Fredrik Strage: P Diddy mindfuckade mig

Den 4:e november 1998 firade Sean Combs – då känd som Puff Daddy, senare som P Diddy – sin 29:e födelsedag i festsalen under restaurang Ciprianis på Wall Street. En av de första gästerna som anlände var en vit medelålders man i blå kostym och dyra italienska skor.

Han gick raka vägen till VIP-avdelningen – förbi plexiglasburar som väntade på kvällens strippor – och slog sig ner på en tron som reserverats för födelsedagsbarnet. Snart började hiphopstjärnor att välla in i lokalen: Jay-Z, Missy Elliot, Busta Rhymes, Mase med flera. Kevin Costner och Fergie, hertiginnan av York, var också där men blev stående med sina drinkar eftersom de, till skillnad från mannen i den blå kostymen, inte hittat någon sittplats. Meningen var att Puff Daddy skulle anlända sist, direkt efter Muhammad Ali, och firas furstligt. En vakt gick fram till mannen i den blå kostymen och frågade om han möjligtvis kunde flytta på sig. "Sean ville att jag skulle sitta med honom", svarade Donald Trump och satt kvar.

Combs ville bli mer än popstjärna

I slutet av nittiotalet var Trump något av en hiphopidol. Han hyllades i låtar, beundrades för sina rikedomar och kallades The Don och Trump Daddy. Enligt en artikel i hiphoptidningen Vibe från juni 1999 (ur vilken ovanstående anekdot är hämtad) gillade rapparna framför allt att Trump inte var en stel företagstyp utan en rebell som satte sitt namn på skyskrapor. Själv lyssnade den megalomaniske miljardären inte på hiphop. Men han gillade att umgås med entreprenörer som Russell Simmons från skivbolaget Def Jam, Andre Harrell som startade Uptown Records och – framför allt – Sean Combs vars ambitioner var lika grandiosa som hans egna. 

Combs ville bli mer än popstjärna. Han byggde ett imperium som omfattade ett skivbolag, en realityserie, ett klädmärke, en parfym, spritdrycker och en tv-kanal. 2004 närmade sig Combs politik när han drog igång kampanjen "Vote or die" som, enligt honom själv, skulle göra det "hett" och "sexigt" att rösta. 2020 startade han det kortlivade partiet Our Black Party vars mål var att få bort Trump från Vita huset. Likt flera av presidentens andra gamla hiphopvänner hade Combs insett att det republikanska partiet underblåste hat och rasism. Samtidigt förenades rapmogulen och presidenten av sina uppblåsta självbilder. 18 år innan han häktades rappade Combs: "I am the king of kings, I abide by no rules."

Talas om ett "sexbrottsimperium"

På senare tid har Combs – som är god för en miljard dollar – inte jämförts med Trump utan med en annan krösus: Jeffrey Epstein, finansmannen som fixade minderåriga flickor till sina rika vänner och filmade allt med dold kamera. När Epstein begick självmord i häktet spreds konspirationsteorier om att han i själva verket tystats av mäktiga personer. Åklagaren hävdar att Sean Combs i samband med sina vilda fester (som han kallade "freak offs") har gjort sig skyldig till sexhandel, utpressning och kidnappning. Omfattningen är så stor att man talar om ett "sexbrottsimperium". Combs advokater kallar alltihop "häxjakt".

De rika och berömda verkar här inte bara finnas bland förövarna utan också bland offren. Röster i sociala medier påstår att popstjärnorna Justin Bieber och Aaron Carter drogades och våldtogs när de som barn var i kontakt med Combs. Det finns långa trådar om att Aaron Carter, som drunknade efter att ha boffat i ett badkar 2022, i själva verket blev mördad eftersom han hotat att avslöja allt. "Lost myself at a Diddy party", en fejkad AI-låt med Justin Bieber, har blivit viral – liksom videon där Mike Tyson föser undan Combs hand och flyttar en bit bort från honom i en talkshow. 

Många frågar sig också hur det gick till när Jennifer Lopez dejtade Combs kring millennieskiftet. Råkade hon lika illa ut som Combs ex-flickvän, sångerskan Cassie Ventura, som i en video från 2016 blev slagen och släpad i håret genom en hotellkorridor? Lopez har sagt att hon aldrig utsatts för fysiskt våld i ett förhållande. Men hon var nära att råka illa ut i december 1999, när hon och Combs varit tillsammans i ett halvår, och det blev bråk på diskoteket Club New York. Combs, rapparen Shyne och en livvakt började bråka med en annan man och skott avlossades. Tre personer skadades i tumultet och alla – inklusive J-Lo – arresterades. Bara Shyne åtalades och tillbringade tio år i fängelse. 

