Genant för Riksbanken att behöva fråga om pengar
För Riksbanken, som precis fått en stor summa pengar av staten, var det uppmärksammade räntebeskedet inte den enda stora händelsen i förra veckan. Kapitaltillskottet ska täcka de stora förluster som den omfattande handeln med obligationer under åren av noll- och minusränta orsakade.
Riksbanken ville göra som storasyskonen Fed och ECB, men verkade inte tänka på att den svenska obligationsmarknaden är betydligt mindre, skriver Ellinor Beckett. Foto: TT
Efter att Riksbanken slagit ihop böckerna för 2023 visade det sig att storleken på det egna kapitalet var under den nivå som regleras i Riksbankslagen. Närmare bestämt var bidraget från staten 25 miljarder kronor.
25 miljarder kronor kan låta mycket, men det ska sättas i relation till att de bad om 44 miljarder. Efter kapitalinjektionen kommer Riksbanken ha ett eget kapital på 23 miljarder kronor, eftersom det var nere på minus. Tanken är egentligen att räntenettot, alltså skillnaden mellan ränteintäkter och räntekostnader, ska finansiera verksamheten. Ur ett historiskt perspektiv har Riksbanken gått med vinst och i stället bidragit till statsbudgeten.
Riksbanken stökade till obligationsmarknaden
Orsaken till att Riksbanken har så dåligt med pengar är flera. Det beror delvis på att efterfrågan på kontanter minskat och det är den förklaringen som kanske helst lyfts fram. Det är dock den stora förlust som gjordes 2022, efter Riksbankens omfattande handel av obligationer för att stimulera ekonomin i samband covidpandemin, som gjort situationen mer akut.
Det är inte bara Riksbanken som drabbats av sitt tilltag. Följden av att Riksbanken dammsög obligationsmarknaden blev också att räntorna pressades ned, vilket höjde obligationspriserna. Kritikerna menar att marknaden, som redan före brottades med illikviditet, blev onödigt slagig.
Riksbanken ville göra som storasyskonen Fed och ECB, men verkade inte tänka på att den svenska obligationsmarknaden är betydligt mindre. Även marknaden för statsobligationer påverkades, helt enkelt för att den svenska statsskulden var så liten. Effekten blev också att andra köpare i form av stora fonder och institutioner, som bara är intresserade av att göra stora obligationsköp, vände den svenska marknaden ryggen. Pensionsbolag, som måste investera en viss del av kapitalet i räntetillgångar, pressades än mer när de redan låga räntorna sjönk.
Ibland kan det i efterhand låta som att Riksbanken inte hade något val, men andra centralbanker, mer lika Riksbanken när det kommer till storlek och betydelse, köpte i regel inte bostads- och företagsobligationer under den här perioden.
På kort sikt är pengabrist inget problem
Man kan fråga sig varför det är ett problem att den enda institutionen som kan skapa egna pengar går med förlust. Man kan också fråga sig varför inte staten bara kan skjuta till summan som behövs, då det mest är en bokföringsteknisk manöver. Och kortsiktigt behöver en centralbank inte gå plus, eller ens ha ett positivt eget kapital, vilket ju är helt avgörande för en vanlig bank.
Men det är en smula genant och ganska problematiskt att Riksbanken, där självständigheten är så central, måste stå med mössan i hand och fråga staten – som man ska ha ett oberoende gentemot – om pengar. För att det inte ska hända igen har riksdagen föreslagit att Riksbanken ska bli mer finansiellt självständig genom att själv kunna söka finansiering genom att låna pengar räntefritt från kreditinstitut.
Det lär i alla fall ta många år innan staten går plus på Riksbanken igen. Oavsett lär debaclet med en sådan extensiv obligationshandel inte upprepa sig.