Från debattstormar – till penseldrag

”Gå aldrig in i en debatt med Ethel Forsberg – hon vinner alltid”. Som generaldirektör för Kemikalieinspektionen befann hon sig i hetluften, i skärningspunkten mellan politik, industri och miljö. Hennes röst hördes i tv-sofforna, hennes namn syntes i debattartiklar. Med skarpa argument och orädd attityd utmanade hon både politiker och industri – inte minst i kampen för en striktare kemikalielagstiftning och en vardag fri från skadliga ämnen.

När Ethel Forsberg krävde större transparens från kemi- och plastindustrin väckte det starka reaktioner. Företagslobbyister varnade, politiker oroade sig – men hon stod fast. Allmänheten hade rätt att veta vad de utsattes för. Det gjorde henne både beundrad och ifrågasatt.

– Jag gillar att ta en kamp. Det gjorde mig obekväm för vissa, men för mig var det en del av jobbet.

Motståndet lät inte vänta på sig. Den europeiska kemi- och plastindustrin tog till hårdhandskarna när myndigheten pekade ut farliga ämnen.

– Hoten kom direkt. Advokater, skadestånd – plastindustrin försökte pressa oss. Jag tyckte mest att det var roligt och tänkte: ”Kör ni, jag kör också!” Till slut gav de upp.

Samtidigt fick hon signaler från politiskt håll om att hon borde vara försiktigare.

– Man satte höga mål men skickade samtidigt signaler att ”ta det lugnt, ligga lågt”. Jag har aldrig varit bekväm med sådant dubbelspel.

I stället för att tystas skrev Ethel Forsberg ”Makt, plast, gift och våra barn” (2014), en uppgörelse med kemi- och plastindustrins brist på transparens. Hon kritiserade politiker för att skydda industrin snarare än folkhälsan. Boken väckte starka reaktioner och gav kemikaliefrågan större genomslag i debatten.

Mellan politik och näringsliv

Att navigera mellan politik och industri var dock inget nytt för henne. Redan innan tiden på Kemikalieinspektionen hade hon lärt sig att hantera starka intressen – i näringslivet. Som miljöchef på Kooperativa förbundet (KF) och inom Lantbrukarnas riksförbund (LRF) fick hon arbeta mer praktiskt med hållbarhetsfrågor och produktutveckling.

– Det fanns en positiv, uppmuntrande kultur – man hejade bara på mig.

På Kemikalieinspektionen hade hon stort mandat, men i Stockholms stad fanns en försiktighet som skavde.

– Man vågade inte riktigt låta mig ta ut svängarna, och då blev det jobbigt för mig.

Behovet av frihet och självständighet har alltid funnits.

– Mina bröder tog över gården i Skåne och blev bönder, medan jag hamnade i debatten när KF började importera nötkött från Irland. Reaktionerna i min hemby var starka, mina bröder fick försvara mig.

Att stå upp för det hon tror på har varit en röd tråd genom hela hennes karriär.

– Det har varit tufft ibland. Jag har blivit ifrågasatt, ibland väldigt hårt. Men jag har aldrig stått ensam.

Stöd i stormen

Mitt i de tuffaste striderna har hennes familj och nätverk varit en trygg hamn.

– När en av mina debattartiklar spreds sade min tonårsdotter: ”Mamma, du är mest delad.” Vi har alltid peppat varandra.

Hennes make Tom, 15 år äldre och journalist, har också varit en viktig stöttepelare.

– Tom såg styrkor i mig som jag själv inte såg. Han fick mig att tro på mig själv – och hans stöd i kommunikationen har varit ovärderligt.

En särskilt minnesvärd episod var när Ethel Forsberg intervjuades i Aktuellt om den europeiska kemikalielagstiftningen. Hon fick frågan: ”Kan man dö av det här?” och svarade rakt och utan omsvep:

– Ja, det kan man.

Tom, som såg intervjun, blev imponerad av hennes tydlighet.

– Det var helt vetenskapligt korrekt, inte inlindat utan tydligt och klart. Men det är en balansgång, för man har ett ansvar att inte skrämma upp i onödan och samtidigt inte mörka sanningen.

Hon lyfter också fram sitt kvinnliga nätverk som en ovärderlig del av hennes yrkesliv.

– Det är människor jag lärde känna för 30–40 år sedan. Vi har delat allt – sjukdomar, yrkesliv, relationer. Och vi har fortfarande lika kul ihop.

Ett nytt kapitel

Efter ett yrkesliv fyllt av debatter och beslut stod Ethel Forsberg plötsligt inför en ny verklighet.

– Jag har alltid ritat och målat, men det har fått stå tillbaka. Nu var det dags att ge det utrymme.

I dag driver hon akvarellkurser, är ordförande i Nordiska akvarellsällskapet och deltar i Gotlands öppna ateljéer.

– Det är jätteroligt och spännande. Jag får träffa nya människor och skapa nya nätverk, säger hon.

Men steget in i pensionärslivet blev allt annat än lugnt.

– Samma dag jag lämnade mitt sista jobb på Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (Forte) kom beskedet om pandemin – och världen stängdes ner.

När Ethel Forsberg avslutade sin tid på Kemikalieinspektionen var hon redo för nya utmaningar. Tillsammans med Tom flyttade hon till Visby, där hon tillträdde som samhällsbyggnadsdirektör på Region Gotland. Samtidigt var hennes bok på väg att publiceras, och kort därefter fick hon en förfrågan om att gå med i Naturskyddsföreningens styrelse – ett uppdrag hon gärna tackade ja till. Men engagemanget blev snart en stötesten.

– Man ansåg att min roll blev otydlig, något jag har väldigt svårt att förstå.

Ett nytt hem på Gotland

Att jobbet tog slut snabbare än väntat var en besvikelse, men det förändrade inget. Lugnet, havet, ljuset – Gotland hade redan blivit hemma.

– Vi trivs otroligt bra. Inte en sekund har vi ångrat flytten.

I Visby har hon sin ateljé, sitt nätverk och sitt nya liv som konstnär. Hon lever ett aktivt liv, fyllt av både kreativitet och rörelse, och är engagerad i Friskis & Svettis.

Året runt bor hon och Tom i Visby, men somrarna tillbringar de i sitt hus på östra Gotland, där familjen samlas för långa middagar och gemensamma äventyr.

– Vi är en storfamilj som trivs ihop. På vintern åker vi skidor, på sommaren är det fullt hus här på Gotland – alltid livligt, alltid roligt.

Engagemanget kvar

Hon har lämnat den aktiva miljödebatten men föreläser fortfarande och sitter i flera styrelser för hållbar utveckling.

– Jag önskar att vi snabbare fick bort farliga kemikalier. Det är otroligt hur vissa vuxna män skräms av förändring. De stoppar huvudet i sanden och beter sig som idioter. Förlåt – men det är så det är.

Då och då håller hon fortfarande föreläsningar om kemikaliers påverkan på hälsa och miljö.

– Men jag gör det inte lika gärna längre. Jag vill att det ska ha högsta kvalitet, och jag jobbar inte med det dagligen längre. Dessutom vill jag ägna mig åt mina nya planer.

Efter ett helt yrkesliv i förändringens tjänst har Ethel Forsberg lämnat striden bakom sig.

– Jag brann för det jag gjorde och gav allt. Nu är det någon annans tur. Jag följer debatten i ögonvrån, men mitt fokus ligger någon annanstans. Och jag är stolt över det jag lämnat efter mig.