Framgångarna har ökat riskaptiten för Bonnier

I går köpte Norska Amedia oväntat den danske klenoden Berlingske och i dag aviserades en avsiktsförklaring där Bonnier News Local och svenska NWT-koncernen (Nya Wermlands-tidningen et al) vill byta aktier med varandra och bli delägare i varandra. Gott så. Och inget som i sig ritar om några kartor. Men sätter man dessa affärer i ett större perspektiv blir båda viktiga pusselbitar i spelet om vem som ska ta kontroll över den nordiska mediemakten. I ena ringhörnan svenska Bonnier och i den andra norska Schibsted. Och just nu är det tydlig fördel Bonnier, inte minst efter senaste dygnets affärer.

Schibsted hade länge den digitala ledartröjan och byggde framgångsrikt upp ett börsnoterat imperium där köp- och säljsajter som Blocket och Finnmer kom att bli det helt dominerande. Så dominerande att man till slut valde att dela upp koncernen i två delar. En stiftelseägd mediedel (SvD, Aftonbladet, VG, Aftenposten etc) och en börsnoterad del med fokus på ”marknadsplatser”. Mediedelen skulle, sades det, satsa på tillväxt; inte minst i Sverige.

Bonnier upplevdes länge ligga i bakvattnet när det gällde digitaliseringen, men har de senaste tio åren kommit igen med råge. Dels genom att systematiskt förvärva i stort sett allt som går att förvärva inom lokaltidningssverige och skickligt fått ut synergier mellan tidningarna, och dels varit närmast världsledande i arbetet med att föra över kostsamma papperstidningsprenumeranter till lönsamma digitaldito.

Framgångarna har uppenbarligen ökat riskaptiten och under Anders Erikssons ledning har man vänt blickarna även utanför Sverige med bland annat förvärvet av finska Hufvudstadsbladet. Samtidigt har Schibsted legat till synes stilla och mycket fokus har säkert lagts på att få till den nämnda uppdelningen av bolaget. Mindre fokus på tillväxt och förvärv.

Bonniers strategi synes vara en kombination av egna förvärv och strategiska partnerskap med andra aktörer för att väva en väv över hela det nordiska medielandskapet där aktörerna som står utanför detta nät blir allt färre och mindre. NWT-koncernen har tidigare stått Schibsted nära och var tidigare även en inte obetydlig ägare i den norska framgångsmaskinen. De samäger fortsatt Polaris Media som i sin tur äger fina tidningar som till exempel Göteborgs-Posten och Adresseavisen i Trondheim. Men nu har värmlänningarna uppenbarligen bytt sida och söker sin lycka med Bonnier i stället. Oväntat. Och olyckligt för Schibsted.

Varför Bonnier agerar som de gör är ganska enkelt att förstå, men Schibsted får nu passa sig för att inte bli intryckta i ett hörn som det kan bli besvärligt att ta sig ut från. Det finns inte många större medietillgångar kvar att buda på, och då storlek verkligen har visat sig vara en fördel behöver Schibsted tänka till hur de ska komma ut på banan igen. TV4 har tidigare varit ute till försäljning, men ingen affär gjordes. Min gissning är att Schibsteds intresse inte blivit mindre av senaste dygnets affärer. Även om det aldrig är bra att göra affärer när man känner sig pressad. Och TV har aldrig varit en del av Schibsteds DNA.

I Bonnierskrapan firas det nog i dag, men det börjar verkligen bli dags att damma av diskussionen om maktkoncentrationen inom media. Att Bonnier inte köpte Berlingske kan absolut ha med konkurrensmyndigheter att göra, men då nära vännen Amedia (Amedia äger 20% av Bonnier News Local) i stället klev in får de sannolikt ut vad de vill utan att behöva hosta upp den miljard affären sägs handla om. Det har sannolikt aldrig funnits en mäktigare medieägare i Norden än vad Bonnier är just nu. Framför allt inte vad gäller journalistik i allmänhet och lokaljournalistik i synnerhet.