissa ställen kan man gå böjd, på andra måste man krypa. Plankor håller jordmassan på plats. Ett enda ryck, ett skred – det räcker för att bli levande begravd.

Frank Ntegereje, 35, som tillbringat sitt liv i gångar som den här, vet vad som händer då.

– De bara täpper igen och gräver ett nytt schakt. Deras familjer får aldrig hem dem. 

En gång dog runt 100 arbetare i ett ras. FN kom för att inspektera. Ville förbjuda gruvdriften.

Sådan uppmärksamhet vill man inte ha. 

Bättre att lämna män­niskorna där nere – och börja om någon annanstans. 

Inte bara berget utgör ett hot. Vissa blir själva det som skadar.

– Vill du veta sanningen?

Mannen har på sig jeansshorts, knyter nävarna i knät. Underarmarna är tatuerade.

– Det är inte varje dag du kan hitta något i gruvan.

Den här dagen var John, 29, stressad och drack sig full.

– Du vet att i gruvan gräver vi och dricker samtidigt.

Flickan han bestämde sig för att våldta kom gående från åkern.

Smutsigt vatten rinner över barnets handleder. Hon är yngre än Chance, sitter i leran vid en tvättgrop och sköljer grus i en orange plastbytta.

Mamman skickade iväg henne i mörkret, innan solen gick upp. Nu tittar Alice Witonda, 13, ner i byttan, allvarligt och stolt, i hopp om att en skatt ska glittra i gruset på botten.

Hon längtar efter att bli starkare.

– Då kommer jag kunna gräva!

Än orkar hon inte det.

– Jag samlar upp resterna efter de andra och tvättar det.

Hennes uppgift är skadlig. När mineralerna tvättas läcker tungmetaller och radioaktiva ämnen ut och förgiftar vatten och jord – och dricksvattnet i Rubaya. I människors kroppar har man funnit förhöjda halter av tungmetaller. 

Flickor och kvinnor drabbas särskilt hårt: gifterna kan skada fortplantningsorgan och till och med föras över i bröstmjölk. 

Damm och slam skadar lungorna. Bearbetningen frigör också radon – en radioaktiv gas som orsakar cancer.

Alice har tvättat mineraler varje dag sedan hon var elva. Mammans hand på axeln vid fyratiden – det betyder att hon måste gå. Fyra timmar uppför berget. På tom mage. Inte ens te.

Först på kvällen, när arbetet är klart, får hon äta. Alltid samma: sötpotatis.

Hon tittar bort. Drar ihop käkarna. Det är inte hon som har valt det här.  Men det är hon som försörjer familjen.

– Jag måste jobba, mamma och pappa gör inte det.

Tre kronor hoppas hon på i dag.

– De är för gamla. Det här är för tungt för dem.

Längst in i tunneln står två unga män på knä. Pannlampornas sken är svagt, skuggorna långa. De turas om att hugga mot stenväggen med en hacka – ett träskaft med tungt metallhuvud, lika primitiv som under järnåldern. 

Varje slag går genom kroppen. Händerna spricker. Ryggarna domnar. 

Den ene har kepsen bak och fram, den andre en toppluva. Deras enda skydd mot fallande sten och grus.

De säger inget till varandra. 

De måste fortsätta hacka.

Bredvid dem gapar ännu ett hål – tio meter ner, ett nytt lager av jord och mörker.

Det blir fuktigare. Hetare.

En miljö som vore ideal – för råttor.

Våldet eskalerar – mineralerna betalar för vapnen

Råttor är grävare av naturen.

De söker sig till mörka utrymmen där de känner sig trygga, pressar sig genom smala öppningar, klarar sig i syrefattiga hålig­heter. 

För att människor inte ska kvävas pumpas luft ner genom en enda gummislang. 

I Bryssel presenterar EU sin plan för att säkra de kritiska mineralerna: 

Hållbarhet.

Spårbarhet.

Laglig handel.

På papperet låter det rent. I berget hörs bara slagen. 

Östra Kongo är världens rikaste källa till mineraler vi inte kan vara utan.

Men Alice och Chance får inget som liknar värdet.

När gruvan kontrollerades av regeringen fick de ännu mindre. Kongos regim är en av de mest korrupta.

Sedan rebellgruppen 23 mars-rörelsen, känd som M23, tog över Rubaya i april i fjol har regeringens avgifter försvunnit. Priserna rusar. Vinsterna också.

Nu beskattar i stället rebellerna produktionen – över nio miljoner kronor i månaden, på bara en av mineralerna som bryts här. 

Ingen lön. 

Inga rättigheter. 

Ibland under hot om våld. 