"Fick dem att gömma videon - det är så han jobbar"

Efter de nya anklagelserna mot Combs har en av hans tidigare medarbetare, rapparen Mark Curry, påstått att Shyne fick en miljon dollar för att ta på sig skulden. Det tror även nattklubbsgästen Natania Reuben, en av de skadade, som fortfarande har kulfragment i skallen. Hon säger till hiphoptidningen XXL att ingen brydde sig om hennes vittnesmål: "När jag blev nedsövd på sjukhuset skrek jag: 'Puffy sköt mig i ansiktet!" Alla vet det men han betalade dörrvakten och fick dem att gömma videon. Det är så han jobbar."

Sean John Combs föddes i Harlem 1969 och växte upp i ett fattigt hem. Hans far jobbade för heroindistributören Frank Lucas (som Denzel Washington spelar i "American gangster") och sköts ihjäl när Sean var två år gammal. Som barn kallades han Puffy eftersom han, likt vargen i sagan om de tre små grisarna, brukade huffa och puffa när han blev arg. 

Första gången jag såg hans namn var på omslaget till Mary J Bliges debutalbum "What's the 411?" från 1992. Sean "Puffy" Combs var listad som "exekutiv producent". Det betydde att han inte gjorde själva musiken men hade det övergripande ansvaret och bestämde hur det skulle låta. Han hade börjat som praktikant på skivbolaget Uptown, avancerat till talangscout och fått ansvaret för gruppen Jodeci och det nya stjärnskottet Mary J Blige. 

Avskedades - hade svårt att lyda order

De skapade en ny sorts soul med tunga beats, tuff attityd och maffigt orkestrerade samplingar. Ett urbant och asfaltigt sound. Mary J Blige uppträdde inte i glittriga galaklänningar utan i säckiga jeans, munkjacka och kängor. Hon utsågs till "the queen of hip hop soul" och Puffy var hennes hovmarskalk med drömmar om en egen tron.

– Puffy är duktig. Han arbetar dag och natt, sa Mary J Blige när jag träffade henne i New York hösten 1994.

Det var på ett releaseparty för hennes andra album "My life" i studion The Hit Factory på 54:e gatan. Lokalen var fullsmockad av producenter, assistenter, stylister och skivbolagsfolk som stuffade runt till singeln "Be happy". Mary dansade i en cirkel med sina champagnerusiga kompisar, höjde armarna över huvudet och blundade medan hon sjöng med i sin egen låt. I kontrollrummet satt Puffy i en skinnfåtölj. "Han har vit träningsoverall, tjockt guldhalsband och gymnastikskor från Fila. Under jackan har han bara muskler", skrev jag senare i tidningen Pop. "Mary tillhör de kvinnor som Puffy fortfarande inte fått i säng. Han beskrivs ofta som den ende i branschen med fler groupies än sina artister."

Ett år tidigare hade han avskedats från Uptown eftersom han haft svårt att lyda order. Men han fick göra klart Mary J Bliges andra album och parallellt med det startade han det egna skivbolaget Bad Boy, till vilket han kontrakterade rapparna Craig Mack och The Notorious BIG. Puffy samlade också ett stort lag av producenter som han kallade The Hitmen. 

Mötte honom på ett party

Han var redan känd för sina storslagna fester som kunde vara i dagar. Den 15-årige Atlantasångaren Usher flyttade in hos Puffy våren 1994, för att få hjälp med sin karriär, och sa långt senare i en radiointervju med Howard Stern: "Det var galet. Det hände väldigt märkliga saker och jag förstod dem inte nödvändigtvis."

På partyt i New York berättade Puffy för mig vad han tyckte om Mary J Blige.

– Jag brukar säga så här: om jag vore brud skulle jag vara precis som Mary. En bitch.

– En bitch? frågade jag.

– Jag menar inget illa med det, sa han. Mary är fantastisk. Men hon är en bitch. En bad bitch. Hajar du?

Jag hajade både att Mary J Blige var en tuffing och att Puffy var en gudabenådad visionär. Hans idéer om ett storslaget citysound gjorde Marys "My life" och The Notorious BIG:s "Ready to die" till fulländade skivor där nittiotalets soul och hiphop peakade. Efter partyt stod jag ute på gatan och försökte hitta en taxi. Plötsligt dök Puffy upp. Han skrek i en mobiltelefon och satte sig bakom ratten på en vit BMW. Efter att ha stoppat en Craig Mack-kassett i bilstereon – och maxat volymen – körde han iväg.

