Geoekonomi: När handeln blir ett vapen

Adam Smith skrev 1776 i Wealth of nations att ”det uppenbara och enkla systemet med naturlig frihet” skulle etablera sig av sig självt – om det inte hindrades. Uttalandet syftade på de merkantilistiska åtgärder som europeiska stater under lång tid infört för att styra handeln, åtgärder som enligt Adam Smith hämmade både välstånd och frihandel.

Den merkantilism som Adam Smith polemiserade mot handlade i grund och botten om olika sätt för stater att organisera och reglera internationell handel, i en omvärld som antogs vara fientlig och oförutsägbar. I en merkantilistisk världsbild hörde välstånd och makt oupplösligt samman. Resursstarka stater kunde, så resonerade man, utvidga sitt inflytande genom krig, kolonialism eller ekonomisk dominans.

Ett mer nutida men närbesläktat begrepp är geoekonomi, där stater använder ekonomiska verktyg som handel, investeringar och teknik för att stärka sitt politiska inflytande. Precis som under merkantilismen handlar det mer om att skydda det egna och dra upp gränser än att främja frihandel och internationellt samarbete. Den värld som efter kalla krigets slut 1989–91 antogs bli mer globaliserad och sammanlänkad har alltmer fragmenterats i olika och rivaliserande handelsblock – en utveckling som ofrånkomligen också har fått säkerhetspolitiska följder.

Exempel på denna nya geoekonomiska verklighet finns överallt: EU:s tal om ”strategisk autonomi”, Kinas ”One Belt One Road”-projekt och Donald Trumps handelskrig är alla delar av samma utveckling, där stater återigen gör ekonomin till ett maktspel.

Utvecklingen kan tyckas märklig. Liberal ekonomi bygger på att politiken sätter ramarna, men i övrigt låter marknaderna fungera fritt. Geoekonomin bryter mot denna princip. I det perspektivet blir ömsesidiga beroenden inte en källa till välstånd, utan ett maktmedel. Den som kontrollerar strategiska resurser – naturtillgångar, teknik, finanssystem eller handelsvägar – kan också dominera.

Det finns emellertid ingenting avvikande med världsekonomins pågående metamorfos. I ett djupare historiskt perspektiv befann den sig alltid i rörelse. Merkurius, handelns gud enligt romersk mytologi, har aldrig fullt ut fördrivit Mars, krigets gud. Tvärtom har de existerat i en skör samexistens. Och i perioder av ökad stress och oro i det internationella systemet, som den nuvarande, har Mars tenderat att öka sitt inflytande över mentaliteter och sålunda den förda politiken.

Historien ger flera exempel på denna balansgång mellan handel och konflikt. Under den första globaliseringsvågen, som något förenklat förflöt mellan 1848 och 1914, expanderade världsekonomin mer än den hade gjort under sina föregående sju århundraden. Det var den industriella erans klassiska epok. Men det var också en tid karakteriserad av det auktoritära Tysklands växande makt i Europa, och en tilltagande konkurrens om kolonier och hegemoni. Resultatet blev djupt destabiliserande.

Perioden mellan de två världskrigen, 1914–1945, blev tre decennier av konflikter och sönderfall. Med den stora depressionens utbrott hösten 1929 började banker och stater världen över att falla som korthus. Världsekonomin desintegrerade i protektionism och nationalism: USA slöt sig från omvärlden, brittiska och franska regeringar omorganiserade handel inom ramarna för sina existerande kolonialsystem, Tyskland och Sovjetunionen rustade för krig.

Det vi nu ser är den andra globaliseringsvågens stegvisa upplösning, den som började efter andra världskriget och tog fart efter kommunismens fall i Europa. Att detta sammanfaller med växande säkerhetspolitiska spänningar är ingen slump. Globaliseringens styrka var alltid dess akilleshäl: den drev på tillväxten men skapade också maktförskjutningar både mellan och inom länder.

Det blir särskilt påtagligt i dag, där Kinas växande roll påminner om Tysklands ställning vid 1900-talets början, en stormakt missnöjd med sin plats i världspolitiken och beredd att använda ekonomin för att främja sina säkerhetsintressen. Konflikten med USA om resurser som mineraler, solceller, artificiell intelligens och avancerade datorkomponenter är redan ett faktum, och Europa har bara börjat förhålla sig till den.

Världen har alltid slitits mellan Mars och Merkurius. Geoekonomin är merkantilism i ny skepnad. Samtidigt fortsätter många länder från Asien till Europa och Sydamerika att omfamna liberala ekonomiska principer, och Adam Smiths grundsyn på handel som någonting i grunden gynnsamt för samverkan och ”naturlig frihet” utövar fortfarande en stark attraktionskraft. Det finns ingenting i den nuvarande utvecklingen som är ödesbestämt.

Men idéer, även potentiellt skadliga sådana, är smittsamma. När världshandelns institutioner försvagas sprids problemen. Ekonomiska påfrestningar kan göra stater mer sårbara och dysfunktionella – mindre villiga att samarbeta, mer benägna att agera aggressivt.