Fronten har rört sig västerut, mot Wali­kale – ett annat mineralrikt område. Det är vår efterfrågan på att skrolla, köra elbil och prata med AI som finansierar vapnen och soldaterna – och gör oss delaktiga i de krigsbrott som människorättsgrupper har dokumenterat:

Plundring.

Tvångsfördrivningar. 

Massakrer.

Tortyr.

Gruppvåldtäkter.

Barnsoldater.

Avrättningar.

Nere i gruvan glänser någonting svart: koltanet

Sex miljoner människor har dödats i Kongo sedan 1996 – vår tids största krig.

Över sju miljoner är på flykt inom landet. Det är en av världens största humanitära kriser.

När M23 intog staden Goma, vid gränsen till Rwanda, i januari och fortsatte avancera i februari kan så många som 9 500 ha dödats. Minst 165 kvinnliga fångar våldtogs – och el­dades upp.

Redan 2011 hade två miljoner kvinnor och barn våldtagits. Deras kroppar är ett slagfält i kriget. Nu eskalerar det sexuella våldet igen: ett barn våldtas varje halvtimme.

Chance vet vad hon ska göra om hon vaknar av skottlossning. Det hände senast i går.

– Förra året var det bomber också. Längre bort. Jag är van vid det.

Men hon vet inte vad grannländerna heter.

Hon tänker efter.

– Goma.

Det är staden närmast Rubaya – den som intogs av rebeller. Inget av de oräkneliga barn som springer runt barfota på berget har sett ett klassrum. Vissa är bara sex år.

Tiotusentals barn arbetar i gruvor i östra Kongo. Utan skyddsutrustning. I livsfarliga schakt.

Ingen lön. 

Inga rättigheter. 

Ibland under hot om våld. 

I den översta tunneln hukar flera unga män på rad, tryckta mot jorden. Ögonen stirrar – tomma på allt utom trötthet. Det luktar grus och svett. Droppar rinner i pannorna, blandas med stendamm. De två som hackar där inne har hittat något svart som glänser. 

Koltan. Mellan 60 och 80 procent av världens koltanreserver – en malm som innehåller blodsmineralen tantal – uppskattas finnas i den här regionen. Tantal krävs för att tillverka extremt små kondensatorer – som tål hetta, kyla, vibrationer. Oumbärligt i allt från mobiler och datorer till elbilar, drönare, AI och rymdfarkoster.

Utan det – inga Iphones. Inga Teslor. Inga Space X-raketer på väg till Mars.

Råvaran har alltid funnits här

15 procent av världens tantal finns i Rubaya.

Vår framtid börjar här – i det svarta hålet.

En spade fylls och tippas i en säck. Inte mer än en spade per säck – annars blir den för tung. 

Säcken går från hand till hand. En kedja av unga, utnötta kroppar i underjorden.

Spade.  

Säck.  

Langa vidare.

Vid hålets öppning drar andra upp säckarna ur berget.

Tempot är högt. De arbetar i par. Byter av varandra. De som högg, langar nu.

Generatorn som pumpar ner luft brummar. Som ett hjärta som måste slå för att hålla maskineriet vid liv. 

Chance jobbar med det svarta, glänsande koltanet. Glittret som Alice vill se i sin bytta är gult – då har hon hittat mangan. Mangan testas i nästa generationens batterier, som ska lagra el från vind och sol. 

En nyckel till vår framtid tvättas av en 13-årig flicka som sitter i lera, med lortiga händer och tom mage.

Rubaya har också kassiterit – källan till tenn, som löder ihop kretskort i elektronik och vapensystem. Och turmalin – ädelstenen som inte bara är smycke, utan också sensor, där tryck blir elektrisk laddning.

Vid frontlinjen i Walikale ligger en av världens största tenngruvor: Bisie. 

Där finns samma råvaror som här – och fler: guld, ametist, rubin, safir, volfram, guld och monazit.

Den sistnämnda är en av de främsta källorna till sällsynta jordartsmetaller – avgörande för avancerad vapenteknik och grön energi.

Alltihop utvinns i konfliktområden.

Där barn dödas. Våldtas. Värvas till arméer.

Och skickas ner i gruvhål – i stället för till skolan.

Varje gång västvärlden har behövt en råvara har den funnits här. 

När industrins hjul skulle börja snurra var det gummi till bildäck, telegrafledningar, maskindelar. Belgiens kung Leopold II kallade landet Fristaten Kongo (1885–1908) – men det var hans privata egendom, och han tog också elfenben.  

Fyllde inte kongoleserna sina korgar med gummi tillräckligt snabbt höggs deras händer eller fötter av.