Blev riktigt känd under hiphopkriget

Sean "Puffy" Combs blev riktigt känd i mitten av nittiotalet när det så kallade hiphopkriget bröt ut mellan öst och väst, mellan Bad Boy Records i New York och Death Row Records i Los Angeles, mellan The Notorious BIG och 2Pac, mellan Puffy och Death Row-bossen Suge Knight. Det var inte svårt att gissa vem den senare syftade på när han på hiphoptidningen The Sources prisgala 1995 sa: "Alla där ute som vill spela in en skiva, och fortsätta vara en stjärna, och inte behöva oroa sig för att den exekutiva producenten ska försöka vara med i alla videor, och höras på alla skivor, och dansa, kom till Death Row."

Konflikten fick enorm uppmärksamhet i medierna, miljontals skivor såldes och de två största stjärnorna mördades (hur mycket de tragedierna egentligen hade att göra med öst-väst-bråket är dock fortfarande oklart). När The Notorious BIG sköts i Las Vegas i mars 1997 hade Sean "Puffy" Combs just inlett sin solokarriär under namnet Puff Daddy. "I'll be missing you", hyllningslåten som han skrev till sin döda vän, blev en av decenniets största hittar med över nio miljoner sålda exemplar. 

En symbol för kommersialiseringen av hiphop

Samtidigt började kritiker klaga på att hans samplande blivit förutsägbart. I stället för att plocka russinen ur mindre känd sjuttiotalssoul, som tidigt i karriären, återanvände Puff Daddy extremt populära – för att inte säga sönderspelade – låtar som "Every breath you take" av The Police, "Let's dance" av David Bowie och "The message" av Grandmaster Flash & The Furious Five. Dessutom var han, milt sagt, ingen bra rappare. Puff Daddy blev en symbol för kommersialiseringen av hiphop. Ett hatobjekt för rappare som tyckte att genren skulle vara hård och underjordisk.

Jag fortsatte ändå att lyssna. Det var något med hans röst och blick som tilltalade mig, en sorgsen coolhet, ett vagt vemod trots att han levde den amerikanska drömmen. I sina glassiga videor påminde han om Jay Gatsby, miljonären som mörkar sin påvra bakgrund i F Scott Fitzgeralds klassiska roman. Den likheten förstärktes när Puff Daddy började arrangera enorma partyn i Hamptons, det rika området på Long Island där Fitzgerald hängde 70 år tidigare. Uppåt 1000 gäster kom dit varje gång, alla klädda i vitt, och festerna blev större och större.

"Om jag har läst 'Den store Gatsby'?" sa Puff Daddy till The Independent 2001. "Jag ÄR den store Gatsby!" Tidningen noterade att "det inte tycks bekymra Combs att Gatsbys liv slutade med krossade drömmar och att hans välbeställda vänner visade sig vara ombytliga och falska."

Festerna irriterade de rika

Han brydde sig lika lite om det som de tusentals rappare som dyrkat gangstern Tony Montana i "Scarface" brytt sig om den filmens sorgliga slut. Det viktiga är att både Gatsby och Montana kom från ingenstans och blev kungar.

Sean Combs fester irriterade de rika och vita grannarna på Long Island. De tyckte, i alla fall till en början, att han var en vulgär uppkomling. Han stötte på ett liknande motstånd 1998 när klädmärket Sean John lanserades. Hiphopmode hade fram tills dess inte varit en del av den riktiga modevärlden. Plagg från exempelvis Fubu, Karl Kani, (Def Jam-bossen Russel Simmons) Phat Farm och (Jay-Z:s) Rocawear syntes knappt på catwalken. Combs lyckades charma den konservativa branschen genom att förena gatu- och designermode. Han presenterade en sportig och sofistikerad stil som hyllades av kritikerna. 2004 vann Combs som första afroamerikan Council of Fashion Designers of Americas pris för bästa herrkollektion. 

Sean Combs fester irriterade de rika och vita grannarna på Long Island.

Sean Combs på öppningsfesten för hans nya klädbutik, tillsammans med Tommy Hilfiger (vänster) och Calvin Klein (höger).

Det var inte han som ritade plaggen, idéerna utfördes av andra precis som i studion, men han öppnade en dörr som den aspirerande designern Kanye West några år senare kunde kliva igenom. "Han blev en hjälte", sa Vogues redaktör André Leon Talley till GQ när märket firade tio år. 

Ungefär samtidigt hade realityprogrammet "I want to work for Diddy" premiär. I två säsonger tävlade förhoppningsfulla om jobbet som assistent åt "Diddy", som han börjat kalla sig efter att ha hetat P Diddy (namnet som The Notorious BIG gav honom) i sju år. Att han kortade ner P Diddy berodde på att "P:et kom mellan mig och mina fans".

