Fredrik Strage: Att spela idiot i en idiotisk värld

När jag mönstrade fick jag fyra av nio på försvarets intelligenstest. Det var en besvikelse. Visserligen var jag medveten om att mina höga gymnasiebetyg inte hade något med intelligens att göra (jag var bara bra på att lära mig saker utantill och att vara trevlig mot lärarna). Men jag hade ändå hoppats att jag snappat upp lite logik.

Att så inte var fallet bekräftades några år senare när jag gjorde testet på Mensas webbplats och blev glad över att vara mer intelligent än 10 procent av befolkningen – tills en vän upplyste mig om att det betydde att 90 procent av befolkningen var smartare än jag.

Fällde odödliga kommentarer

Ändå kände jag mig jämförelsevis kvicktänkt i början av 90-talet. Det berodde på att jag fått två nya idoler: Beavis & Butthead. De två tecknade tonårskillarna, vars IQ matchade deras skostorlek, hade sitt eget program på MTV där de satt i en soffa och kommenterade musikvideor.

”This sucks”, sade de om något var dåligt. ”This rocks”, sade de om något var bra. Trots att de inte hade mycket mellan tinningarna fällde de odödliga kommentarer om bland annat Kiss (”coola för att vara mimare”), Paul Simon (”den där gamla snubben från Afrika som var med i Beatles”) och Depeche Mode (”det betyder ’vi är mesar’ på franska”). De drömde om att någon gång få till det med en tjej, men deras fysiska aktiviteter inskränkte sig till grodbaseboll (med en groda som boll) och pyromani.

Beavis & Butthead var långt ifrån den enda debila duon på 90-talet. Popkulturen översvämmades av svagsinta radarpar som Bill & Ted (från filmen Bill & Teds galna mardrömsresa), Wayne & Garth (från Wayne’s world), Lloyd & Harry (från Dum och dummare), Romy & Michele (från Romy & Michele – blondiner har roligare) och givetvis den svenska varianten Ronny & Ragge.

Men Beavis & Butthead var så korkade att de fick konkurrenterna att framstå som akademiker. Deras skratt (Beavis: ”He-he-he”, Butthead: ”Hö-hö-hö”) blev en lika ikonisk signatur för 90-talet som riffet ur Nirvanas Smells like teen spirit.

I mitt favoritavsnitt tryckte de egna pengar i en kopieringsapparat och gick för att köpa nachos. ”Det här är falska sedlar, jag kan inte ta emot dem”, sade killen i kassan. ”De här kanske kan få dig på andra tankar?”, sade Beavis och stack till honom ännu fler.

Tv-serien lades ner 1997 och kom tillbaka 2011 och 2022. Den elfte säsongen började just på Comedy Central och följer två tidslinjer: en där Beavis & Butthead fortfarande är tonåringar och en där de vuxit upp utan att bli ett smack mer förståndiga. När den medelålders Butthead får en hjärtattack lyckas Beavis köra över honom med sin handikappskoter när han ska hämta hjälp.

Är det smart att vara en idiot i en idiotisk värld?

De unga Beavis & Butthead går fortfarande i skolan där läraren säger att den som använder AI för att göra läxorna inte kommer att lära sig någonting. ”Coolt! Att lära sig saker suger”, säger Beavis. ”Många oroar sig för att AI ska ta över alla våra jobb”, förklarar läraren. ”Coolt! Jobb suger”, säger Butthead. Läraren suckar djupt och berättar att det finns en risk att AI förstör hela mänskligheten. ”Coolt! Förstör allt!” jublar Beavis.

Hans nihilism påminner om den som får oss att ignorera klimatfrågan. De flesta av oss riskerar hellre mänsklighetens utplåning än lägger om vår livsstil. Har sociala medier-framkallad hjärnröta, politisk populism och allmän slöhet gjort oss lika korkade som Beavis & Butthead?

I vintras publicerade Financial Times artikeln ”Have we passed peak brain power?” som visade att förmågan att resonera logiskt har sjunkit i västvärlden.

Eller är det rentav smart att bete sig som en idiot i en idiotisk värld? Vägen till lycka kanske är att sluta oroa sig och i stället möta undergången med ett ”hö-hö-hö, cool”?