Miljoner dog – av amputationer, tvångsarbete, sjuk­domar, svält och avrättningar. 

Under industrialiseringen kom koppar, tenn och guld från Belgiska Kongo (1908–1960), när landet var en formell koloni.

Och i slutet av andra världskriget: uranet till atombomben som ödelade Hiroshima. 

I dag har listan utökats – med koltan, mangan, turmalin, kobolt, litium, volfram, nickel, zink, beryllium, diamanter, monazit.

Det som får vår moderna värld att fungera.

Till Rubaya har industrialiseringen aldrig kommit.

Längs stigen på bergets kant står stövlar, spadar och plankor uppradade till försäljning.

Det finns ingen asfalt.

I stället för cyklar finns chukudus – träfordon snidade ur nöden. De har inga pedaler. Föraren går bredvid och skjuter på lasten.

En senig ung man, van vid tyngd och jord, lyfter en spade. Väger den i handen. Han ska gräva efter mangan. 

Tidslinje: Jakten på råvaror i kongo

90 000 år sedan: Kongo befolkas

Det geografiska område som i dag utgör Kongo-Kinshasa befolkas.

1300-talet: Kongoriket grundas

Nationen uppstår i centrala Afrika vid Kongofloden och dess bifloder.

1483: Regionen ”upptäcks”

Den portugisiske upptäcksfararen Diogo Cão når Kongos kust och etablerar kontakt med invånarna.

1500-talet: Slavhandeln växer

Handel med Portugal. Tyg, koppar och elfenben exporteras – och allt fler slavar – som Kongoriket fångar under sina krigskampanjer.

1507: Kristendomen blir statsreligion

Afonso Mvemba Nzinga blir kung i Kongoriket och inför kristendomen som statsreligion.

1576: Portugal grundar koloni

Som tack för militärhjälp tillåts Portugal att grunda kolonin Luanda.

1600-talet: Portugal gör anspråk

Relationen hårdnar med Portugal, som gör koloniala anspråk på rikets södra delar.

1876: Kung Leopold II gör entré

Belgiens kung Leopold II grundar Internationella Afrikasällskapet. Han sneglar på Kongobäckenet, som ingen europeisk makt gjort anspråk på. Kungens medhjälpare anlägger handelsstationer och sluter fördrag med lokala hövdningar.

1884: En enda man får all makt

Leopold II triumferar vid Berlinkonferensen. Hans så kallade ”filantropiska” sällskap, som mest kan liknas vid ett skalbolag där kungen är ensam aktieägare, får makt över en yta större än hela Västeuropa, Kongofristaten.

1890-talet: Kung Leopold II:s egendom

Kung Leopold II styr Kongofristaten som sin privata egendom. Elfenben exploateras hänsynslöst. Med tvångsarbetskraft byggs järnvägen mellan Boma och Léopoldville.

Det tidiga 1900-talet: Leopolds folkmord

Efterfrågan på gummi ökar. Under obeskrivlig grymhet tvingar Leopold II:s privatarmé ut befolkningen för att samla in varan. Befolkningen halveras under Leopolds styre.

1908: Belgisk koloni

Vinsten skjuter i höjden, men besökare som bevittnar grymheterna kan inte tro sina ögon. Sedan en opartisk kommission undersökt förhållandena tar den belgiska staten över Kongo, som blir koloni.

1908–1945: Rovdriften fortsätter

Utvinningen av koppar, kobolt och diamanter fortsätter. Kolonin domineras av mäktiga koncessionsbolag.

1939–1945: Gummi till de allierade

Under andra världskriget är Kongo en viktig leverantör av gummi till den allierade sidan.

1945: Uran till första atombomben

Den första atombomben detonerar över Hiroshima. Uranet i bomben kommer från Shinkolobwegruvan i Kongo. Dåtidens rikaste fyndighet är en nyckelplats för Manhattanprojektet.

1953: Ekonomin förbättras

Ekonomin upplever ett uppsving. År 1953 får invånarna rätt – för första gången – att köpa och sälja mark i sina egna namn. En liten men växande medelklass gör sig hörd.

1960: Självständigheten

Den 30 juni 1960 blir landet självständigt.

1961: Lumumba mördas

Patrice Lumumba, den förste presidenten, mördas. Han har setts som ett hot av väst. CIA skapade förutsättningarna för mordet. Senare samma år omkommer den svenske FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld i en flygkrasch då han är på väg till förhandlingar under Kongokrisen.

1966: Mobutu tar makten

Politisk kris och militära handlingar. Joseph- Désiré Mobutu tar makten.