Jag har aldrig blivit så chockad som nu

2024 har något allvarligare än en bokstav kommit mellan Sean Combs och hans fans. Ingen vill jobba för Diddy längre. Ingen tycker att han är en hjälte. Han är, som det brukar heta, cancelled.

Det är inte första gången någon vars konst jag beundrar anklagas för hemska saker. Men jag har nog aldrig blivit lika chockad som nu. Det var uppenbart att Michael Jackson hade en lite skev sexualitet (därmed inte sagt att han var pedofil), Woody Allen har alltid framstått som gubbsjuk (därmed inte sagt att han är våldtäktsman), Morrissey var redan tidigt i karriären lite smårasistisk (därmed inte sagt att han är nazist) och Marilyn Manson krävde att arrangörer skulle förse hans loge med Haribos gelebjörnar, en flaska absint och en skallig eskortflicka utan tänder (därmed inte sagt att han gjort sig skyldig till övergrepp). 

När jag intervjuade R Kelly i Chicago år 2000 blev jag vittne till hur soulstjärnan vägrade lämna tillbaka kläder som han fått låna av en stylist och sedan – när hon vädjade och sa att hon skulle få sparken om han inte lämnade tillbaka dem – skrek på henne tills hon började gråta. Han sa att han brukade starta bråk med flickvänner bara för att ha något att skriva om. Och det hade bevisats att han förfalskat ett id-kort till en 15-årig Aaliyah för att kunna gifta sig med henne. Att han senare dömdes till 30 års fängelse för olika sorters sexbrott kom inte som en total överraskning.

Mindfuckade mig som mest 2007

Sean Combs skilde sig – i alla fall i mina naiva ögon – från nyss nämnda excentriker. Han framstod som en relativt sansad playboy, en godhjärtad entreprenör som älskade lyx men också insett att pengar inte var vägen till lycka. "Mo money mo probems", för att citera en av hitsen som han gjorde med The Notorious BIG. 

Combs romantiska image kändes inte som en fasad förrän 2017 när han presenterade sitt nya artistnamn: Love. I sociala medier delade han en bild av sitt körkort där det stod Sean Love Combs. I intervjuer pratade han om att sprida kärlek och rättvisa. Han lät som en sektledare.

Jag kom att tänka på komedin "Get him to the Greek" från 2010 där Combs spelar en cynisk skivbolagsboss som förklarar för sin underhuggare (en mesig Jonah Hill) att han måste lära sig att "mindfucka" artister, manipulera dem för att få dem dit man vill: "I'm mindfucking you right now. Can you feel my dick fucking your mind?" Han är fantastisk i rollen. Kanske för att han spelar sig själv?

Mig mindfuckade han nog som mest 2007 när han uppträdde i Globen med Snoop Dogg. Dubbelturnén The Heavy Weights of Hip Hop förenade de två sidorna i det gamla hiphopkriget. Snoop och Diddy kramade varandra och turades om att riva av sina gamla hits. "I'll be missing you”, som tidigare låtit slabbigt sentimental, blev nu stark, sorglig och vacker. Sist spelade dj:n "Love train" med The O'Jays som för att understryka att Sean Combs var kärlekens apostel.

Kanske mindfuckade han mig också sommaren 1999 när vi sågs för andra och sista gången på releasepartyt för hans album "Forever". Det var på en New York-klubb som jag glömt namnet på. Helt inredd i vitt. Jag hade köpt en stickad Sean John-jacka samma vecka men det var så varmt att jag fick ta av den. På skärmar visades bilder av Combs i bar överkropp med glänsande muskler. 

"Satisfy you", en duett med R Kelly, spelades i högtalarna. De två stjärnorna lät som världens bästa älskare som kunde tillfredsställa alla kvinnor både andligt och köttsligt. Sedan spelades "PE 2000", som samplade Public Enemys "Public Enemy No 1", och handlade om att Combs ibland kände sig som samhällets fiende nummer ett: "All you suckers, liars, court testifiers. Wanna infiltrate and break my empire." 

Hans imperium lär inte gå sönder i första taget, tänkte jag, medan jag köade till VIP-avdelningen för att få skaka hans hand. En vakt hakade av sammetsrepet så att vi kunde träda in till kungarnas kung. Han hade solglasögon på sig inomhus, New York Yankees-keps och ett glittrande diamantkors runt halsen.

– Fin fest, sa jag.

– Tack, sa han.