Fred och demokrati har inte varit gratis – skål för Sverige

Det fanns något djupt sunkigt över nationalstaten som idé, tyckte min pappa. För honom luktade blotta ordet av unkna värderingar, inskränkthet, brösttoner, fascism. Han var mer tilltalad av idén om en transnationell europeisk gemenskap, där nationsgränserna snarare fungerar som turismfrämjande kulturnyanser än skäl att ha ihjäl sina grannar.

Följaktligen var han inte särskilt sugen på att fira svenska flaggans dag, vilket vi inte heller gjorde under min uppväxt. Länge var han inte ensam i sin skepticism. Någon officiell nationaldag hade inte Sverige förrän 1983, och inte ens efter att den 2005 blev helgdag kom firandet i gång.

Hur överspänt det än kan låta i dag tyckte många att det helt enkelt kändes lite rasistiskt att fira Sverige. Som att säga att svenskar var överlägsna.

Jag minns själv hur tveksam jag vid ett tillfälle var till att låta vår då fyraårige son springa nedför trottoaren med en svensk pappersflagga som han hade fått på Skansen, efter att ha noterat hur en kvinna i avsmak vände sig om efter den lille fanbäraren. Även om jag själv tyckte att svenskarna borde omvärdera sin flagga och ta tillbaka den från de högerextrema kändes det alltför laddat att låta sitt barn svinga den fritt på öppen gata. Så länge den satt på en tårta, på ett paket köttfärs eller i toppen av en stång kändes det okej, annars inte.

Attityden har förändrats

Så problematisk uppfattades flaggan vara för bara tio år sedan. Men något har hänt, och nuförtiden firas 6 juni som nationell picknickdag då Sveriges grönområden fylls av obekymrat viftande med svenska flaggor under alla de tillställningar som anordnas under dagen.

Förklaringarna till denna attitydförändring varierar. Vissa pekar på att det är först när det förgivettagna hotas som man inser att det är värt någonting. Andra menar att globaliseringen har fått oss att anamma utländska förhållningssätt till det egna, vilket har mjukat upp svenskarnas neurotiska inställning till allt som kan tänkas andas nationalism.

Det är inte utan ett visst mått av avund som många har sneglat på norrmännens och britternas avslappnade relation till sina flaggor under årens lopp. Nu verkar vi själva närma oss denna obryddhet, även om vi fortfarande har en bit kvar tills svenska flaggan blir ett populärkulturellt mönster i paritet med Union Jack.

En nationaldagsparad skulle kanske inte heller kännas helt bekväm för många svenskar. För 20 år sedan var jag med och gjorde en SVT-serie som hette Världens modernaste land, i vilken vi diskuterade olika aspekter av svensk mentalitet. Ett avsnitt handlade om hur nationaldagen, obunden av religiösa och traditionella förtecken som den är, hade förvandlats till en integrationens högtidsdag: det var först när invandrarna började fira som det kändes okej för alla andra att också göra det.

De infödda svenskarna behövde försäkra sig om att det inte uppfattades som rasistiskt innan man började uppmärksamma nationaldagen, och de nya svenskarna påpekade att Sverige faktiskt är väldigt värt att fira. För det är det ju.

Hur många och akuta problem Sverige än har, och hur mycket det än har förändrats i en farlig riktning, så finns det så mycket att vara tacksam för.

Fred, fria val och fri press, demokrati, jämlikhet, rättssäkerhet och en välfärdsstat är bara några av de saker som vi fortfarande ser som självklart svenska. Och de har inte kommit gratis. Människor har kämpat för att vi ska kunna ta dem för givna.

I glädje över att få leva i ett fritt land tycker jag att man kan, och kanske till och med ska, skåla för Sverige den 6 juni.

Glad nationaldag!