1970-talet: Kleptokratins tid

Statsapparaten genomsyras av korruption och landet blir själva sinnebilden av en kleptokrati.

1990-talet: Afrikas världskrig

Folkmord i Rwanda driver in flyende överlevare – och förövare. Vår tids största krig bryter ut.

1997: AFDL störtar Mobutu

Under det första Kongokriget jagar Laurent-Désiré Kabila och AFDL en tutsimilis, Mobutu i landsflykt.

2001: Kabila mördas

Laurent-Désiré Kabila mördas. Hans son Joseph Kabila utnämns till statschef.

2003: Larmrapporter

En rapport från FN:s säkerhetsråd hävdar att en stor del av den koltan som bryts i landet utvinns illegalt och smugglas ut av miliser.

2017: Zaida Catalán mördas

Svenska FN-experten Zaida Catalán halshuggs i Kongo när hon undersöker brott mot mänskliga rättigheter. Hennes huvud återfinns aldrig.

2019: Ny president

Félix Tshisekedi utses till ny president.

Över 10 000 kvinnor och barn våldtogs

I hopen bakom honom håller en flicka krampaktigt i en sjal – spänd som en rem över pannan. Hon rör sig långsamt i leran, genom trängseln av pojkar och träbodar. Tunna ben. En tung säck på ryggen.

Hon lutar sig framåt för att orka.

Måste bära mineraler – för att kunna äta.

Flickan ser ut över Masisidistriktets höga berg – klädda i regnskog, lapptäcken av fält, varje nyans av grönt.

Flera meter höga solrosor vänder sig mot himlens ljusaste punkt. 

Men berget hon går på är brunt.

Ett öppet sår.

Skogen är borta. 

Marken är söndersliten. 

Människorna som bodde här – fördrivna.

Ingenting växer längre.

Djuren har försvunnit. 

Till och med de utrotningshotade bergsgorillorna har trängts undan. 

Mindre odlad mark – mindre mat. 

Dyrare mat.

Hungern är det enda som växer. 

I en gropig slänt ligger män utslagna, som om de till sist bara sjunkit ihop i obekväma ställningar. Kläderna är stela av intorkad lera. En är vikt i midjan, benen hänger rakt ner.

Från dikesrenen ropar kvinnor ut priser på potatis och majskolvar.

En eldstad har brunnit ut, röken stiger.

Spritflaskor står bakom galler i en bar – en håla i en bod.

Framför luckan knuffas män. Backar med tomflaskor är travade i ett hörn, väggarna målade i starka mönster – som om färgen skulle dölja att allt annat är trasigt.

Den inlåsta alkoholen, det fladdrande ljuset, de intensiva blickarna – allt är på gränsen.

Till rastlöshet. 

Till berusning. 

Till våld.

Det var i en bar som denna John, 29, bestämde sig för att våldta en flicka. Då arbetade han i en guldgruva i Mwenga. Han är ett av tio syskon, det fjärde barnet. Föräldrarna, som sålde fisk, dog när han var 15. Gruvan var det enda sättet att överleva.

Han sänker huvudet. Trycker en hand mot ansiktet.

– När jag åker tillbaka till byn ser jag henne. Men vi pratar inte. 

Han berättar hellre om guldet.

Trots att guldpriset skenar på världsmarknaden märks det inte för dem som gräver.

– Du kan inte bli rik av att gräva i Kongo. Det är mycket arbete med att gräva och förbereda schaktet. Vi är en grupp som går ihop, köper plankor, stockar. Det går veckor utan att vi hittar något. I många schakt hittar vi aldrig något.

När arbetslaget väl hittar ska markägaren ha sin andel.

– Säg att vi får ihop tre säckar. Då går en till honom. Eller så gräver vi en dag bara åt honom, två åt oss. Det som blir kvar delar vi på.

115 kronor var – kanske.

Att själv ta guldet, koltanet eller någon annan råvara och sälja den högre upp i kedjan? Omöjligt. 

– Vi har inte tillstånd. Och vi har inte kontakterna. Vi säljer till dem som tar det till Rwanda.

I februari 2024 skrev EU ett mineralavtal med Rwanda.

En auktoritär diktatur, med begränsade egna tillgångar – men med gräns till det mineralrika östra Kongo.

Syftet: att säkra tillgången på kritiska råvaror för den digitala och gröna omställningen.

EU säger att deras framtidsplan bygger på hållbarhet, spårbarhet och laglig handel.

Samtidigt har FN dokumenterat att Rwanda ger militärt och logistiskt stöd till M23-rebellerna – en väpnad grupp som Kongo-Kinshasa klassar som terrorister. USA har sanktionerat ledare. 

M23 har hållit sina positioner och fortsatt ta mark med hjälp av mellan 4 000 och 7 000 rwandiska soldater. 

Konflikten bottnar i folkmordet i Rwanda 1994, då upp­emot en miljon människor mördades – de flesta tutsier. Över en miljon hutuer – inklusive folkmordsansvariga – flydde sedan in i östra Zaire, dagens Kongo, för att undkomma rättvisan. 

Män kräver sex i utbyte mot brunnsvatten

Två storkrig bröt ut – ”Afrikas världskrig” – som drog in flera grannländer. I Kongo bildade rwandiska hutuer milisen FDLR, som utgjorde ett hot mot den nya, tutsi­ledda regeringen i Rwanda. Samtidigt har kongolesiska tutsier utsatts för diskriminering och massakrer – ändå fram till i dag. Många av dem har flytt i motsatt riktning – till Rwanda, där omkring 80 000 fortfarande lever i läger.

M23 beskriver sitt uppror som en befrielsekamp – att de försvarar tutsier. De ifrågasätter också gränsen mellan länderna, dragen av kolonialmakter.

En talesperson för M23, Oscar Balinda – själv tutsi och flykting från förföljelse – säger: 

– Vi bryr oss inte om mineraler.

M23:s vice guvernör i Goma, Willy Manzi Ngarambe, även han tutsi, levde i exil i Kanada sedan 1994. Det här är första gången han har återvänt till Kongo. Hans mamma har varit i ett flyktingläger i Rwanda i snart tre decennier.

– Vi har stigit upp från askan. Belgien högg av oss händerna. Det har aldrig blivit säkert för oss. Skulle jag visa mitt ansikte i min hemby Numbi skulle de döda mig, för att jag är tutsi. 

Men enligt experter är det inte tutsiernas rättigheter som gör att Rwanda stöder M23 – utan att rebellernas kontroll över östra Kongo möjliggör plundringen av mineralerna.

Hon bär kläderna som en rustning. Blå stövlar, svart klänning med guldpaljetter, Adidasjacka över. Jobb och fest i samma kropp.

Nyiransaba Cyimana, 50, är ensamstående mamma till tio barn. Hennes andra namn betyder Guds gåva på kinyarwanda, Rwandas nationalspråk. Många som talar det i Kongo har rwandiskt ursprung och tvångsförflyttades hit under den belgiska kolonialtiden, som arbetskraft till gruvor och plantager.

Än i dag ses de inte alltid som kongoleser. Får höra att de är inkräktare som ska ”åka hem”.

– Förut var jag bonde, men regnet kom inte när det skulle och skördarna blev mindre. Nu har jag jobbat här i tio år. Alla mina barn jobbar här också. Jag har inget att ge dem. Jag kan inte ens läsa eller skriva, och de har inte lärt sig det heller.

Kvinnor som Nyiransaba kallas gruvarbetare utan spadar. Utan dem stannar berget.

De säljer mat och öl. Kånkar hinkar och säckar. Håller männens arbete igång.

Investerar sina sista ören.

I dag har hon blivit lovad sju kronor för att gå ner med mangan till Rubaya stad. Hon väntar i dammet med sina väninnor, en bit från stigen.

Längre upp har flickan redan gått. Framåtlutad, med sjalen spänd som en rem över pannan.

Det kommer fler som hon.

Nyiransaba vet hur det kan sluta.

– Ibland får vi inga pengar.

Rapporter visar att kvinnor i östra Kongos gruvor utsätts för omfattande sexuellt våld och utpressning. Enligt Världsbanken drabbas fyra av tio kvinnor i den informella gruvsektorn. 

Internationella Röda Korset, IOM och Panzisjuk­huset har dokumenterat att övergreppen sker systematiskt i gruvområden – ofta utan att förövarna straffas.

Hennes ansikte är lugnt men vaksamt. Nyiransaba vet ­exakt vad hon gör – och vad hon har varit med om.

De kvinnliga gruvarbetarna vittnar om svek och övergrepp. Inte bara här, utan i hela östra Kongo.

Män kräver sex i utbyte mot brunnsvatten. Arbetstillfällen. Eller för att kvinnorna ska få betalt – för jobb de redan gjort.

En kvinna investerade i ett schakt, men uteslöts från vinsten när det blev lönsamt.

En schaktbyggare låtsades vara kär i en kvinna. Flyttade in. Åt hennes mat. Förgrep sig på henne. Slog när hon klagade.

I desperation säljer vissa sina kroppar direkt – för tjugo kronor. Men ibland får de stryk när de ber om pengarna.

Nyiransaba drar jackan tätare om sig.

– Det är oerhört tufft. Ingen av oss har ett hem.

Hon gör en gest mot sina väninnor.

– Alla vi har bara tält.

Vart mineralerna tar vägen efter att hon burit ner dem – eller varför någon vill köpa dem – har Nyiransaba ingen aning om.

– Vi vet bara att de försvinner härifrån.

Där den sista branta backen från gruvan planar ut står Frank Ntegereje, 35, i dörren till sitt plankhus. Litet, men ett riktigt hus. Inte plast.

Han är sexbarnspappa. Hans fru har en affär – små­saker hon lägger ut direkt på marken utanför.

Själv rabblar han utantill, med senaste uppdatering, vad gruvarbetarna får när de säljer:

– För koltan får vi 45 dollar för ett kilo. Kassiterit 11. Mangan 35. 

Ungefär 430 kronor för koltan, 106 för kassiterit, 337 för mangan. 

Han hejdar några förbipasserande. Frågar vad de har i fickorna.

En handflata öppnas med koltan. En annan – turkosa kristaller. 

– Det där är turmalin. Det jobbar jag med nu. Jag kryper mer än 70 meter in i tunnlar. Men vi hittar aldrig ett kilo av det. Ett gram är 50 dollar. 

Två gram – 960 kronor. Små stenar. Stora pengar.

Han skrattar torrt, lutar sig mot väggen med armarna i kors.

– Ibland går det ett år och vi hittar inget.

Hundratusentals bor, som Frank, i Rubaya stad – hur många går inte att säga.

Hit kommer säckarna som Chance gräver fram. Som Alice tvättar. Som Nyiransaba bär.

Samhället har vuxit fram runt en av jordens största koltangruvor – men utan det mineralerna kunde ha gett: vägar, vatten, elektricitet, utbildning, vård.

Upptrampade stigar tränger sig mellan skjul där kvinnor flätar hår, bakar bröd, säljer korvar med kassavagröt – den billigaste måltiden – och balanserar lökknippen som hattar.

Det slamrar. Det dammar.

Människor ser ut som om de bär hela världen mellan ögonbrynen. En konstant rädsla vilar över platsen – grundad i strider som rasat, i fördrivning, i ständig anpassning efter nya regler.

En tung säck lyfts in i en anonym dörröppning i en undangömd gränd. Det sker mitt i det vardagliga. 

I en folksamling sitter en kvinna med stoiskt lugn vid en gammal trampsymaskin. En annan, med en rosa sjal runt höfterna, står framför maskinen och väntar på att få sin klänning lagad. 

På huvudgatan håller en man i en skrikgrön skjorta upp en vit kanin i öronen. Han skimrar mot den bruna jorden, som en nyfunnen sten i gruvan, och har ett finurligt leende – som om han övat på det som händer här dagligen: att få något värdefullt att byta händer och försvinna.

Omärkta säckar utan spårtagg skickas vidare

Innanför den anonyma dörröppningen hänger tre vågar i rad mot en flagnad vägg. På betonggolvet böjer sig en gruvarbetare i randig tröja och gula stövlar över en säck.

Det är en återanvänd mjölsäck – trycket ”Ingano Bora Plus – multipurpose flour – 25 kg net – Produced & packed by Berhisa Products Ltd” visar att mjölet packats i Kigali, Rwandas huvudstad.

Men det är inget mjöl i säcken. Den är full av koltan och väger 95 kilo.

Oscar Balinda, talespersonen för M23 som förnekar att rebellerna är intresserade av mineralerna – förnekar inte att Rubaya, trots sina rikedomar, saknar all samhällsservice. 

Tvärtom. Han lyfter fram det som bevis på att rebel­lerna behövs – för att staten är korrupt och har kollapsat. 

Han fördrevs själv en gång från ett berg här i Masisi­distriktet. Nu lovar han att M23 ska styra bättre än regeringen gjorde.  

Viceguvernören Willy Manzi Ngarambe säger att Kongo har alla tillgångar och att målet är att folket ska vara rikt:

– Om fem år ska ingen kongoles vilja ha ett visum till ett annat land.

Arbetaren virar ett snöre flera varv runt säckens öppning och knyter hårt.

Bredvid står mannen som sköter affärerna. Hela kläder. Rena händer.

Han sträcker över en svart spritpenna. Arbetaren skriver ”ME” flera gånger på säcken.

Mannen övervakar att det blir rätt.

– Köparen i Goma.

Experten: ”Det här är plundring”

I Sverige reagerar Diakonias Joakim Wohlfeil, expert på konfliktmineraler, starkt när han får se bilderna av säcken.  

– Det där är direkt plundring.

Det finns ett globalt spårbarhetssystem – ITSCI, ett branschdrivet initiativ – som ska visa var mineralerna kommer ifrån och garantera att de utvunnits rättvist.

Varje koncession i en gruva ska ha en statlig licens. Så snart mineralerna grävs fram ska de förseglas i en säck – märkt med en vit plasttagg med streckkod. 

Spårningssystemet kallas ”bag-and-tag”

Men i Rubaya finns inga taggar längre. De kan inte användas eftersom verksamheten är illegal.

Skynket för dörren fladdrar till. Det hänger där för att dölja handeln.

Koltanet köps för 50 dollar kilot – samma pris som Frank nämnde – och säljs vidare för 60.

På en enda säck görs 950 dollar i vinst. Över 9 000 kronor. Chance och Alice måste jobba i tio år för att tjäna det.

Men pengarna stannar inte här.

Mannen i hela kläder säger det själv:

– Jag har månadslön. 300 dollar. Jag är inte chefen. Min chef är i Goma. 

Uppe på berget hoppas Alice på tre kronor. 

Barnen har inga löner.

Han vet hur det är att sitta där, smutsig i soluppgången.

– Jag började gräva när jag var 28. Nu är jag 36.

När regeringen styrde tog regeringssoldaterna pengar. 

– De sa att det var skatt.

Han skrattar, hånfullt.

– Nu har priset på koltan gått upp. 15 dollar per kilo bara den senaste månaden.

Joakim Wohlfeil vet varför:

– När mängden av illegala material ökar blir trycket på den lagliga större. Den som då kan smuggla in fulmineral gör ännu större vinst och kan betala mer – den kostar ju skitlite.

En motorcykel stannar utanför. Föraren kliver in, baxar med hjälp av arbetaren ut säcken och binder fast den på sadeln.

Tyngden får bakhjulet att sjunka.

En dryg kilometer bort, i Kachiembe, där den leriga vägen mot Goma tar sin början, står en rostig lastbil på en vändplan. Regnet hänger i luften. Det har blivit kyligare, som före ett oväder.  

Män rör sig i höga gummistövlar. Några har uniform och vapen – M23-soldater vaktar platsen. 

På flaket hänger en röd våg i en träställning, högt mot den mörkgrå himlen. Under en presenning ligger säckarna. En man med mössa lyfter på den och kontrollerar lasten.  

Mjölsäcken märkt ”ME” står på trappavsatsen till en byggnad. Den väntar på att kontrollvägas. Härifrån ska den vidare – genom Goma, över gränsen till Rwanda. 

En grupp har samlats intill säcken och betraktar sina nya arbetstillstånd. Plastkort, tryckta av M23. Utdelade av de beväpnade. 

Bara de med tillstånd får handla och transportera.  M23 har tagit över hela kedjan – från gruvan till exporten.

Joakim Wohlfeil talar om konsekvenserna:

– De har kraschat systemet. Och då går det inte att göra några långsiktiga förbättringar heller.

Han suckar.

– Det värsta är när ingen odlar, matpriserna stiger, och även kvinnorna gräver och bär. Då har man skitit i allt utom grävandet. Det är en dödsfabrik.

Inne i byggnaden hörs dunkanden.  

En soldat går mot en plåtdörr – till vad som verkar vara ett fönsterlöst utrymme.  

– Vi har tagit en man. Han sitter därinne.  

Soldaten ler, tycker det är kul.  

Dörren är låst med ett hänglås. Det studsar upp och ner i takt med smällarna.

Det är säckar som denna EU skrev avtal om 2024. Samma år dokumenterade FN att minst 150 ton koltan smugglades från Kongo till Rwanda. Den nuvarande uppskattningen är hela 120 ton smuggelkoltan – i månaden. 

Rwanda exporterar mer än landet kan utvinna. Exportvärdet har passerat 1 miljard dollar per år – dubbelt så mycket som för två år sedan – och en betydande del kommer från Kongo.

De stulna mineralerna blandas med små mängder inhemsk produktion och exporteras vidare till smältverk i Asien – där ursprunget suddas ut. Enligt Joakim Wohlfeil är det lätt att lura ITSCI-systemet:

– Taggarna åker med, men inte säckarna. När någon tittar åt andra hållet sätter man taggar på de ton som saknar dem. Till slut vet ingen vad som är vad. Och det kan lika gärna hamna i våra produkter.

Kongo stämde Apple 2024

Enligt en Global Witness-rapport från april 2022 har stora mängder konfliktmineraler från gruvor som Rubaya smugglats in i ITSCI-systemet och därmed kunnat hamna i produkter från techbolag som Apple, Tesla och Intel.
ITSCI bemötte rapporten med att de ”inte såg någon anledning att tro” att uppgifterna i deras system skulle vara felaktiga.

Men 2021 visade en granskning att upp till 90 procent av mineralerna i ITSCI-systemet kom från icke-godkända gruvor – utan säkerhets- eller människorättsstandarder.

I december 2024 stämde Kongo-Kinshasas regering Apple. Brottsanmälningar lämnades in i domstolar i
Frankrike och Belgien – med anklagelser om att Apple använder sig av en leveranskedja som innehåller
konfliktmineraler.

Stämningen gäller hantering av stöldgods, vilseledande affärsmetoder, nedtystning av krigsbrott och att konfliktmineraler tvättas in i internationella leveranskedjor.

I Belgien har en undersökningsdomare utsetts.  

Apple förnekar.

Efter hård kritik har EU röstat för att pausa sitt mineralavtal med Rwanda.

Men beslutet är inte bindande. För att det verkligen ska pausas krävs stöd från både kommissionen och medlemsländerna.

Frankrike och Tyskland har redan visat tvekan. Det är oklart om något alls kommer förändras.

Bakom avtalet finns geopolitiska faktorer.

Det är en del av EU:s Global Gateway-satsning – ett svar på Kinas nya sidenväg. Och det är inte bara EU som vill kringgå Kina och bryta dess dominans över mineralmarknaden.

I årtionden följde Washingtons diplomati – och konfliktlinjerna – oljan. I dag följer den koltan, kobolt och litium.

I maj 2025 började USA förhandla om ett eget avtal med Rwanda – och det stannar inte där. Trumpadministrationen förhandlar även direkt med Kongo-Kinshasa om ett mineral­avtal.

I utbyte mot tillgång till strategiska mineraler diskuteras säkerhetsgarantier – till en av världens mest korrupta regeringar.

En regim vars säkerhetsstyrkor, enligt människorättsgrupper, begår brott mot mänskligheten: våldtäkter, systematiska förföljelser av minoriteter, tvångsfördrivningar, godtyckliga gripanden, rekrytering av barnsoldater, utomrättsliga avrättningar, systematiskt förtryck av civilsamhället. Allt utan konsekvenser.

Det är dessa säkerhetsstyrkor USA över­väger att stödja i kampen mot M23. 

Resultatet riskerar att bli ett ännu mer militariserat Kongo.

Fortsatta övergrepp. 

Krigets grundorsaker ignoreras.

USA:s plan: att investera miljarder dollar.

I en guldgruva  i Luhihi, söderut från Rubaya, organiserar Zouzou Njangu, 51, motstånd.

Hon har byggt upp ett kooperativ där kvinnor planerar sitt arbete och sin säkerhet, vårdar sin hälsa och försvarar sina rättigheter – tillsammans – för att skapa förändring. 

– Det är gräsrötterna som behöver stöd. Inte regeringen.

Hennes äldsta dotter har universitetsexamen i freds­kunskap, planering och projektledning. 

Det är inte bara sina tre barn och två barnbarn Zouzou stöttar. Det är varje kvinna i gruvan.

Hon menar att ett amerikanskt mineralavtal bara kan fungera om det går direkt till de utsatta gruvarbetarna.

– Om USA har kontakt med oss arbetare, finansierar våra egna projekt och respekterar vår organisering – då kan det bli bra. Men om det följer det vanliga mönstret kommer det vara meningslöst. Pengarna stannar i Kinshasa – och så påstår de att vi har fått stöd.

Nyligen hittades en kvinna död – med en kniv instucken i vaginan. Och dussintals arbetare begravdes i ett skred i guldgruvan i Luhihi, när två schakt kollapsade. 

Kropparna blev kvar i underjorden.  

Men det är inte de kvinnliga gruvarbetarna Trump­administrationen vill investera i.

Däremot i Lobitokorridoren – en järnväg från Kongo till Angolas kust, för att mineralerna ska kunna skeppas till USA över Atlanten. 

Utan att först förädlas till metaller i Kina.

På berget har regnet börjat falla.

Barn hoppar runt barfota vid det svarta hålet.

Fötterna sjunker i leran. Det är rått och blött.

Flickorna ska gå flera timmar hem till sina tält. Vet inte om de får sova torra.

Alice ska äta sin sötpotatis och drömma om att bli stark.

Chance ska be och känna sig liten i stormen. 

Någon kommer våldta. Någon kommer bli våldtagen.

Inga skärmar lyser upp Rubaya i kväll.

Men kanske är det Alice som fått din att fungera.

Eller Chance.

Flickan du aldrig såg.